Somliga platser växer på en, gör sig till ens egna utan att man egentligen märker hur det går till. Det där har jag talat om förr, inser jag – men nu är jag i alla fall här igen.
Och konstaterar att en del platser är ens egna hur främmande de än är, hur sällan man än besöker dem, hur obegripliga deras språk än ter sig för ens egna öron. Medan andra platser aldrig släpper in en, hur länge man än bor och försöker leva där.
(Jag tror att man kan överleva på sådana platser, men aldrig verkligen leva där.)
Man lär sig efter hand att se och känna igen drag i kulturen omkring sig, men vissa av dem kan man aldrig fullt ut sätta fingret på. De finns där, man känner dem, märker dem… men kan ändå inte definiera dem. Men om platsen släppt in dig, låtit dig komma, verkligen komma dit… då spelar det ingen roll. Platsen är din och du är platsens och det är gott så.
Fast för den sakens skull kan du ju gärna vilja veta och förstå mer. Vad de pratar om till exempel, i de där flödande, böljande ljudströmmarna de släpper ur sina munnar. Nästa år. Då ska jag ha lärt mig. Då.
