Året som gått, 2013… Hur var det egentligen? Egentligen gör ju jag mitt mesta reflekterande under sommarsemestern och trivs rätt bra med att se återkomsten till vardagen efter sommarens ledighet som starten på ett ”nytt år”, men det ena måste ju inte utesluta det andra…?

Lite allmänna reflektioner

Jag har svårt att sätta fingret på 2013. Vad hände egentligen? Jag kan inte komma på något särskilt… Förutom att jag fyllde 40 det här året, och åkte till New York för att fira. Det var förstås roligt – New York är verkligen en stad med något extra.

Men om jag hade oroat mig för någon inre kris vid 40-årsklivet, så fick jag nog tji. För jag skulle snarare säga att fylla 40 var det bästa jag gjort på länge. Inte för att det är själva siffran som gör skillnad, förstås – men 40 är en ålderssiffra som nog rätt ofelbart får en människa att fundera. Och när jag funderade, upptäckte jag att jag nog faktiskt äntligen blivit torr bakom öronen och att jag hittat diverse saker jag letat efter tidigare.

En god vän, som händelsevis går en smula före i ålderstrappan, hade redan i förväg försäkrat att ”version 4.0” nog skulle falla mig i smaken, att det är en ”stabil och relativt driftssäker version”. Och jag måste ge honom rätt. Det är så det känns. Stabilt. Jag har kastat en massa invanda gamla nojor överbord, slutat sätta andras tyckanden och tänkande högre än mitt eget omdöme och börjat hitta en frid med den jag är. Balans.

Men annars då? Annars var nog 2013 i stor utsträckning ett mellanår, ett som mest rullade på och inte gjorde så enormt mycket väsen av sig. Det gör det lite tråkigt att skriva om, för jag kan inte dra så våldsamt mycket slutsatser av ett sådant år – men någonstans tror jag att det är nyttigt för själen att ha sådana år emellanåt också. När jag läser om min tillbakablick på förra året känner jag mest att jag pustar ut och är tacksam över ett mellanår i vila och återhämtning.

2014 är egentligen ett lika öppet och oförutsägbart kort som 2013 var för ett år sedan, men nu känns det inte lika jobbigt att det är så. Nu kan jag ta det och det inre kontrollfreaket rycker mest på axlarna. Jag antar att det är skillnaden på att avsluta ett tungt år och att avsluta ett år i relativ vila.

Bokåret

Först hade jag sånär beklagat och sagt att 2013 var ett bedrövligt år vad gäller bokläsningen. Men sen slog det mig att jag trots allt kan glädjas åt icke mindre än två nya favoritförfattare som upptäckts under året. Och det är ju inte det sämsta…

Båda utgjordes av böcker som länge stått och dammat i bokhyllan, olästa och uppskjutna på obestämd tid. ”Ja, den hääär måste jag ju läsa… nån gång”. Ni vet. När viljan och tiden inte riktigt kommer överens. Men till semestern kom de faktiskt med, den här gången. Carlos Ruiz Zafòns Vindens skugga (och sedermera även Ängelns lek) och Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (och sedermera även en rätt lång rad annat av Nesser).

Men om vi ska prata böcker i termer av läskvantitet får jag väl också nämna att jag plöjt cirka 4500 sidor av Sagan om Is och Eld, ni vet böckerna bakom TV-serien Game of Thrones. Jag blev så sur på att behöva vänta på säsong 3 på DVD (på TV får jag välja mellan tyskdubbat eller betalkanal – vägrar båda delar), att jag beslöt mig för att läsa böckerna medan jag väntade istället.

Då, när jag började läsa, hade jag nog inte riktigt förstått att serien faktiskt inte heller är färdigskriven än… (Och tja, jag kanske inte riktigt föreställde mig att jag skulle ta mig genom de 5000 sidorna så… snabbt?) Nu har jag en halv bok kvar, och sen… Sen får jag vackert vänta lik förbannat. Bok nr 6 ska visst släppas 2015, har jag hört… Gaahh!

(Fast, utan att spoila själva handlingen nu… Sista boken är mer än lovligt seg. Författaren gjorde det enkelt för sig själv när han delade upp handling och karaktärer mellan bok 4 och 5, så att ungefär hälften av karaktärerna och handlingen helt sonika inte fick vara med i bok 4. I bok 5 byts rollerna om. Jättepraktiskt för en författare som plötsligt sitter med en superintrikat handling och myriader av nyckelkaraktärer – men komplett värdelöst för läsaren. Karaktärerna som inte var med i bok 4 har jag redan glömt och tappat intresset för. Men i bok 5 är det bara de som är med, medan jag tydligen förväntas vänta till 2015 på att få veta något om de karaktärer jag fortfarande är intresserad av… Njäeh, som dramaturgiskt grepp köper jag det INTE.)

Träningsåret

Jo men 2013 var ett träningsår. Det var det. Inte på det gamla vanliga på-och-av-sättet, då man tränar som en galning några veckor, sen ingenting, sen som en galning några gånger igen, och sen inget mer. Utan kontinuerligt, inte som en galning, men ändå tillräckligt för att jag ska märka skillnad.

Fast sen var det ju det där med att mina axlar blev övertränade, eller överansträngda eller hur det nu var. Inför doktorn ville jag verka lite duktig och berättade om hur jag tränade, styrketräning si och kondition så. ”Varför tränar du?” frågade han. ”Vad vill du uppnå med träningen?”

Öh… Bli stark, sa jag. Och gammal.
Då ska du sluta med styrketräningen, och börja yoga istället, sa doktorn.

Och just då var jag desperat nog att prova vad som helst, fast jag nog just då såg det som ett sätt att trappa ner träningen… Mitt nöt. Jag hade ju faktiskt tränat yoga tidigare och borde vetat bättre än så. Yoga är långt ifrån en ”nedtrappad” träningsform. Jag minns inte när jag senast haft så mycket träningsvärk som under de senaste veckorna sedan jag började med yogan. Och jag får fan mer muskler av yogan än jag fick av styrketräningen förut – utan att några muskler går i permanent kramp och slutar funka pga överansträngning.

Biten? Jotack, jag skulle tro det.

Och ibland tänker jag på det där samtalet hos läkaren. Att träna för att bli stark och gammal, och att läkaren sa åt mig att sluta nöta ut kroppen vid styrketräningsmaskinerna, och börja yoga istället. Jag tänkte inte så mycket på det då, men… Det stämmer ju.

Styrketräningsmaskiner är bra på att belasta muskler en i taget, men de tar ingen hänsyn till om personen som använder dem är ojämnt stark. Som jag, som generellt är rätt stark – men tydligen inte är lika tålig i nacke/axlar. Jag märker av det där i yogan också, men det blir på ett annat sätt – en följsam träning som jobbar MED kroppen, inte mot den. Och utan att någon muskel tar skada av att inte hänga med de andra – kroppen tränar som en helhet, inte som separata delar. Svårt att sätta ord på utan att det låter flummigt, men det känns i kroppen.

Utan att förvandlas till någon enkelspårig yogafanatiker här, kan jag bara konstatera att jag har hittat något jag trivs med och vill fortsätta med under nästa år. Det som brister i träningen just nu är att jag inte hinner passa in så många träningspass som jag skulle vilja – nu när jag inte längre bara kan åka dit när jag känner för det, utan måste passa de tider då lämpliga klasser går.

Lösningen på det problemet måste vara att börja yoga även hemma i vardagsrummet. Yogamattan är inköpt, men ännu inte invigd. Det är liiiite tröskel till att dra på sig trikåer och ställa sig i yogaposition på hemmaplan, begapad av nyfikna män och barn. Det får bli ett projekt för 2014, helt enkelt.

Pysselåret

Ja, det om något har varit en erbarmlig historia… Jag kan inte längre kalla mig ”scrappare” om jag nu skulle vilja göra det – fast det vill jag inte heller, så det gör inte så mycket. Jag tror att jag svängt ihop… två eller möjligen tre albumsidor under året. Inte mer. Häromdagen beställde jag vanliga jäkla fotofickor att sätta in familjebilder i albumen med. Huvudsaken är ju att de kommer in, faktiskt. Inte att de limmas upp på kulörta kartongark och dekoreras enligt konstens alla upptänkliga regler. Så ja, jo – just scrapbooking har jag nog faktiskt tröttnat lite på, för stunden i alla fall.

Det pysslande jag ägnat mig åt under 2013 har istället handlat om att binda böcker:

Och så har jag börjat fuska lite med att rita, fast… Det är svårt. Dels är det förknippat med så mycket prestationsnojor att det tar tid att ta sig över alla trösklar. (Och nej, det hjälper inte om folk säger åt mig att jag är ”duktig”.) Dels är det rent praktiskt svårt – för jag vet inte riktigt hur man gör, eller var jag ska börja för att lära. Det är svårt att acceptera alla misslyckanden, all skit som måste produceras för övnings skull.

Nåväl. Jag har inte släppt det än, och hoppas att det kommer  när det kommer. Jag har i alla fall köpt mig en väldigt bra ritpenna med mjukt blyertsstift. Den är jag glad för. Och några streckgubbar ska jag väl i alla fall lyckas åstadkomma under 2014.

Fotoåret

2013 var ett fotoår på många sätt. Jag köpte nytt kamerasystem och började fotografera igen, mer än jag gjort på länge. Jag läser en fotokurs och lägger mycket tid på att tänka visuellt och i termer av bildkomposition och vad jag egentligen vill förmedla. Ändå är jag ganska missnöjd med mitt ”fotoår”. Jag går genom bilder, och finner färre bilder än någonsin som jag känner mig nöjd med. Antingen har jag blivit sämre, eller åtminstone slarvigare, som fotograf även om jag egentligen kan det mesta inom foto som går att lära ut. Exponering, bländare, slutartid och komposition och sådär. Jag kan allt det där – ändå får jag inte bilderna som jag vill ha dem.

Eller också är det bara att jag letar bilder jag inte riktigt får tag på än. Inte riktigt hittar de bilder jag vill ta. Jag känner mig ganska sökande inom fotograferandet just nu, fast utan att riktigt veta vad jag letar efter. Det är enormt frustrerande – fast jag antar att det är därför som jag är inriktad på att göra även 2014 till ett dedikerat fotoår. Jag har dragit igång och försöker driva en liten fotogrupp på nätet, i brist på stort fotoumgänge lokalt. Fotogrupper online blir ofta väldigt stora och opersonliga, och min förhoppning är att kunna skapa en ”tajtare” och mer personlig grupp genom att hålla antalet medlemmar nere. Det är roligt, även om gruppen än så länge är ny och det krävs en del pådriv fortfarande.

Fast ibland tänker jag att jag skulle vilja ha hjälp som bara handlade om mina bilder, och min utveckling. En fotomentor, kanske. Någon som kunde följa med ut och med mild och vänlig röst säga ”Men du – om du vill ta den där bilden måste du göra så här. Annars blir det inte bra.” Eller ”problemet med dina bilder är att du…” – utan att det känns jobbigt, eftersom en mentor skulle förstå mina bilder och mig som fotograf, och kunna kritisera utifrån vad jag vill åstadkomma. Den mesta bildkritik jag kan få online handlar om hur andra skulle ha tagit min bild, och visst… det hjälper väl i någon utsträckning – men på ett ganska tekniskt/opersonligt plan.

Det är en lite egocentrisk önskan, men sådana kan man väl också få ha ibland?

(Jag hade nog hoppats på att få lite mer av den typen av kritik/feedback i fotokursen jag går, men… Nej. Vet inte om jag fått någon bildkritik alls under första terminen. Bilderna jag lämnar in blir godkända och sen är det momentet över. Lite… trist, kanske?)

Men jag tuffar väl vidare på egen hand med mitt fotograferande. Under 2013 har jag upptäckt charmen med att fotografera med gamla objektiv med manuell fokusering, och inte vara så beroende av kamerans ibland lite nyckfulla autofokus. Det är lite svårt, och inte alltid jag lyckas bättre än kameran skulle ha gjort, men det är ett roligare sätt att fotografera, för jag känner  att bilden ligger i ”mina händer” rent bokstavligt.

Jag tänker också försöka utmana mig själv månadsvis, genom olika slags teman. Jag vill inte styra och ställa för mycket med vad jag ”får” eller ”inte får” fotografera – den sortens utmaningar tilltalar mig inte. Men för januari 2014 har jag ställt om min kamera till svartvitt, och tänker att jag ska träna mig i att komponera bilder enbart utifrån ljus, skuggor och kontraster i bilden. Jag fotograferar i RAW-format, så när jag tar in bilderna i datorn kommer de att vara i färg i alla fall, så då kan jag välja om jag vill behålla färgerna eller inte.

Men tanken med utmaningen handlar mer om fotoögonblicket, vad jag ser och utgår från när jag tar bilden. Det ska bli lite spännande faktiskt. Det är annorlunda att se världen i svartvitt, ska bli roligt att se om jag också tar en annan slags bilder då.

Musikåret

Musikåret är enklast att sammanfatta. Jag tycker om att lyssna på musik i mycket bred blandning, och lyssnar snarare till enskilda låtar jag tycker om, än till ”allt” av en viss artist. Jag slänger in låtar lite huller om buller på en Spotify-lista, och när jag är trött på den listan jag har, börjar jag på en ny. I slutet av året, som nu, klipper jag ihop alla listor från året till en årslista – och börjar om på ny kula för nästa år. Mycket enkelt. (Och det är ganska roligt att gå tillbaka till sina gamla listor också…!)

Ungefär såhär lät mitt 2013, för den som är nyfiken.
[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:user:jenny_li:playlist:1dz3HpsFBHZPWSwwXr9Lbw” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]