Det jobbiga med att resa är den där ”rapportplikten” som drabbar en när man kommer hem.
– Åh, hur var det, få se på bilderna, när kommer bloggposten?
Det är larvigt, jag vet – men jag blir superstressad av det där. Många gånger så superstressad att bloggposten aldrig kommer, berättelsen stockar sig i halsen och bilderna – tja, de ligger kvar där de ligger på minneskortet. Till dess ingen längre kommer ihåg att fråga. Och vid det laget har jag ju själv också tröttnat. Och glömt.
För att inte tala om allt annat man kommer på under tiden, medan man väntar på lust och tid att dra hela reseberättelsen – men liksom inte får skriva om, för att man inte hunnit berätta om sin resa än. First things first och plikten framför allt.
Fast jag är bakvänd som alltid, och kommer mest på allt möjligt som inte alls har med New York att göra, fast jag nyss var där, fast det var en resa fylld av intryck och upplevelser. Så fylld faktiskt, att jag i lördags krävde att få gå i Central Park större delen av dagen, för att jag helt enkelt inte orkade se och ta in mer.
(Eller så är det just därför. Det blev så trångt i huvudet att saker och ting måste få trilla ner i sin egen takt innan de är mogna att berättas om…? Kan vara så också.)
Hursomhelst. Jag har bestämt mig för att jag är så gammal nu att jag skiter i hur man ”ska” göra. Det är ändå kört för mig, jag kan lika gärna göra som jag vill. När jag vill. Så så får det bli. New York-bilder och -berättelser kommer när de kommer. Och bli inte förvånade om det dyker upp helt annat grejs innan dess. Just nu orkar jag inte befatta mig med den där överfyllda bingen med New York-intryck – men det innebär inte att hjärnan helt klappat ihop och gått på semester.
Business as usual, och reserapporterna kommer i sinom tid – mest troligt i form av spridda och lösryckta bilder och intryck, för så vill jag ha det.
Jag är tant nu. Såna får vara envisa och bångstyriga bäst de vill, så det så!
Hahaha visst är det härliga fördelar av att vara tant ibland…