Jag vet inte hur ofta jag fått höra det där. ”Du får inte ta åt dig.” Eller ”Du är alldeles för känslig.” Från alla möjliga. Vänner. Chefer. Kolleger. Maken. ”Jag försöker” svarar jag, med darr på rösten – för kommentarerna kommer ju oftast i ett läge när överdosen redan är ett faktum. Svenska Dagbladet har just nu en artikelserie om ”högkänsliga” människor. Det är väl som med det mesta, man kan omöjligt känna igen sig i allt, så därför reagerade jag inte så mycket på den första av artiklarna jag läste. En del av det kände jag förstås igen, men annat inte. Idag läste jag den här artikeln och bitarna börjar falla mer på plats. Den artikeln kunde lika gärna handlat om mig rakt av.

En människa är komlex, allt som är jag växer ur många olika faktorer, gener, historia, erfarenheter och känslomässiga betingelser. Men just dubbelheten – styrkan, nej förresten KRAFTEN!, å ena sidan, svagheten å den andra, oförmågan att känslomässigt värja mig från den hårdare omvärlden och utmattningen när sinnena helt enkelt är överfulla, analyskretsarna osar bränt och hjärnans verkmästare helt enkelt tagit på sig hatt och rock och gått hem för dagen. Allt det känner jag igen. Det har präglat så mycket i mitt liv. Både dubbelheten i sig – och oförmågan att förstå den, både jag själv och andra.

Enligt min MBTI-profil är jag introvert, men placerad mycket nära mitten av skalan. Och jag tror inte att människor som träffar mig uppfattar mig som särskilt introvert egentligen. Men större sällskap ger mig så oerhört mycket intryck som måste analyseras och processas, att jag helt enkelt inte hinner med. (Kanske uppfattas jag som trög snarare än introvert…? Det kan nog vara så – av dem som inte tar sig tid att vänta in mig och alla mina analyser. Å andra sidan dömer jag ju den sortens människor som ytliga, så det kan väl räknas som kvitt…!) 

Jag hamnade idag i en diskussion om att rensa sitt twitterflöde från sådana som inte tillför något utan bara tar ifrån, kanske rent av bara gör en ledsen. Jag kom på mig själv med att skriva att jag förut hade folk i mitt flöde jag bara fick ont i magen av, för att de var arga och otrevliga, då och då direkt elaka. Mycket sådant förekommer ju på twitter – många ägnar sig åt att ta billiga poäng på andras bekostnad, och jag mår dåligt av att bara se det, även om jag inte är i närheten av att beröras av det som sägs. (Det kommer för övrigt mer tankar på temat ”Twitter och folkhyfset”, men det får bli en annan dag!)

Men det var först idag, när jag skrev om det i en diskussion – parallellt med att jag diskuterade SvD-artikeln med några andra, som jag insåg sambandet. Att jag är särskilt känslig, tar in och inte kan värja mig. Nej, alla berörs nog inte illa av den där sortens pekfingerviftande såsom jag gör, men för den sakens skull blir det inte mindre ”på riktigt” för mig. Jag kan inte låta bli att få ont i magen av att läsa syrasvidande cynismer över andra människor – jag är bara skapt sådan. Jag tar åt mig. Jag påverkas.

På samma sätt berörs jag till adrenalindarrande armar och ben av alla dessa spel människor håller på med, strategier, utspel, dolda agendor – de gör mig sjuk. Jag blir som datorn i slutscenen av War Games – den allegorin har jag bestämt nämnt förut, men den håller även här – som provar scenario på scenario på scenario i en rasande hastighet, bara för att komma fram till att vartenda ett av dem leder fel.

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=NHWjlCaIrQo’]

När jag ser videoklippet igen inser jag att det faktiskt stämmer på lite av varje. Såhär känns min hjärna ganska ofta. Så för er som någon gång tycker att jag verkar trög eller långsam – ta det här som en visualisering av vad som pågår i min hjärna varje vaken stund, varje dag av mitt liv. Jag analyserar det du säger, bakgrunden till att du säger det du säger, hur du säger det, hur alla andra personer säger det de säger, vad de menar, varför det känns konstigt i luften, varför personen i hörnet inte säger något alls, på vilket sätt det du säger nu relaterar till det du sa i förra veckan, och så vidare och så vidare och så vidare – som min väninna brukar säga: ”ad nauseam”.

(Och egentligen är det inte så torrt ”analytiskt” som jag kanske får det att låta här heller – kommer bara inte på något bättre sätt att beskriva det.)

Så. Att läsa artiklarna förändrar förstås ingenting. Jag har – till slut – lärt mig att jag måste förhålla mig till min hjärnas tendens att springa på varenda boll den ser, jag kan inte ändra på hur den funkar. Den – och jag – är skapta såhär. Den här sorten ska vara sån. Men det är lite skönt att läsa att så mycket som 20 % är såhär, i någon mån. Sällskap är alltid trevligt.