”Tragglar mig fram på de sista skira ångorna från den tomma motivationstanken.”
Jag skrev så tidigare idag, och det stämmer fanimej på både det ena och det andra. Är det inte sommarlov snart? Veckorna segar sig fram just nu – samtidigt som slutarbetena duggar både tätt och hårt som projektiler, och tiden inte heller vill räcka till. Ändlöshet och och kaotisk flyktighet i ett.
Ett kan jag säga i varje fall – jag har kämpat som en liten iller hela året. Det finns nog de som tror jag lever jordens lyxliv, glassar runt och går och fikar hela dagarna… Pfffft, säger jag. Det här året har inte funnits utrymme för sånt alls. Jag har försummat mina vänner, inte haft tid för fika, knappt tid att svara på mejl ens. Bloggen vet ni ju hur mycket jag uppdaterat och jag kan meddela att på den kreativa fronten är det minst lika illa. Inte haft tid, inte haft ork – och därmed ingen lust heller.
Kaffe har jag druckit – som studieknark, som vilken student som helst.
Ett jäkla hundår har det varit – och inte är jag nöjd med resultaten heller. Och det handlar faktiskt inte om att jag är överambitiös, för en gångs skull. Jag sitter på en kurs i steg två och kämpar med det jag egentligen lärde mig i steg ett, men som fortfarande känns krångligt och tar en oherrans tid. Jag har ju faktiskt bara hunnit göra det en enda gång förut.
Och undervisningen av de nya grejerna på kursen omfattar nivå A-B-C, men examineras på nivå X-Y-Z – och jag har inte en susning om hur jag ska ta mig från C till X. Google will only get you so far – och Google är i princip den enda ”kurslitteraturen” på kursen. Lite kämpigt för en kodrookie, vill jag påstå.
(Ja, jag är rätt kritisk till kursupplägget, men det hade ni säkert listat ut vid det här laget…?)
Så – om något är situationen en klar utmaning för min prestationspräglade läggning. En masterkurs i acceptans, allra minst. Lära mig de här grejerna, det kommer jag göra ändå. Jag är alldeles för envis för att släppa taget. Men det kommer att ta mer tid. Och det gillar jag inte. Jag accepterar, men med en djävulsk motvilja.
Samtidigt inser jag ju själv att jag talar mot mig själv – att jag själv åtskilliga gånger pratat om att plugga för lärandet snarare än studieresultaten och betygen. Att det är meningslöst att googla sig fram till examinationsnivån X-Y-Z – eftersom jag ändå måste gå genom stegen D-W för att faktiskt ha LÄRT mig nåt. Allt det där vet jag ju. Och tror på. Och strävar efter.
Trodde jag i alla fall. Men när det kommer till kritan är det psykologiskt svårt. Resultat är bekräftelse. Bekräftelse är knark.
Men ja. Jag lär mig massor. Massor. Jag har till exempel gjort en rätt grym kopia av en större och rätt komplex webbplats, fått alla sju miljarder sidelement att snyggt lägga sig där de ska vara, till och med lyckats få sidjäveln (jo, när man slitit med den i så många timmar som jag har, får man lov att svära åt den) att se hygglig ut i tablett- och telefonskärmsformat.
Är lite stolt över det faktiskt – från absoluta nollpunkten vid kursstarten till det jag kan idag är definitivt inte illa pinkat.
Och jag har åtminstone på ett yttre plan fått acceptera att jag knappast kan banna mig själv för att inte hänga med i kodsvängarna när jag har lagt ner både tid och engagemang på kursjobbet. Men kod (i mitt fall är det Javascript och kusin jQuery som utgör de djäfvulens påfund jag ständigt kör fast i) är inte så självklart för en ovan stackars humanist…! Och syftet var ju inte heller att jag skulle utbilda mig till kodnörd – utan att jag skulle lära mig tillräckligt för att förstå hur det funkar, vad man kan göra med det – samt kunna tala med de lärde på, om inte ”fluent geek”, så åtminstone hygglig turist-geekiska. Dit når jag.
Det är bara svårt att acceptera att man inte kan vara ett super-ess på precis allt. Inte på bara ett år, åtminstone.
***
Och summan av kardemumman med inlägget var egentligen att säga att det trots allt syns ljus i slutet av tunneln – och sen ska lifwet återvända till såväl bloggen som bloggerskan och pysselstashen och allt annat som blivit åsidosatt under det senaste årets kodfrenesi…! Håll ut – det tänker jag göra!
