Kära 2011. Vad har vi egentligen att säga varandra, såhär timmarna före det skälvande slutet?
För nästan ett år sedan föddes du, under fyrverkeridunder och champagnebubbel – och klirret av det dyra kristallglaset jag råkade välta ner på balkongens betonggolv. Maken menade att det skulle innebära olycka, att ha krossat kristall just under årets första minut. Själv hävdade jag att det nog skulle innebära mer olycka att gräla om saken under den där minuten. Nu sitter jag här och funderar – och måste nog säga att 2011 nog bäst beskrivs med orden ”i stort sett menlös”.
Inför förra nyåret skrev jag såhär:
Det är något med nyårskänslan som är annorlunda i år, något som inte verkar vilja infinna sig riktigt. Kanske är det därför jag så lätt fastnar i att stirra på 2010, och ta ut satsdelarna ur det som varit. Men framåt vet jag inte riktigt vad jag ska titta på. Vad vill jag egentligen med 2011? Och med resten? Med livet?
Sålunda kan man väl konstatera att jag klev in i 2011 i förvirringens tecken, och där verkar jag ha stannat. Lika förvirrad är jag inför 2012. Jag tänker att det måste vara ”bubbel-tillvaron” som börjar ta ut sin rätt – lappsjukan och den där känslan som jag aldrig lyckas skaka av mig; att ingenting här är riktigt… på riktigt.
Jag läser mer ur bloggen i december och januari för ett år sedan, och slås av hur jag precis lika gärna skulle ha kunnat skriva alltihop idag som då. Så vad hände egentligen 2011? Ingenting? Det är som i en film där huvudpersonen vaknar upp till samma dag, om och om igen. Fast i mitt fall är det ett helt år som loopat om, och nu står i färd att börja om från början igen. Bisarr känsla. Jag kan utan vidare återanvända mina nyårslöften från förra året – för jag har inte gjort ett dugg av det där under 2011 (förutom att jag faktiskt lyckades läsa ut 35 böcker), och det är fortfarande de sakerna som känns prioriterade idag. Men som sagt – motivationen att uttala nyårslöften med min track record är ju… hm, marginell.
Och samma sak med tarotkorten jag valde som fokus och ambition för 2011 – de funkar lika bra för 2012.
En annan sak jag lägger märke till när jag bläddrar i gamla blogginlägg är att det mest utmärkande för 2011 verkar vara saker jag slutat göra – skapa, skriva, fotografera. Tiden, orken, lusten gled mig någonstans ur händerna – fråga mig inte vart. Jag antar att det är sådant man helt enkelt inte märker förrän efteråt, när man förbluffat undrar vart saker tagit vägen.
Under julledigheten funderade jag en del över hösten och kurserna jag läser nu. Det har inte känts helt sunt att sitta ensam framför datorn och plugga så intensivt som jag gjort, och frågan är hur jag ska göra under våren. Någonstans i den ekvationen måste jag 1) jobba in luft och frihet och 2) rum för kreativt ”arbete”. Helt enkelt för att jag tappar bort mig själv om inte de delarna finns med.
Samtidigt blir det lite som att trycka in mer och mer saker i ett redan fullt kärl. Det säger sig ju själv att det inte fungerar. Samtidigt måste det finnas sätt – jag kan ju inte hålla på och tappa bort delar av mig själv på det här sättet. Vad ska bli kvar?
Huruvida det var det krossade kristallglaset (eller tjafset om det) som gjorde att nådens år 2011 blev ett år av ”mycket-gas-men-lite-fart” vill jag låta vara osagt. Men för säkerhets skull tänker jag nog hålla hårt i bubbelglaset i år…!
En sak är säker – om några timmar är det 2012. Må det gagna oss alla – med hälsa, välgång och glädje! Gott nytt år!
Jag har en känsla av att det var ett sånt år för många, där den där riktiga lusten och glädjen inte fanns. Jag ser faktiskt mer fram emot 2012 än vad jag känner glädje över 2011 som var ett ”mellanår” där allting fortsatte. På gott och ont!
Förresten ”i stort sett menlös” fick mig att tänka på Liftarens guide… En fantastiskt bok!
Tja, det kanske var ett mellanår inte bara för mig, så långt hade jag faktiskt inte funderat på saken. Jag hoppas i alla fall kunna bryta hjulspåren – det HÄR året i alla fall…!
(Och hehe – Liftarens-guide-referensen var helt rätt tolkad!)