”Min skrivutveckling” – utvärdering av skrivkursåret 2010-11

En av de sista diskussionsuppgifterna till skrivkurserna är att sammanfatta reflektioner kring sin egen skrivutveckling under året. Det känns oerhört svårt. Kan man någonsin sätta fingret på sin egen utveckling? Och kan man det efter ett så kort ögonblick som bara ett enda ynka år?

Skriver jag bättre nu än för ett år sedan? Jag tycker inte det. Min lärare tycker det, hom som under hela kursåret envisats med att tala om att ”Nu får du ett B. Du är på väg mot ett A, men inte riktigt där än”, och därmed skapat ett stort prestationskrav kring skrivandet, som var just det jag egentligen ville jobba bort. Det kunde ju inte hon veta, att jag hade huvudet (eller är det hjärtat?) fullt av uråldriga prestationsdemoner att slåss mot – eller att min ambitionsnivå var att gå genom kursen UTAN att vara ”duktig”.

Jag sa aldrig något heller. Jag vet inte om jag skulle ha lyckats förklara att en ”icke-duktig-ambition” mycket väl kunde vara den mest ambitiösa av ambitioner, att det beror på var man står när man börjar.

Och så… Så var det ju det där med att berömmet givetvis gjorde sitt när hon nu gav det. Fixen satt som en smäck. Inte skulle jag väl börja bråka om det, heller…?

Men okej. Min lärare säger att jag (blivit duktigare) utvecklat mitt skrivande – lite utan närmare hänvisning sådär, men hennes kommentarer är övervägande positiva och kritiken mestadels på finlir-planet. Men jag känner det inte. Ser det inte. Jag har nästan mest tröttnat på skrivandet, trött på att hitta på, trött på alltihop. Och det gör mig lite förvirrad. Hur blev det så? Det var ju precis tvärtom det skulle vara. Det här året skulle lusten och glädjen och orden flöda, kreativiteten spränga alla fördämningar och flöda fritt över papper och dataskärmar…? Istället känner jag mig mest tom, lite som en urkramad tub Kalles kaviar.

Jag har redan tidigare skrivit om att jag tycker att kursen borde ha låtit åtminstone en text få följa med, från första kursmomentet till sista, och att jag tycker att resultatet av att hela tiden börja på nytt och nytt och nytt, blir en slags urlakande snuttifiering, som jag tycker är lite synd. Men den som vill fördjupa sig i de tankarna kan läsa halvtidsrapporten – jag tycker inte att mina tankar har förändrats sedan jag skrev den, så den är lika giltig nu.

(Vad jag kan säga till eventuellt hugade att läsa någon av de här båda kurserna kommande läsår är att de är mer studiecirklar än kurser – enligt min definition. Det finns ingen undervisning, ingen direkt input. Du skriver, och får respons. Du läser och redovisar dina tankar i ett disussionsforum, förhoppningsvis läser du även och svarar på dina kurskamraters reflektioner. That’s it. Din lärare har du kontakt med en gång i månaden när du får skriftlig respons på dina texter, inte mer.)

Men äsch, nu är jag där igen – det skulle ju handla om att komma på vad som faktiskt hänt under året, inte om vad som inte hänt. Jag tror att jag någonstans har hittat ett sätt att skriva som jag tycker om och vill leka mer med, att romanen Ränderna visade att man faktiskt kan skriva prosa som ändå är dikt, som ändå är prosa. Det var stort för mig, att förstå att prosa och roman inte nödvändigtvis är ett homogent begrepp som följer en viss given form – den slags roman vi vant oss vid och tar för given. Att läsa Ränderna var ett slags uppvaknande, och den känslan är nog den mest påtagliga behållning jag bär med mig efter de här båda kurserna.

Det kan ju verka en smula torftigt, att en enda bok gav den största behållningen av två ettåriga kurser, men självklart har det innötta skrivandet ändå gett något – även om det många gånger mest känts… tja, just som ett nötande. Jaja, jag skriver väl nåt på det här temat då. En sonett, jaja. En rysare, jaja. En novell om ett barn som inte riktigt förstår sin situation, jaja.

Är jag närmare att skicka in ett manus till förlag idag än för ett år sen? Nej. Snarare tvärtom, längre ifrån än på länge. Men det stör mig inte längre. Kanske går skrivolusten över. Kanske gör den det inte. Det är faktiskt okej vilket som. Bara för att jag kan skriva, är det ingenting som säger att jag måste.

2 comments
  1. Haha, sista meningen beskriver en härlig känsla av FRIHET! Kommer att bära den med mig, länge. Skön sammanfattning och visst blir jag sugen på att läsa Ränderna. Någon gång, så …

    1. Och det lustiga är att just den tanken väcker mer skrivlust i mig än hela kursåret gjort sammantaget. Go figure. På mig funkar verkligen inga piskor – bara morötter och frihet!

      (Du kan läsa Ränderna när ni är här – den är en lätt liten sak, du klämmer den på någon dag!) 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *