Min tyske medtrafikant hänger nästan utanför sidorutan på sin vita firmaskåpbil – armarna vevar och mimiken ackompanjerar. Blindstyren och idioter, lyder hans dom över mänskligheten, så mycket uppfattar jag fast jag inte hör ett ord.
Och eftersom jag tydligen är en av nämnda idioter, för att jag stannat för rött ljus bakom någon som står bakom någon som står i vägen för vänstersvängen min älskvärde medtrafikant velat göra, härsknar jag å min sida till i Saaben.
– Din sumprunkiga jävla röthjärna skriker jag till svar, på svenska förstås och tryggt innesluten bakom plåt och plexiglas.
Medtrafikanten är först helt inne i sina egna gestikulerade tirader, sen lägger han märke till att han får mothugg – och får som förnyade krafter. Hans armar vevar än intensivare, ansiktsfärgen skiftar från högrött till plommonlila och han får till några av de mest skräckinjagande grimaser jag sett.
Jag ska just börja fundera ut en ny litania av väl valda (svenska) okvädingsord, när trafiksignalen slår om. Jag får grönt och kör vidare.
Någon kilometer senare brister något inom mig och jag börjar skratta åt det som hände. Jag skrattar så högt att Saaben hotar brisera av ljudvågorna – ”sumprunkig”? ”Röthjärna”?
Än en gång kom jag osökt att tänka på kollegans olycksaliga uppkörning häromdagen, och vad trafikinspektören skulle ha haft att säga om det lilla skådespelet som just utspelat sig vid rödljuset.
Vuxna människor? Jojo.
9 kommentarer
Kommentera →