Man är lagom trött, man släcker lilla lampan, petar in de små öronpropparna och ska just taxa ut för avfärd mot drömmarnas land… då en liten varm varelse knölar sig upp i sängen och tätt intill en och meddelar att han ska sova där. Man vet av erfarenhet att det blir ingenting av med sömnen om han ligger där, så man övertalar den lille att sova i sin egen säng, mutad med nattbelysning och mammasällskap (åtminstone tills han somnat om). 45 minuter senare kryper man tillbaka ner i sin säng, släcker lilla lampan och petar in de små öronpropparna… men inte fan kan man sova längre.

Ligga kvar får jag bara panik av. Ältar saker. Oroar mig. Grubblar. Hjärnan tuffar igång och är övertygad om att det redan är en ny dag, och eftersom jag inte ger den något att jobba med, så hittar den på egna små projekt att sätta sina mentala tänder i. Mycket företagsamt – om än ovälkommet klockan kvart över ett på natten.

Så – här sitter jag. Otrött, fast inte pigg. Smärtsamt medveten om hur vraktrött jag kommer att vara imorgon. Jag har läst igenom mina kursuppgifter – de sista, som känns oerhört sega och oinspirerande. Jag har skummat runt WP efter en plugin jag skulle vilja ha här, men det är som att leta efter ett halmstrå i en halmstack – utbudet är enormt, oöverblickbart och hopplöst att försöka rota efter något i. Jag får nog snarare leta upp någon på webben som har något liknande, och fråga vad det är för något. (Såna svårigheter gör mig för övrigt gruvligt nervös inför höstens webbplugg. Det känns som om jag borde ha bättre koll redan från början…)

Och så har jag läst några blogginlägg här och var, och än en gång börjat fundera på den här bloggen – vart den är på väg, om den är där den ska vara och var jag egentligen vill ha den. I fredags var en hektisk bloggdag – jag låg hemma på soffan med El Maco på magen och var för sjuk för att orka göra något vettigt, men ändå för rastlös för att bara sova. Alltså bloggade jag. Tre inlägg publicerade i fredags – och så ett fjärde som kommer att dyka upp här i morgon. Jorå, jag sprider på gracerna ibland. Och det kändes bra – det var på det sättet som jag egentligen vill blogga. Blandade ämnen, varierande seriositetsgrad, och så trådar från vitt skilda håll – och ett försök att väva ihop dem till något nytt.

Men det är inte ofta jag faktiskt bloggar på det sättet längre och jag funderar på varför. När jag i tidernas (eller åtminstone millenniets) gryning började skriva blogg, skrev jag vanligtvis 5-6 poster om dagen. Många av dessa var oneliners – sådana som jag idag strör omkring mig på Twitter eller Facebook istället för att gegga igen bloggen med dem. På gott och ont förstås – dynamiken mellan långa/tunga poster och korta/lättviktigare ska inte förringas. Ibland saknar jag mina oneliners här, trots allt.

Sen följde några år då bloggen fungerade som en ventil för mina inre processer och… tja, ”mörkare livsstråk”, som jag gick igenom just då. Det upptog i princip allt jag var och förmådde – även om texterna nog ofta tedde sig konstruktiva och optimistiska, någonstans mitt i eländet. De behövde vara det, för de var det jag hade att hålla fast vid, tror jag. Jag skrev mig den identitet jag höll på att förlora, skrev mina konturer medan de upplöstes och suddades ut i den så kallade verkligheten.

Det sättet att skriva blogg blev på något sätt norm för mig. Kanske skrev jag mig också en identitet som bloggare – men nu när den identiteten, det sättet att skriva, inte känns relevant längre – då vet jag inte hur jag ska bete mig. Resultatet blir en spretig blogg, en som inte riktigt vet var den ska göra av sig. Jag tänker att jag inte har något ”pax” att vila i i bloggandet, att varenda inlägg känns som ett gungfly, utan fast mark inunder.

Det här är ingenting jag kan göra så mycket åt, och jag vet inte så noga om spretigheten märks utåt, om det märks i bloggen hur jag trevar och famlar mig fram i den. Det får väl vara som det är ett tag, kanske kommer det en tid när den får fast mark under fötterna igen.