Ja, jag vet inget annat ord att beskriva det med än baksmälla. Eller – jag har faktiskt inte ont i huvudet, men ont i kroppen, ryggen, lederna, samt seg och trött som jagvetintevad. Bakis, typ. Av att ha kört bil. Visste inte att det var SÅ tröttande – men så har jag heller aldrig kört längre sträckor än Hörby-Växjö på en tiden det begav sig, och då var jag ensam och hade disco i bilen. Igår hade jag iofs också lite disco – Electric Banana Band och Adam Lambert. Fast jag fick skråla med ensam – ungarna skrålade på helt andra melodier kan jag meddela… Fast de verkar också lite bakis – ovanligt tysta, och sitter och häckar framför Svampbob.
Idag gör vi så lite som möjligt, har jag bestämt. Maken brukar skryta om sitt ordningssinne, men vi har lite olika definition av begreppet ”ordning” han och jag, så jag ska städa lite, tvätta lite och handla lite. Vad karln levt på när jag varit borta vete gudarna, men det finns ingenting i kylskåpet.
Jag drar mig lite för att bege mig ut i tyska världen, känner jag. Den ter sig främmande igen, och det känns som om det jag lärt mig och vant mig vid, de tyska fraserna jag lyckats tillskansa mig, alla är förlorade igen. Tillbaka på ruta ett. I verkligheten är det säkert inte så illa. Ruta två, möjligen. Men just idag känns det illa nog… Igår var jag kaxig, drottning av min bil och inte ens när jag körde in i Tyskland kunde Tyskland nå in i bilen, i mitt drottningdöme. Nu står bilen i garaget, och jag är drottning av rakt ingenting alls, en ensam svenskö i tyska läskiglandet.
