På vårt hotell på Mallis bodde bland annat en tysk tatuerare. Han fick mig att tänka på Ray Bradburys The illustrated man (som jag förresten måste föra in på Att-läsa-listan…!), han hade tatueringar över hela ryggen, magen och armarna. Antagligen på benen också – jag minns faktiskt inte. Men i princip hade han tatueringar över hela sig.

Även bland övriga medresenärer, som troligtvis inte jobbar i tatueringsbranschen, flödade det av tatueringar. Stora, små, svarta, färgglada, enkla, komplicerade, fina, fula.

Jag funderade på om det är vanligare bland tyskar att tatuera sig – men nu skriver Svenskans Idagsida om att de allt vanligare tatueringarna ytterst vittnar om att vi fått en annorlunda syn på våra kroppar – att huden inte längre är en oantastligt helig skrud som inte får fläckas av något som inte går bort i tvätten, utan ett ”klotterplank” och en kommunikationskanal. (Det var rätt många som började prata med tatuerarkillen om hans tatueringar, antagligen om sina egna funderingar på att skaffa tatuering. Så visst funkar det. Och för en ”branschman” blir det ju också ett slags gratisreklam – den vandrande motivkatalogen…!)

Svenskan skriver också:

”Det är vanligt att människor födda före 60-talet förknippar tatueringar med trash och utanförskap, medan unga människor i stället ser dem som konst och ett sätt att göra kroppen vackrare.

Och det stämmer åtminstone på mig. En välgjord tatuering är snyggt – en ful tatuering… är en mardröm… För 20 år sedan köpte jag tanken att huden inte fick ”förstöras” med bläck – tänk om jag ångrade mig, och hu så fult när man blir gammal. Idag tänker jag att – so what? Jag ser inget heligt och oantastligt med huden – den ska vara funktionell, men det är den ju även med en utsmycknad av bläck. Och vad gäller motiv – jag är inte lika ombytlig nu som för tjugo år sedan. Ett motiv jag tycker om och vill smycka mig med idag är säkert lika mycket ”jag” om 20 år (och om 40…!).

Jag är ännu otatuerad. Mest för att jag tycker att jag är för fet – men den dagen jag orkar ta tag i vikteriet, står tatuering som högsta belöning vid målgång. Förutsatt att det sker före 40, dårå. Fast även 40 är väl lite på gränsen, antar jag…

Jag tycker att SvD-artikelns omvända fråga är rätt intressant – varför väljer man bort att tatuera sig? Jag växte upp med ett Pavlovskt ringande ”Usch så fult” så fort mamma såg en tatuering, vilket gjorde att jag var bra vuxen innan jag ens för mig själv lyckades erkänna att jag faktiskt tycker att det är snyggt. (Hm – läge att ringa psykologjouren…?) Så här går jag, snart 40 och alldeles för rynkig för att hålla på med sånt trams, och önskar att jag vågat när jag var 20 – och är faktiskt glad att kulturen svängt till större acceptans. Men det är jag det.

Vad tycker du? Om du skulle tatuera dig – vad skulle du välja för motiv, och var skulle du placera den? Om du absolut inte kan tänka dig en tatuering – vad är det som gör att du känner så? Berätta, jag är nyfiken!