Jag tog mig alltså till slut genom American Gods. Vid 300 sidor upplevde jag den fortfarande seg och oengagerande – men tyckte att jag hade investerat för mycket tid och energi för att bara lägga bort den och börja om med någon annan bok. Vid 400 sidor släppte det – då först kom jag över bokens tröskel, och den blev riktigt spännande. De 150 sidorna från sidan 400 och framåt var, faktiskt, bland det mest spännande jag läst. De allra sista femtio sidorna kändes lite krystade – som om Gaiman själv börjat tröttna på berättelsen och ville få ihop skiten och sända till förlaget nån gång.

Boken bygger på en ofantligt spännande idé. Att alla gudar som människor fört med sig till USA och sedan i och med den moderna sekulariseringen glömt bort och slutat tro på, fortfarande finns där – i mänsklig skepnad, och med vissa krafter kvar, även om tillvaron som bortglömd gud är en rätt sorglig och tynande sådan. Gaiman berättar om hur de gamla gudarna och de nya (teknologi, konsumtion, media… osv) samlas till en kraftmätning – ett krig. Genialt uppslag – men jag är inte helt nöjd med hur historien är berättad. Den är för långsam – jag menar… 400 sidors tröskel??

Och dessutom är den lite för ensidigt vinklad. Medan de gamla gudarna illustreras detaljerat och snillrikt, är de moderna gudarna bara grovt skissade skuggfigurer, där nyanser anas – men inte utvecklas och förfinas. Berättelsen skulle ha vunnit oändligt på att bättre balansera beskrivningen av karaktärerna – utan att för den delen enbart brodera ut och göra berättelsen än långrandigare.

Det märks att Gaiman är en författare präglad av filmmediet och sättet att berätta med film. Mycket av det jag upplever som långrandigt är försök att i text förmedla drömsekvenser och kast mellan dimensioner som vore enklare och mer effektfullt att beskriva visuellt – i film. Och det är synd. Romanskrivande är en sak, manusförfattande en annan – här blandas de två ihop på ett sätt som inte alls tilltalar mig.

Men visst, för all del – det är en prisbelönt, bästsäljande roman, så vem är jag att ensam kritisera…? Jag läste ut den, och jag är glad att ha läst ut den – men ska jag summera, så står faktiskt det jag retade mig på ut mer än det som lyfte berättelsen. Kommer jag att läsa Gaiman igen? Jag vet faktiskt inte. Det finns ju så många andra böcker att läsa… Men den som lever får se!

***

Den skarpsynte har kanske noterat en ny sida i vänstermarginalen. Bloggografen läser. Jag har som sagt läst en del under semestern – och läsningen har… väckt mig. Väckt tankar och processer som alltför länge varit avstängda – bortglömda. Men nu är minnet återuppväckt, och jag vill inte låta det slumra till igen. Nu ska det hållas vaket, och visthusen fyllas med tankar, bilder, ord och idéer.

Och Bloggografen läser ska bli en sida där jag bokför mitt läsande. För skojs skull – för att det är lite roligt med listor, och för att jag är så jäkla dålig på att komma ihåg alla boktitlar jag snubblar över och tänker att jag ska läsa. Där finns en lista över böcker jag läst i år, några av dem med länkar till blogginlägg där jag skrivit om böckerna (fler länkar ska det bli också), en liten lista med de böcker jag läser just nu och en lista med böcker som jag vill läsa senare.