Sju veckor i Sverige. Om omställning, kulturkrockar och nystarter. 

Den 7 augusti rullade Saaben norrut från Hamburg, returresan på det långa äventyret som startade då maken hämtade mig – med samma Saab – vid Hornstull i Stockholm den 19 februari 2010. Det var 7 veckor sedan idag. Jag reflekterade över enmånadsdagen, men hann inte skriva något just då. Ett par veckor senare är perspektivet lika hisnande. Så mycket som hänt – på så många plan – på så kort tid…!

Dels flytten i sig, med allt kring den och huset och det nya hemmet. Alla grejer som skulle på plats, kartonger, möbler, kaos och kalabalik. Alla som någon gång flyttat vet hur det är, och jag kan meddela att det INTE blir mindre kaotiskt av att flytta mellan länder, eller ens av att flytta med flyttfirma.

Vi har fått huset målat och på kuppen lärt känna ett par rätt fascinerande målarkillar, svågrar bördiga från Serbien respektive Makedonien (numera Rinkeby). Under fikarasterna avhandlades diskussioner om allt från svenska brödkryddor (och en montenegrinsk mors syn på bröd) till den alienerande samtiden och felet med samhällssystemen på Balkan. My kind of samtal, helt klart.

(Veckan därefter kom ett par svenska montörer för att installera en kamin i huset. De suckade och pustade och ojade sig över hur besvärligt allt var, skitade ner och drällde läskburkar omkring sig. Not so much my kind of samtal, direkt.)

Jag har börjat jobba igen efter Det Stora Äventyret och min långa tjänstledighet. Jag jobbar under samma tak som förr, men det är i princip det enda som är sig likt. Allt flyter, och på fem år hinner mycket vatten flyta under broarna.

Och utöver allt det praktiska kommer det som varit och är den verkliga omställningen: Kulturkrocken i att återvända till sitt ”eget” land, och sin ”egen” kultur, bara för att upptäcka att den känns främmande och skavande både här och där. Inte för att jag gått och blivit tysk, eller känner mig mer bekant med tyskheten – egentligen. Men jag ser nog annorlunda på båda – på tyskheten och svenskheten, likheterna och skillnaderna, mönstren som präglar allt vi ser omkring oss.  Jag ser saker annorlunda, utan att nödvändigtvis värdera ett över ett annat. Och helheten är något större än summan av delarna – enkelt uttryckt, men svårt att förklara.

Här och där möter jag märkliga reaktioner när jag hälsar på folk kände förut. De flesta är sig lika, jag är det inte. Där uppstår en annan kollision. Jag ser det, förstår det och hade nog också räknat med det – men just den krocken är inte min. Jag bara ser den, noterar och går vidare. Kanske är det först när man sluter cirkeln som man släpper taget om det sista av det som var?

***

Jag har också fått några märkliga kommentarer om att komma tillbaka till ”verkligheten” och få en ”reality check”, i synnerhet nu när jag börjat jobba igen. Åt det fnyser jag ljudligt och skakar på huvudet. Tänker folk verkligen så? Att de lever i verkligheten – den enda – och jag har varit någon annanstans, i något icke-verkligt? Really? 

Ja, herregud… Var ska man ens börja?

Jag säger såhär: Sverige verkar onekligen lida av en påfallande enögdhet. Det enda ögat kan välja perspektiv, men ser aldrig mer än en vinkel i taget. Det märks exempelvis i politiken, i kommentarsfält på nätet och lite varstans. Exempelvis tror vi svenskar gärna att Sverige är bäst i världen på allt, och utifrån den idén tolkar vi allt vi ser och hör omkring oss. En tolkning kan (tydligen) bli ”Sverige är verkligheten. Allt utanför Sverige är overklighet”. 

Problemet med enögdhet och fasta positioner är att man inte lär sig något. Man ser bara det man förväntar sig att se och därmed är man nöjd. 

Att bo och leva utomlands i några år, allt jag varit med om och processerna jag gått genom, har gett mig minst ett öga till. Minst ett perspektiv till – plus vetskapen om att det finns fler perspektiv, oräkneligt många fler, att se och upptäcka. Så säg mig igen – är det verkligen JAG som återvänt till ”verkligheten”? Jag har ju bara varit utanför era synfält en liten stund.

***

Men ja, det går bra på jobbet. Jag har redan roligt – och roligare för varje dag, efter hand som jag kommer in i det. Får fler uppdrag, bygger nätverk och lär mig nya arbetssätt. För det är ett helt nytt jobb, även om det är under samma tak som mitt gamla. Rollen är ny, arbetsuppgifterna nya – även om det fortfarande främst handlar om kommunikation – organisationskulturen ny. 

(En sak som slår mig är hur många kulturer som samsas i en och samma organisation. Hur stor skillnaden kan vara mellan olika delar i organisationen. Min nästa kurs i ledarskapspaketet – och nej, än har jag inte gett upp…! – handlar om organisationssociologi och jag vet att vi ska prata organisationskultur då, delvis utifrån den där boken jag läste och berättade om i somras. Kulturer-i-kulturen kanske kan bli något att utforska då? För vad är kulturen egentligen om den i själva verket består av subkulturer som sinsemellan är både olika och mer eller mindre oförenliga…?) 

Jag går till jobbet nyfiken, varje dag. Jag tänker: ”Vad ska hända idag? Vad kan jag lära mig idag?” Och varje dag går jag hem igen med huvudet kokande av nya intryck, tankar och idéer. 

Och tja, ni känner ju mig, så ni fattar ju. Jag har det rätt bra.

På andra sidan kaninhålet

Läser inläggsrubriken till förra texten jag skrev. ”Tomheten mitt i klivet”. Försöker relatera. Det går inte. Var det jag som skrev det där? För bara någon vecka sedan? Nähä…?

Det här är ett annat universum, det som jag landat i nu – det som kom efter klivet. Det går inte att förklara det på något annat sätt, och jag förväntar mig inte att någon ska förstå hur jag menar. Vadårå, du är ju hemma nu, vasnackaruom?

Ja. Hemma. Ett hem – ett hem jag känner till, känner igen, till och med har bott i förut. Runt omkring mig pågår en vardag, ett liv, en tillvaro – ett stökande och fixande och livspusslande som också känns bekant. Men ändå inte. Det är som att en väsentlig del av mig – kanske den delen som skrev förra inlägget – inte är här, kom bort i flytten eller kanske bara inte hunnit fram än. 

Jag försöker komma ihåg om det kändes så här förra gången också – 2010, när livet och tillvaron som rörde sig omkring oss var tysk. Kanske, jag minns inte riktigt. Fast då var det ju väntat. Nu är ju det märkliga att det känns främmande fast vi tekniskt sett är ”hemma”. (Vad nu ”hemma” betyder, egentligen.)

Jaja. Det är väl en process, som allt annat. Det blir bra när det blir klart. (Om det nu är ”klart” som är målet, jag är inte säker. För när är det ”klart”…? När upphör processen? När man dör? Det är ju inte heller mycket att stå efter, tycker jag…) 

Och missförstå mig rätt nu. Det är bra. Också. 

Det går bara inte att dra någon rät linje mellan förra inlägget och detta – de är skrivna ur skilda världar, olika universa med ett mycket abstrakt maskhål emellan. Eller ett kaninhål kanske. 

(Kära nån, jag är sen!)

Tomheten mitt i klivet

 Kaffekop på stort, tomt golv 

För två dygn sedan rummet på bilden en del av mitt hem. Förra blogginlägget skrevs från soffan som brukade stå i bortre änden av rummet på bilden. Nu är det inte mitt längre – inte mitt hem, inte mitt något annat. Ett tomrum – och möjligen känslan av ett åbäke jag helst vill bli av med så snart som möjligt. 

Men lite lustigt är det ändå – hur snabbt ett rum som nyss var så bekant blir helt anonymt. Hur lite som egentligen ligger i själva rummet.

Någon frågade mig idag: ”Säg ärligt nu, tycker du att det ska bli skönt att lämna Tyskland?” Jag svarade att det inte är så mycket att lämna Tyskland som lockar, utan att komma hem. Nu efteråt tänker jag att det inte är säkert att det heller är riktigt sant – särskilt när jag ser den här bilden av det tomma rummet tänker jag att det inte är rummet som gör hemmet. Och grejerna som brukade fylla rummet kan man ju ställa var som helst. Så vad är det som avgör egentligen? 

Bohaget är i skrivande stund på väg till Karlstad – av alla ställen. Ett gäng flyttkarlar ska avlösas av andra flyttkarlar som ska köra grejerna till Stockholms norra utposter och lasta ur. På tisdag. 

Det känns oerhört avlägset, som om milen och dagarna som skiljer här och nu från där och då vore ljusår och eoner. Inte så mycket av någon särskild längtan – men för att det är ett annat liv. 

Idag ska det sista i lägenheten göras och sedan ska dörren låsas en sista gång, låsas om livet här. På fredag tar jag mina farväl av Hamburg – en stad som aldrig riktigt blev min, men som för alltid kommer att representera en viktig och särskild tid i mitt liv. 

Sen kan eonerna och ljusåren överbryggas. 100 mil. Fredag till lördag. Sen börjar nybygget.

Kalla fötter och ett hem i upplösning

05:40, den sista morgonen. Jag borde sova. Jag borde verkligen sova, det kommer att bli en lång och intensiv dag. Men nu vaknade jag i gryningen och varje gång jag försöker somna om kommer jag att tänka på vad som håller på att hända, på oåterkalleligheten i det hela. Då är det något som öppnar sig och faller inom mig. Hisn.

Så – jag stiger väl upp då. Låter den sista morgonen i den här lägenheten, det här hemmet, bli en tyst och tidig morgon i soffan, med kaffekopp, tankar och tangentbord. For old times sake. Det är ju också ett slags farväl.

Hemmet har redan upphört se ut och kännas som ett hem, sedan vi gav bort alla garderober och förvaringsskåp, och måst förlita oss på ett förvaringssystem baserat på öppna flyttkartonger och fristående klädstänger. Jag ser mig om och ser ett hem i upplösning. Jag vet ju varför det är så, vet att det ordnar sig, att det blir bra när det blir klart. Men ändå. Själva upplösningskänslan är ändå skrämmande. En metamorfos som kan gå snett. En förvandling som mitt i transformationen måste släppas fri och låtas sköta sig själv. Det kan sluta hur som helst.

Svårast just nu är att tänka framåt. Ja, faktiskt – trots att allt i det vi sysslar med just nu strävar framåt. Det är ändå komplicerat eftersom de närmaste veckorna är så höljda i dunkel. Ett hem upplöses för att ett annat ska kunna ta form. Och mitt i allt det där måste jag komma ihåg att tänka ”javisstja, jag får inte glömma skriva ut uppsatsen jag ska redovisa i Växjö om några veckor” och ”bäst att packa ungarnas träningsoveraller i bilen, så vi vet var vi har dem när de ska på fotbollsträningen – den där tisdagen när flyttlasset kommer. Vem vet om vi hittar något i röran då?”. 

Plötsligt får jag kalla fötter. Men stopp nu, vänta! Är jag verkligen färdig med det här? Med allt jag har, allt jag vet? Redo att lämna…? Var det här verkligen allt? Fem år? Så snabbt…?

Jag vet att jag är redo och så färdig man kan bli. Jag vet det. Men just här och nu, denna sista morgon i lägenheten som varit vårt hem i över fem år, vill instinkten dra i nödbromsen. 

(Blir man överhuvudtaget någonsin helt ”färdig” med något som varit bra? Jag tänker att man drivs, eller leds kanske snarare, av två krafter. En som vill framåt och en som vill bakåt, eller åtminstone stanna kvar och hålla fast. De är alltid olika starka – hos olika personer och i olika situationer – men de finns alltid där båda två, kompletterar och balanserar (förhoppningsvis) varandra.) 

Det är därför jag inte kan sova bort den här morgonen, därför det hisnade inombords när jag försökte somna om. Soffmorgonen och tankarna den föder är nödbromsen. Om ett par timmar kommer flyttgubbarna. Jag vet hur det brukar bli med sådana. De mer eller mindre svärmar in, betar sig genom lägenheten, rum för rum och reducerar det som nyss var ett hem till tomrum och kartongstaplar. Fort och mekaniskt går det – de måste ju inte stanna upp och fundera på varje grej de packar in. Framåt och bakåt. För dem är allt anonymt, volymer uttryckta i kubikmetrar och lastvikt. 

Ser mig om igen, betraktar upplösningen omkring mig. Ett hem löses upp för att ett annat ska kunna bli till. Det blir bra när det blir klart. 

(Så… Om man skulle ta och skriva ut den där uppsatsen när man ändå är uppe…?)

Tjugonio dagar

Står i mitt kök, det är näst sista dagen. Uttrycket ”mitt i skiten” faller på – här står grejer överallt, framdragna ur skåpen som ljusskygga främlingar, väntande på plats i diskmaskinen. 
Jag har aldrig gillat det här köket. Det är i runda slängar 2,5 gånger 3,5 meter stort och helt klart designat för att på sin höjd koka kaffe i, möjligen dekantera vin och lägga upp canapéer från tjusiga cateringfirman. Men ändå. Jag har lärt mig mycket i det här köket. Vuxit och utvecklats. Vem kunde tro att det är så utvecklande att laga mat – men det är det. Det kan det vara.

Vad som helst kan vara utvecklande, om man låter det.

***

Igår konstaterade jag att det var precis en månad tills jag börjar jobba. En månad…? Trettioen ynka små dagar – redan idag bara trettio jämnt? 

Det som hisnar mest är tanken på allt som ska hända under dessa trettio dagar. Kaoset som breder ut sig omkring mig där jag står i köket som snart ska vara någon annans, ska reduceras till kartonger och kubikmetrar i flyttbilar. Vi ska bo på hotell de sista dagarna i Hamburg, i väntan på att maken får ledigt igen. 
(Barnen och jag kunde förstås ha åkt i förväg, men att lämna Hamburg tillsammans känns som en symbolhandling och ni vet ju vad jag anser om symbolhandlingar. Vi kom hit tillsammans, vi ska åka härifrån tillsammans. Även om maken kommer att komma tillbaka – men det är faktiskt bara en parentes i sammanhanget.)

Kanske får vi då tillfälle att strosa runt, vara lite sentimentala och ta våra farväl. Jag hoppas det. Sen åker vi. Samma gamla välkända rutt som vi åkt så många gånger – denna gången blir den annorlunda. Med bubblan sluten bakom oss är vi inte samma gamla människor som åkt den vägen så många gånger förr. Ingen kan två gånger stiga ned i samma flod – och ingen kan två gånger resa samma väg. Allt flyter och vi med.

Då vi kommer fram ska flyttlassets framvällande och expanderande kaos arrangeras in, ordnas och sorteras till hemtrevnad och plattform för Det Nya. Barnen börjar med (i nämnd ordning): fotbollsträning, fritids och skola. Allt inom loppet av de första 10 dagarna i Sverige. Jag har en tandläkartid och en frisstid inbokade redan, lösa lunchplaner i luften – ”vi ses i augusti!”. 

Ja, i augusti… Trettioen dagar som blev trettio. Snart bara tjugonio.

Tjugonio dagar tills vi är där. På plats. I ordning (förhoppningsvis). På rull. I Det Nya. 

Då står jag i ett annat kök, ser ut genom ett annat fönster, tänker andra tankar. Tjugonio dagar.