by Jenny -

Kaos, virvelvindar och limbo

Det är märkliga dagar, dessa sista skälvande tyskdagar. Jag hade velat göra något av dem, gå runt och minnas kanske – ta ett mentalt farväl. Inte så mycket för att jag inte känner mig ”färdig” eller redo att åka hem, men ta farväl som man helt enkelt gör med nån man hängt med i fem år. Nån som för alltid kommer att vara en del av ens liv.

Istället fastnar jag i praktikaliteterna – skåp som ska rensas, kökkenmöddingar av fem års vardag som ska städas upp och förpassas till lämpliga sopkärl. Ackumulerat skröfs som vid något tillfälle tyckts bra att ha, men i perspektivet ”flytt och nytt” krymper ihop till det skräp det möjligen alltid varit. 

Utanför lägenheten piskar snålblåsten och störtskurarna, blåser bort sista unset av semesterkänsla. Egentligen störs jag inte så förfärligt av det kalla och blöta sommarvädret – jag har ju fått några veckor med hetta och solsken. Jag hade gärna kunnat kura hemma med tekopp och resterna av semesterlektyren, dessa mulna kulna sommarveckor. Om nu inte ”hemma” vore ett sådant formidabelt kaos av halvpackade kartonger, klädställningar (vi gav ju bort alla våra garderober före semestern. It seemed like a good idea at the time, men nu vete fan faktiskt…) och ouppackade resväskor. Det går inte ens att fejka höstmys i den röran.

Det enda som återstår är att räkna dagar. På tisdag eller onsdag kommer flyttgubbarna – och det vet man ju hur det är när sådana kommer, det går som en virvelvind genom lägenheten och sen är allt packat, tomt och borta. Kaoset och flyttröran upplöst, och med dem även vardagen som nyss var vår. Istället uppstår ett tillfälligt limbo. Stillheten i stormens öga.

Just nu längtar jag till och med efter det.

by Jenny -

Ett större steg tillbaka, och med en osannolikhet att förvalta

Fjun-1

Hur summerar man fem år av sitt liv? Fem av de på många sätt kanske mest omtumlande åren i ens liv. Hur sammanfattar man? Summerar, drar slutsatser? Hur skildrar man en resa som löpt över så många plan att man knappt själv kan överblicka dem, en resa i flera parallella (?) spår… Hur?

Dels den uppenbara geografiska och kulturella resan: Jag har bott och levt i ett land som visat sig vara bra mycket mer främmande än jag insåg innan vi flyttade hit. Jag har lärt mig ett språk jag knappt ens kunde beställa kaffe på när vi kom. Och jag har lärt mig vad det är att vara den som står utanför kulturen, försöker förstå och göra sig själv förstådd trots en, låt säga, ”kulturell motvind”.

(Inte minst det senare har varit oerhört lärorikt – trots att jag fått höra att skandinavisk brytning ”bara är gullig”, och troligen haft annat socialt kapital att kompensera med. Att få syn på dessa mekanismer, dessa sociala konstruktioner som vår värld är uppbyggd av, men som vi ändå sällan riktigt kan urskilja, har varit en stor upplevelse för en gammal sociologinörd som jag.

Det är utifrån strukturerna blir synliga, och det är därför den vanliga ”störst-ska-först”-logiken skapar samhällen med klyftor och motsättningar inbyggda i själva strukturen. Det är därför tolkningsföreträdet inte får fastna i strukturerna – för inifrån strukturen är vi alla blinda.)

Men de här åren har också inneburit en personlig resa som egentligen haft mycket lite med Tyskland att göra. Den har helt och hållet ägt rum inom mig själv, oberoende av geografin omkring mig. För den resan har rummet varit oväsentligt – men tiden helt avgörande. Tiden och timingen.

Fem år time out, med distans och gott om tid att reflektera. Och med en helt osannolik timing. Det har varit en sådan oerhörd gåva att det fortfarande hisnar inom mig när jag tänker på det. En lycklig slump – en lottovinst som räddade mig.

För när vi flyttade befann jag mig i ett tillstånd jag bara kan beskriva som ett fritt fall. Jag brukar säga att man inte springer in i den där berömda väggen, man faller in i den. Slinter, tappar fotfästet och rasar utför stupet – ”väggen” är i själva verket marken nedanför. Visst, jag ska väl inte säga något om hur det är för någon annan – men för mig var det så. Jag föll.

Men mitt i fallet flyttade vi. Marken nedanför stupet kom aldrig. Jag har ofta kallat åren i Tyskland för en bubbla, och bubblan bromsade fallet. Ibland tänker jag på Liftarens guide till Galaxen, där man kan flyga om man faller men glömmer bort att slå i marken. Lite så blev det – som en högst osannolik lottovinst.

Men jag tänker också på bubblan som en puppa. Inte vilken bubbla som helst, utan en bubbla för transformation. Med mig in i bubblan följde allt som varit och allt jag bar med mig, erfarenheter, händelser, konsekvenser. Det som fanns i bubblan var tid. Tid för reflektion, analys, bearbetning. Tid att återupptäcka och skapa om.

Allt detta bär jag med mig härifrån, som en del av den resa jag gjort de senaste åren. Och det utöver kulturen, geografin, studierna och diverse andra spännande saker som dykt upp och tagit plats i mitt liv. Hur kan jag någonsin sammanfatta och summera allt det?

Det jag tänker på allra mest nu när bubblan nästan helt har smält bort och gjort sitt, är det osannolika i att den kom just när den kom, när jag behövde den som bäst. Vad är oddsen ens…? Är inte ”osannolik” egentligen ett major understatement…?

Någonstans inombords maler en tanke. Den säger att det här är en osannolikhet jag bara måste – och vill – förvalta. Göra något bra av. ”Make it count” som det heter. Exakt hur vet jag inte än – men det är en stark drivkraft. Den kommer nog på något sätt.

***

Så allt detta bär jag med mig härifrån. Tillbaka hem – och vidare. Allt detta, och ungefär en miljard ytterligare  nyanser och toner som inte låter sig fångas i ord.

(Tro mig, jag har försökt…)

Inom mig pågår just nu ett larm och ett kaos inför flytten – mentalt och känslomässigt. Det praktiska har vi knappt börjat med än… Men när jag tänker på vad den här resan faktiskt inneburit, inser jag att det kanske inte är så konstigt att det känns stort och turbulent just nu. Det är ju trots allt en ganska stor sak jag bryter upp från.

Det är helt enkelt ett större steg tillbaka än det var hit.

by Jenny -

Med en burk honung och en flock hungriga bin i skallen

Tro’t eller ej, men jag vill verkligen blogga just nu. Jag tänker nästan varje dag att jag ska sätta mig och formulera allt det där som puttrar och rusar omkring inombords – men när jag väl sitter där är det helt enkelt för rörigt. Det är som det är just nu.

Sedan en dryg vecka tillbaka har jag faktiskt sommarlov, sedan den sista uppsatsen skrapats ihop ur vad som fanns kvar av min och kurskamratens hjärnor vid denna sena timme på läsåret. Fast för att vara ”ledig” har jag haft närmast bisarrt mycket att göra, och knappt tid att sätta mig med en kaffekopp på stamfiket ens – vilket jag alltid hann när jag pluggade, eftersom jag lika gärna kunde läsa där som hemma. Eller skriva för den delen.

Och mitt upp i myckenheten finns det så mycket att reflektera över, saker att hinna göra innan det är för sent. För snart är jag inte här mer. Snart springer jag ekorrhjul i Stockholm som alla andra, bubblan är stängd och borta, vardagsstressen ikapp. Kanske kommer jag att säga som äldste sonen sa när vi ganska nyss flyttat hit: ”Jag fattar inte att jag väljde Tyskland.” Jag fattar inte att jag väljde Stockholm.

Nåja. Jag är egentligen inte så orolig för ånger och tillbakalängt. Inte egentligen. Var sak har sin tid, och det är rätt naturligt att drabbas av en smula separationsångest när man ska lämna något som ”hyst en” under en väsentlig del av ens liv – för fem år är en väsentlig del. De gick så fort, men avtrycket av dem sitter för evigt fast i våra liv. 

Vi ser det allra tydligast på barnen. Vi kom hit med småbarn, reser hem med stora – eller ja, halvstora åtminstone. I deras liv kommer Tyskland alltid att vara en stor pusselbit. Det var här de växte upp, här de var barn.

Men även för en medelåldrig vuxen är fem år en rätt väsentlig tidsrymd – trots att de schwooschar förbi så fort – och det vore antagligen märkligare, för att inte säga betydligt mer oroväckande, om jag inte hade minsta lilla separationsångest nu när veckorna före flytten smälter ihop fortare än en isglass i en varmluftsugn.  

Men ändå. Tankarna surrar som hungriga bin kring en honungsburk, runt, runt, runt vad som ska hända i höst och hur allt ska bli. Det är inte mycket att fundera på egentligen, det blir som det blir, och det blir säkert bra – men försök säga det till de hungriga bina. De bryr sig inte nämnvärt, utan fortsätter kretsa runt, runt, runt honungsburken.

Så – jag har svårt att blogga just nu. Det är för rörigt, för kaotiskt – både invändigt och utvändigt. Elva veckor till flytten nu och däremellan kommer semestern, som i vanlig ordning ska fördrivas på en lat strand vid adriatiska havet. Veckorna i Tyskland är få, och fulla med måsten och borden – samt en och annan ”skulle vilja”. Men jag ska försöka blogga ändå. Någonstans tror jag att det hjälper att skriva om saker – även om de är röriga och kaotiska. Och kanske just därför.

by Jenny -

Om kluvenhet och kompassriktning

Det är lite mycket nu. Våren prunkar, knoppar brister till höger och vänster omkring mig, och imorgon åker jag på efterlängtad fotoresa till Helsingborg (av alla ställen). Jag pluggar arbetsrätt och skriver om gruppdynamik och sammanhållning i moderna team som samarbetar över geografiska avstånd. Och mitt upp i allt detta planerar jag en lång och ganska komplicerad flytt – och försöker tänka ut vad jag vill passa på att göra här i Hamburg innan flytten.

Nu börjar också kluvenheten inför hemflytten bli påtaglig. En flytt – särskilt en långflytt – är så definitiv. Gör jag allt jag gör nu för sista gången? Har jag gjort allt jag ville? Kommer jag någonsin tillbaka till Hamburg? Jo, det gör jag nog. Jag kan tänka mig att vi reser hit igen, en weekend då och då. Tillbringar en heldag på Meridian Spa, äter frukost på Due Baristi, middag på Deseo Tapas, går en sväng på Isemarkt, strosar längs Elbe eller runt Alster… Hamburg blir en stad för Auszeit, som det heter på tyska. 

Men ändå. Det är något ganska stort som tar slut. Det är klart att det känns.

Processen som pågår i huvudet just nu är ungefär som reflektionerna jag brukar göra inför varje nytt år och under varje semester – summerar det som varit, drar slutsatser och funderar över vad jag vill, vart jag är på väg. Tar ut kompassriktningen för den närmaste framtiden. 

Men det är svårt. Tyskland har varit en ”stor” period – stor på flera plan. Dels för att fem år är en lång tid – men också för att själva utlandsboendet är en stor sak i en människas liv. En sak som tar plats och är svår att toppa – i synnerhet med en helt vanlig vardag. 

Maken raljerar en hel del – på skoj förstås, men ändå – över hur eländigt jag kommer att få det i Sverige. Över hur mycket jag kommer att längta tillbaka till Tyskland när jag sitter på bussen klockan sex på morgonen tillsammans med ett gäng andra hålögda fågelholkar. Eller kommer hem, krokig och trött och måste laga middag klockan sju på kvällen. Över min ”symboliska statstjänstemannalöning” för 10 timmars arbetsdagar (ja, vi bor ju inte direkt granne med jobbet, om man så säger) – och över att jag frivilligt väljer dessa umbäranden över den bekväma och självständiga tillvaro jag fört här. 

Jag kan inte direkt argumentera emot. Vad vet jag om hur saker kommer att bli? Jag vet – som alla andra, i alla situationer – vad jag har och inte vad jag får. 

Och vad är min kompassriktning egentligen? Vad – och vart – vill jag med att flytta hem? 

En viktig poäng med att flytta hem är att ”självständigheten” jag haft här också inneburit ganska mycket ensamhet. Jag är verkligen ingen hyperextrovert människa som måste ha folk omkring mig hela tiden för att ticka – tvärtom. Men fem års ensamarbete är mer än nog, till och med för mig. 

För två år sedan var jag involverad i ett grupparbete som utvecklades till ett sådant teamarbete som folk skriver ledarskaps- och teamutvecklingsböcker om. Det var långt ifrån fulländat – men bra nog att ge en glimt av hur det ska vara, och hur magiskt det blir när det funkar. När varje teammedlem är expert på sitt område, och gemensamma ansträngningar leder till långt mer än någon enskild person någonsin kunnat nå var och en för sig – både vad gäller resultat och lärande. 

Dit vill jag. Så vill jag jobba, helst varje dag. Men det kan jag inte så länge jag jobbar ensam – så enkelt är det. 

Jag har pluggat intensivt under de här åren. Det var ju i sig en livsdröm jag fick möjlighet att uppfylla: Att få plugga igen på gamla dar – nu när jag vet lite mer än jag gjorde när jag var 19 och valde universitetslinje. Och dessutom få låta rent intresse och nyfikenhet styra kursvalen – gå dit nyfikenheten leder. 

Och det har jag gjort. Men under det senaste året – eller kanske de senaste två – har jag börjat märka hur de där intressevalen ändå hänger ihop. Gestaltning i ord och bild, användbarhet, språkvetenskap och informationsarkitektur. Ledarskap som ramar in. Det är inte en brokig samling lösryckta kurser – de hänger ihop, bildar en helhet. 

Och nu är den helheten MIN. Rå, oslipad – men min. Det är en mäktig känsla. 

Däremot tror jag att jag kommit till vägs ände med utveckling i ensamhet och kursform. Jag kan inte utveckla det här längre – slipa diamanten, så att säga – på egen hand. Kurser och självreflektioner når bara så långt – vill jag vidare behövs något mer. Det behövs praktik, skarpt läge. Gruppsynergi, som i det där grupparbetet – görande och lärande hand i hand. 

Det är min kompassriktning, det här är vad jag vill. Få odla vidare på det jag sått.

Kommer jag att få de här sakerna när jag flyttar hem? Kommer det att bli som jag vill? Det kan jag ju inte veta. Men det finns förutsättningar i alla fall. Och för att komma någon vart måste jag åtminstone hålla mig i rörelse. 

Sen – sen får vi se.

by Jenny -

Förgryningstankar från en stressad hulk

Det händer inte så ofta längre, men så fort saker kör ihop sig är sömnen det första som går åt fanders. Jaja, det är det för de flesta så det är knappast något jag är unik med. Sömn är känsliga grejer. Idiotiskt nog, får man säga – för är det någon gång man verkligen behöver sova så är det ju när man är stressad. Men icke. När tiden för återhämtning på ett eller annat sätt uteblivit, ja då ger kroppen sig till att begränsa återhämningen ännu mer genom att stissa upp sig och vakna mitt i natten. Inte det smartaste draget precis.

Nästa grej som händer är att roliga grejer slutar vara roliga. Åh nej, krokikurs imorgon – måste jag verkligen gå på den…? Och Helsingborgsresan jag sett fram emot sedan i oktober – jag pallar inte! För att inte tala om att gå på nöjespark med barnen imorgon… Den övningen tornar upp sig som ett oöverstigligt berg, och jag vill bara komma på en ursäkt att få slippa undan. Är jag inte liiite snuvig ändå…? (Nej. Inte det minsta. Inte ens när jag är nyvaken mitt i natten.)

Fast värst av allt ändå är att hjärnan bara funkar helt ytligt. Det blir omöjligt att tänka något djupare eller mer komplext än på det allra yttersta lagret av måsten man har omkring sig. Min psykologilärare visade under föreläsningen om stress en bild på Hulken och sa att ”såhär blir vi när vi är stressade: Starka, ilskna och ganska dumma i huvudet”. Jag tror hon har en poäng där faktiskt.

I mitt fall handlar stressen just nu inte om värre saker än den kvardröjande mattheten efter den intensiva målarveckan i huset, följd av 100 mils bilkörning (jag kör ju normalt inte så långa sträckor), två dagar hos svärmor (I’ll say no more…) och två späckade föreläsningspass – samt, icke att förglömma, det formidabla tvättkaos jag hade med mig hem efter en dryg vecka i kappsäck. 

Och så finns det förstås förstås en slags lågintensivt gnagande stress över att jag faktiskt är i färd med att flytta hem. På allvar. Klockan tickar och kalenderbladen flyger. Fyra månader nu – och de går fort.

Missförstå mig inte nu, det är inte det att jag tror att jag ska ångra mig – inte egentligen. (Fast det lär nog komma tillfällen, i synnerhet mycket tidiga morgnar på bussen till jobbet, då jag kommer tänka längtansfyllda tankar till mina heldagar på gymmet/spaet här…!) Men att längta hem har varit en så enkel väg ut, rent mentalt, när livet här på ett eller annat sätt har skavt eller känts avigt. I takt med att flytten kommer allt närmare blir det uppenbart att ”flytta hem” också är en komplicerad sak – omöjlig att förutsäga, och lika mycket på gott och ont som allt annat. 

ALLT är ju både och – det hör till. Men saker som bara är tankekonstruktioner – i synnerhet när de är konstruerade av en längtan bort från en verklighet som skaver någonstans – tenderar bli ganska endimensionella och onyanserat positiva. Jag tror att det är rätt mänskligt.

Men nu är det alltså detta som är – eller i alla fall är på väg att bli – verklighet. 

Insidan av huset är målad – fräsch och fin och redo för oss. Och för utsidan av huset håller vi som bäst på att förhandla med en målare så att det också blir klart under sommaren. Skolplacering för barnen är klart och de ser fram emot att börja i den stora skolan med många barn – och framför allt ser de fram emot att bo på en gata där de i princip kan ringa på vilken dörr som helst och kolla om nån har lust att komma ut och spela lite boll. Eller nåt. 

Och jag är väldigt redo att börja jobba igen – det ska bli roligt. Plugga på distans har också varit roligt – fantastiskt på många sätt – men det funkar inte som heltidssysselsättning hur länge som helst, det är bara att konstatera. 

***

Nu börjar fåglarna vakna utanför och jag ska försöka få en timmes sömn till innan reveljen går för en fredag med krokikurs och nöjesfält. Wish me luck…