Tillbaka

Att återvända till sin studentstad, mer än 20 år äldre än den nervösa 19-åring som kom hit för att söka visdom, färdigheter och studiestöd nådens år 1992, det är… speciellt.

Eftersom jag är gift med en Växjöit har jag väl egentligen aldrig riktigt lämnat staden, vi kommer ju ändå hit med jämna mellanrum för att besöka sväronen. Men den här gången kommer jag själv – barnen är med, men avlevererade till en intet ont farfar som åtagit sig att underhålla de små terro… eh, jag menar ”gullungarna” idag – och i rollen som student igen.

Tro mig: Det är en helt annan grej.

Just nu sitter vi här båda två, i samma kropp, den nervösa 19-åringen och den (något) tryggare 41-åringen. Tiden mellan då och nu är en illusion, livet en vindpust. Och ändå inte. Jag är hon, hon är jag. Vi är båda verkliga, tiden mellan oss är det inte. Paradoxen blir påtaglig när jag sitter med en kaffekopp och ser ut över en parkeringsplats där jag idag ställt min bil, för 22 år sedan min cykel.

Och när jag tänker på kursintroduktionen i eftermiddag, pirrar det till i oss båda.

1 comment
  1. Å! Det pirrar i min inneboende 19-åring när jag läser det du skriver. Magpirr by proxy, typ. Tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.