”Du får inte ta åt dig sådär”

Jag vet inte hur ofta jag fått höra det där. ”Du får inte ta åt dig.” Eller ”Du är alldeles för känslig.” Från alla möjliga. Vänner. Chefer. Kolleger. Maken. ”Jag försöker” svarar jag, med darr på rösten – för kommentarerna kommer ju oftast i ett läge när överdosen redan är ett faktum. Svenska Dagbladet har just nu en artikelserie om ”högkänsliga” människor. Det är väl som med det mesta, man kan omöjligt känna igen sig i allt, så därför reagerade jag inte så mycket på den första av artiklarna jag läste. En del av det kände jag förstås igen, men annat inte. Idag läste jag den här artikeln och bitarna börjar falla mer på plats. Den artikeln kunde lika gärna handlat om mig rakt av.

En människa är komlex, allt som är jag växer ur många olika faktorer, gener, historia, erfarenheter och känslomässiga betingelser. Men just dubbelheten – styrkan, nej förresten KRAFTEN!, å ena sidan, svagheten å den andra, oförmågan att känslomässigt värja mig från den hårdare omvärlden och utmattningen när sinnena helt enkelt är överfulla, analyskretsarna osar bränt och hjärnans verkmästare helt enkelt tagit på sig hatt och rock och gått hem för dagen. Allt det känner jag igen. Det har präglat så mycket i mitt liv. Både dubbelheten i sig – och oförmågan att förstå den, både jag själv och andra.

Enligt min MBTI-profil är jag introvert, men placerad mycket nära mitten av skalan. Och jag tror inte att människor som träffar mig uppfattar mig som särskilt introvert egentligen. Men större sällskap ger mig så oerhört mycket intryck som måste analyseras och processas, att jag helt enkelt inte hinner med. (Kanske uppfattas jag som trög snarare än introvert…? Det kan nog vara så – av dem som inte tar sig tid att vänta in mig och alla mina analyser. Å andra sidan dömer jag ju den sortens människor som ytliga, så det kan väl räknas som kvitt…!) 

Jag hamnade idag i en diskussion om att rensa sitt twitterflöde från sådana som inte tillför något utan bara tar ifrån, kanske rent av bara gör en ledsen. Jag kom på mig själv med att skriva att jag förut hade folk i mitt flöde jag bara fick ont i magen av, för att de var arga och otrevliga, då och då direkt elaka. Mycket sådant förekommer ju på twitter – många ägnar sig åt att ta billiga poäng på andras bekostnad, och jag mår dåligt av att bara se det, även om jag inte är i närheten av att beröras av det som sägs. (Det kommer för övrigt mer tankar på temat ”Twitter och folkhyfset”, men det får bli en annan dag!)

Men det var först idag, när jag skrev om det i en diskussion – parallellt med att jag diskuterade SvD-artikeln med några andra, som jag insåg sambandet. Att jag är särskilt känslig, tar in och inte kan värja mig. Nej, alla berörs nog inte illa av den där sortens pekfingerviftande såsom jag gör, men för den sakens skull blir det inte mindre ”på riktigt” för mig. Jag kan inte låta bli att få ont i magen av att läsa syrasvidande cynismer över andra människor – jag är bara skapt sådan. Jag tar åt mig. Jag påverkas.

På samma sätt berörs jag till adrenalindarrande armar och ben av alla dessa spel människor håller på med, strategier, utspel, dolda agendor – de gör mig sjuk. Jag blir som datorn i slutscenen av War Games – den allegorin har jag bestämt nämnt förut, men den håller även här – som provar scenario på scenario på scenario i en rasande hastighet, bara för att komma fram till att vartenda ett av dem leder fel.

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=NHWjlCaIrQo’]

När jag ser videoklippet igen inser jag att det faktiskt stämmer på lite av varje. Såhär känns min hjärna ganska ofta. Så för er som någon gång tycker att jag verkar trög eller långsam – ta det här som en visualisering av vad som pågår i min hjärna varje vaken stund, varje dag av mitt liv. Jag analyserar det du säger, bakgrunden till att du säger det du säger, hur du säger det, hur alla andra personer säger det de säger, vad de menar, varför det känns konstigt i luften, varför personen i hörnet inte säger något alls, på vilket sätt det du säger nu relaterar till det du sa i förra veckan, och så vidare och så vidare och så vidare – som min väninna brukar säga: ”ad nauseam”.

(Och egentligen är det inte så torrt ”analytiskt” som jag kanske får det att låta här heller – kommer bara inte på något bättre sätt att beskriva det.)

Så. Att läsa artiklarna förändrar förstås ingenting. Jag har – till slut – lärt mig att jag måste förhålla mig till min hjärnas tendens att springa på varenda boll den ser, jag kan inte ändra på hur den funkar. Den – och jag – är skapta såhär. Den här sorten ska vara sån. Men det är lite skönt att läsa att så mycket som 20 % är såhär, i någon mån. Sällskap är alltid trevligt.

7 comments
  1. Ett citat ur din text ska hädanefter bli mitt glada mantra, utropat med jubel och bestämdhet, i medgång likaväl som motgång: ”Den här sorten ska vara sån.”

    Hurra, så bra!!

    1. Det där är verkligen ett bra uttryck – minns inte var jag fått det ifrån, bara… Det är inte mitt eget, tyvärr – men använder det friskt ändå! 🙂

  2. Vad intressant, jag ska läsa artiklarna! Jag är också så där känslig som du beskriver, man kan väl kalla det för olika saker, att man har svårt att stänga sina chakran till exempel… det övar jag mig på ibland 🙂

    1. Ja, jag tror att även om man inte kan ändra på att allt går in, kan man ändra på hur man förhåller sig till det. Eller försöka i alla fall. Jag tror att det är som med allt annat – beror lite på dagsform. Är man själv i balans går det bättre än om man inte är det.

  3. Ja, jag kan inte säga annat än att jag känner väl igen mig. Speciellt det där med att ”veta” hur stämningen är (i arbetsgruppen/bland vännerna/etc) utan att kunna strunta i det. Vilket gör att jag har fört många kamper mot ”väderkvarnar” bara för att jag inte kan se vidare.

    Jag som alltid säger att jag måste ha mycket att göra, annars får jag för mycket tid att tänka och reflektera. Det ligger nog mer sanning i det än vad jag kanske (reflekterat över) tänkt. 😉

    – och det värsta jag vet, trots många års övning, har alltid varit att bli iakttagen när jag ska lära mig något nytt.

    Jag tycker iofs att jag blir bättre på att hantera det här, och jag har nog aldrig sett det som ett direkt bekymmer. Mer som ”tjaha, så här blev jag, lite annorlunda” 🙂

    Äh, det här blev ju lite svamligt. Jag tror egentligen det finns andra personlighetstyper där jag platsar ännu bättre. Huvudsaken är ju i vart fall att jag trivs och har de verktyg jag behöver för mitt liv. Och det har jag. Oftast.

    1. Väderkvarnar har vi ju pratat om då och då – jag går ju på dem jag med. Med vision och friskt humör, men… Sen står man där som en utpumpad Don Quijote och undrar om det verkligen var mödan värt.

      Jag tror faktiskt att man kan komma en bit med medvetenhet – att man kan anta ett förhållningssätt till det, och kanske då och då välja att inte springa på ALLA bollar.

  4. Jag förstår mer och mer …. att jag måste vara i mig själv, vara i mitt eget sällskap för att orka med alla enegier där ute. Hur ofta har jag inte fått höra…ta inte åt dig! Men jag gör det! Jag vet att jag måste lära mig att stänga av… jobbar på det! En Hsp som äntligen förstår….

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *