Om mätbara mål – och andra

Blev sådär igen idag. Ungefär samtidigt som jag, med fyrkantiga ögon och på stela ben, stolpade iväg för att hämta hem barnen efter en heldag med kod, kod och åter kod, svärande över att ännu en dag susat iväg på vad som kändes som en kvart – satt min lärare någonstans i Trollhättan och knappade in ett VG för mig, på ett kursmoment jag själv inte alls tycker att jag behärskar.

Jag vet inte – men jag har väldigt svårt att känna glädje för ett sådant betyg – snarare blir det bara än tydligare hur begränsat (och begränsande?) ett betygssystem med nödvändighet blir. Är det verkligen det mätbara målet som säger mest om kunskapen man tillgodogjort sig?

(Det där gäller för övrigt i många andra sammanhang också – allt ska kvantifieras, och följas upp med mätbara mål. Ofta är det säkert helt rätt – men jag har en känsla av att vi missar något väsentligt, genom detta eviga fokus på mätbarhet, kvantifierbarhet. Har icke-mätbara mål och värden verkligen ingenting att säga oss? Med det sagt – tillbaka till ordinarie sändning!)

På ett sätt är jag just nu en oerhört ambitiös student – jag vill verkligen lära mig, från grunden, en gång för alla. Jag ägnar enorma mängder tid åt att laborera – och felsöka. För fel blir det, hur smart jag än försöker göra. Nästa måndag ska jag lämna in en fyrsidig sajt enligt specifikationer  si och så – och det är den jag filar på sedan en dryg vecka tillbaka. Ja, en dryg vecka. Det är ju det – det tar sån tid! Att testa och experimentera är ett bra sätt att lära, det har jag redan sagt. Kruxet är att hitta och förstå när det inte funkar, varför det inte funkar. Där lägger jag 90% av mina arbetsdagar just nu. ”Nähä, det gick inte, varför gick nu inte det för…? Men om jag ändrar här, då… Nähä. Vad fan dårå…?” Och så vidare.

Och det är bra. Det är som det måste vara – jag lär mig något helt nytt, det måste få ta tid. Jag går strukturerat till väga (och kod i sig ÄR rätt strukturerat, så långt allt väl! Kruxet är alla undantag, och browsers som envisas med att göra – fel) och tar in allt som hjärnan förmår ta in. Men det känns hela tiden som om jag stampar på stället, inte kommer någon vart.

Sen lämnar jag in nåt skit jag tänker att jag ”får väl komplettera sen” – och så får jag VG. Utan att fatta varför. Och utan att känna att det där, det gjorde jag bra. Det handlar egentligen inte om att jag har höga krav på att prestera – snarare om att jag har höga förväntningar på att lära. Stort missnöje – från min egen sida. Lärarna uppenbarligen nöjda än så länge. Den dubbelheten skaver.

För några veckor sen skrev en lärare något i ett utskick som löd ungefär ”Glöm inte att det är viktigare att lära än att få godkänt på kursen” – en formulering jag fnissade rätt gott åt, men jag förstår vad han menade i alla fall. Ungefär: ”Glöm inte bort de icke-mätbara målen”. Nä, jag ska väl inte det.

7 comments
  1. Jag känner verkligen igen det där! Att åstadkomma det man ska är sällan bekymret, men däremot att förstå varför det blev si eller så, det är det som tar tid, kraft och egentligen (borde vara) är det viktiga. Med tiden har jag dock börjat tänkta – jaja, jag lär mig väl en del även om jag använder den förutbestämda vägen till målet och inte nödvändigtvis banar ny väg.

    1. De här kurserna är också lite speciella – det är grund- eller nybörjarkurser egentligen, men jag tror inte att många är SÅ nya på html etc som jag är, de flesta har hållit på en del förut och vill mest ha papper på vad de redan kan.

      Jag tror att lärarna försöker synka så att nybörjare ska kunna klara kursen – men de som hållit på ett tag ska ändå KUNNA få en utmaning. Och då blir det hela lite dubbelt.

      PLUS – vilket jag misstänkt, men fick kvitto på häromdagen: Det är inte så att lärarna i de olika kurserna synkar uppläggen mellan kurserna. Lärarna på kurs B förutsätter att vi lärt oss vissa grejer i nyss avslutade kurs A – men den handlade i själva verket om helt andra grejer. Hallå…? 🙄

      Jaja. Jag jobbar på, och det går som det går. Jag lär mig det jag lär mig – och får jag betyg/godkänt, så är det bra. Om inte… Tja, då har jag ju lik förbannat gjort allt jag kunnat. Typ.

  2. Har ibland funderat i samma banor. Men jag tror att om du sätter dig ned och tittar på betygsmålen för kursen så kommer du se att du var på ett VG. Din ribba ligger bara högre än den ribba dom har satt för kursen. Förmodligen ska du ha förståelse för koden eller något liknande, och det har du ju om du lyckas lämna in ett fungerade resultat.
    Misstänker, att du precis som jag, vill att det dessutom ska se snyggt ut. Själva sidan alltså. Koden ska funka och sidan se bra ut. Nu är det u så att koden kan funka och sidan se för j*vlig ut. Men det ger ett bra betyg i alla fall om det är koden som är målet.

    Lycka till med att klara dig över din egen ribba, för det är trots allt den som räknas. Men försök att inte få betygsångest åt ”fel håll”. Det är lärarens beslut. 🙂

    1. Ja, det är kanske så – jag har ärligt talat inte läst i kursplanerna om betygsgrunderna. Egentligen är jag inte så intresserad av betygen – jag vill få poäng för det jag gör, men betyg si eller betyg så? Spela roll. Faktiskt.

      Sen vad gäller kodning och design – tricket är att om jag lär mig grunderna, så kan jag göra vad som helst sen. Designen handlar mer om att kunna skapa snygga designelement att klistra in på sidan, så att säga. Det är jag skitdålig på – och hade väntat mig att få lära mig i föregående kursmoment, men… det kom aldrig, så det får jag lära mig på egen hand, snopet nog. Så därför är det egentligen inte ens det den här kursen handlar om – den här kursen handlar om att skriva snygg kod. Egentligen. Så det är det jag får försöka fokusera på – och det är svårt nog…! 😀

  3. Enorm igenkänning, inte helt oväntat.

    Det senaste exemplet som jag tycker är väldigt belysande är hur jag på riktigt nästan grät över gemensamma översättningsläxan, funderade frenetiskt på vem jag kunde be om hjälp med att förstå texten, men sen gjorde den, i omgångar och till slut tyckte att jag nog kanske hade förstått. Så gjorde jag nåt jag aldrig gjort och kollade hur den vedertagna – och prisbelönta- översättningen såg ut, och upptäckte då att den var VÄLDIGT lik min… Och jag hade absolut ingen känsla för att det jag gjort var bra, inte ens okej.

    Svinjobbigt att det inte går in nånsin, att det man gör antagligen duger, när man inte KÄNNER det själv.

    1. Ja, jag håller med – fast samtidigt är det inte riktigt så för mig just nu heller. Det är väl det jag försöker ringa in genom att skriva om det – fast jag vet inte om jag riktigt lyckats än. Ens för mig själv, alltså.

      Jag kan verkligen se dig som översättare – och Proust är ju inte, såvitt jag förstått (han är ännu oläst i min hylla), den allra enklaste att öva på….! Bra jobbat, helt enkelt!

  4. Det var förresten Proust vi hade i gemensam läxa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *