”…the indifference of good men.”

Det var inte ”bara” människor som sköts sönder på Utøya i fredags utan även en smått naiv illusion om trygghet. Jag tror att de flesta av oss delade den.

Jag kommer att tänka på en filmreplik som jag tror att jag nämnt någon gång förut. Filmen är Boondock Saints, och den inleds med en katolsk mässa, där prästen avslutar sin predikan med orden:

Now, we must all fear evil men. But there is another kind of evil which we must fear the most, and that is the indifference of good men.

Jag har filat på det här inlägget några dagar, det är svårt att fånga orden när tankarna flyger och är så laddade med känslor som nu. Jag blev lite glad åt att läsa Deepeds text på samma tema – och kände också igen mig en hel del i hans ord om sorg som process. För det är en sorg, även för oss som inte var på Utøya, som inte hade personliga vänner och bekanta på ön – som inte ens är norrmän. Men det gör ont när illusioner skjuts i stycken – och illusionen om nordens små, trygga och fredliga länder var nog lika mycket svensk som norsk.

Någon sa på Twitter igår att vi borde tiga ihjäl mördaren och hans agenda. Och det ligger något i det – publicitet är ju det attentatet i första hand syftade till. Men det ligger också något i att en tyst minut inte hörs särskilt långt, att vi borde höja våra egna röster istället.

Våra röster behövs, för att överrösta de ondas röster. För om vi står tysta, hörs de mer.

Jag har liknande tankar nu som när jag skrev det här när SD valdes in i den svenska riksdagen i höstas. Den gången valde jag att hämta referenspunkter i Tyskland, för ett sjuttiotal år sedan. Nu är läget ett annat. Nu hämtar vi referensramarna från Norge. I fredags.

Men jag tänker, nu som då, att det viktiga är att vi inte sjunker tillbaka i likgiltighet. Inte tillåter oss att vänja oss och glömma bort. För att ”de godas tystnad” är lika förödande som ondskan i sig. Kanske har vi börjat ta vår dyrbara demokrati för given? Kanske har vi glömt bort vad den faktiskt innebär – och därmed glömt att värdera den som vi borde?

Jag kommer också att tänka på Stéphane Hessels pamflett Indignez-vous, som jag skrivit om förut (andra halvan av det långa, långa inlägget). Den handlar om att vi faktiskt måste bry oss om vårt samhälle, inte sitta i soffan och skaka på huvudet åt det som är fel. DN kallar pamfletten ”en hyllning till motståndet” – och det är väl just en smula motstånd som behövs just nu, tycker du inte? (För den som, i likhet med mig själv, är en smula rostig på franska, kan jag meddela att den svenska översättningen ges ut i augusti. Den inväntar jag med stor iver!)

En annan filmreplik. Den här är från The return of the King, yttrad av konungen själv:

A day may come when the courage of men fails, when we forsake our friends and break all bonds of fellowship. But it is not this day.

Nej, så fan om det här ska vara en dag, en tid i mänsklighetens era, då vi ska vika oss för ondskan och stå likgiltiga inför mörkret! Indignez-vous, medmänniskor! Säg ifrån!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.