Halvtidsreflektion: Stephen Kings Det mörka tornet-serie

Ja, huruvida jag är en särdeles våldsam läsare ska jag väl inte själv svara på, men såhär såg Stephen King-boken jag tog med på semestern ut när jag var klar med den. Sönderfallet började strax efter ankomsten till Spanien, och de sista 350 sidorna av boken fick jag i princip speedläsa i form av ett intrikat lösbladssystem, för att hinna genom boken innan jag började blanda ihop sidorna helt och hållet.

Sånt där händer inte ofta, men när det väl gör det undrar man gärna varför man envisas med att köpa pocket, och inte inbundet. (Nästa gång man checkar in på Adlibris och kan välja fem pocket eller en inbunden, undrar man inte längre. När man tappar en inbunden Stephen King på näsan är undran inte heller särskilt påträngande.)

Hursomhelst – förutom att sönderfallshastigheten nära nog översteg min modesta läshastighet, var boken riktigt bra. Jag har hittills inte skrivit så mycket om Kings romansvit om Det mörka tornet, trots att King är den författare jag läst mest av och ständigt återkommer till – OCH trots att jag gillar serien skarpt. (Jag kommer nog att investera i en snygg inbunden upplaga för bokhyllan sen, den här serien är för mig en ”keeper”!) Det har varit svårt att ”recensera” när jag fortfarande känt att jag är i början av denna monumentala helhet. Nu, när jag är en bit förbi halvvägs, känns det som om det kan vara läge, trots allt.

Jag läser serien medvetet långsamt – inte av någon romantisk ”jag-vill-inte-att-den-ska-ta-slut”-panik (även om jag misstänker att slutet på sista boken kommer att medföra en gruvlig separationsångest… Jag brukar bli kollrig när jag läser ut böcker jag umgåtts med länge, den här serien lär jag ha hållit på med i några år innan jag blir klar… Huga!), utan för att böckerna faktiskt är rätt mastiga. Magiker och glas, som alltså de bedrövliga bokresterna på bilden hette, var exempelvis 729 sidor lång. Den är bok nummer fyra i serien…

(Helena, som är en ännu flitigare Kingläsare än jag, benämner Kings åkomma ”litterär elefantiasis”. Hm. Det ligger nåt i det, faktiskt…!)

När jag såg Sagan om Ringen-filmerna, tyckte jag först att Sagan om de två Tornen var svår att förhålla mig till – den var ju liksom sådär… ”mitt i”. Det mörka tornet rymmer hela fem (tjocka) böcker som är just sådana ”mellandelar”, och därmed egentligen vare sig har början eller slut. Här är det däremot just två av dessa mellandelar som blivit favoriter såhär långt; De tre blir dragna (bok nummer två) och så just Magiker och glas – ni vet, lösbladssystemet på bilden.

Om jag säger att jag gillar att läsa Stephen King, så antar du antagligen att jag gillar genrerna skräck och fantasy, eller hur? Fel. Om du frågar mig vilka genrer jag generellt undviker i bokväg, så kommer jag att svara skräck och fantasy. Särskilt fantasy.

Men Det mörka tornet är fantasy – och jag älskar serien förbehållslöst ändå.

Förvisso måste man sortera in Det mörka tornet under så kallad ”urban fantasy”, som lätt förenklat står med ena benet i vår egen nutidsvärld, och låter fantasivärlden glimta fram i eller genom den. Och än så länge har jag inte stött på en enda alv eller troll – inte ens något riktigt monster kan jag påminna mig i någon av de fyra första böckerna av serien. Trollkarlar finns – magi och parallella världar är själva strukturen för berättelsen. Men så skeptiker jag är, så köper jag den här serien rakt av.

Första boken är seg i början. Ujujuj. Det är en tunnis för att vara King, ynka 220 sidor. Men jag tror att man måste in en bit efter sidan 100 innan berättelsen verkligen lossnar och släpper in en. Men sen så, sen är man fast.

Bok nummer fem får följa med till Italien om några veckor. Jag hoppas att den ska tåla en salt strandbris bättre än sin föregångare.

6 comments
  1. De är jättebra – Stephen King är en av mina absoluta favoritförfattare (har läst allt han gjort utom ”så blir du en författare”-böckerna och serien 🙂 – och hans böcker köper jag alltid som inbundna böcker, för de vill jag ha kvar!

    Jag tycker inte det är riktigt fantasy, måste jag kategorisera serien säger jag nog hellre sci-fi (det är en apokalyptisk framtid, kanske).

    1. Sci-fi är för mig något helt annat – så jag vidhåller nog att det här är fantasy. Men visst – var och en får ju bilda sig sin egen uppfattning förstås!

      Har också insett att jag borde ha köpt serien inbunden från början – alla delar går inte längre att få tag på inbundna (på svenska). Det är som vanligt – svenska förlag är så sjukt rädda att få böcker över, att de utgår från vad som säljs på ett år eller två – och så får det bli hela upplagan. BAH! Får väl köpa på originalspråk – King är ju inte svår engelska så det stör, åtminstone…!

  2. Du har många timmars härlig läsning kvar, grattis. Jag avverkade hela serien mellan aug 2010 – jan 2011. Fantastisk romanserie det där.

    Jag ska villigt erkänna att jag inte läst en bok sedan jag avslutade Det Mörka Tornet. Jag kunde inte hitta något som kändes intressant helt plötsligt. Kanske behöver man vila efter en dylik litterär resa?

    Nu har jag dock börjat läsa igen, Staden som försvann, som jag läste för 10 år sedan. Känns bekant på nåt vis 🙂

    Kommer att läsa om alla 7 böckerna igen, garanterat. Finns säkert saker man missat och sånt som kommer i ett annat ljus när man vet hur det hela slutar.

    1. Jag plöjde femte delen nu under semestern, så nu börjar det kännas som om serien snart är slut – och NU börjar vemodet vakna, trots allt…! Men jag håller med dig – jag kommer nog att vilja läsa om böckerna – därför retar det mig än mer att jag köpt böckerna i pocket. Nu går det ju inte att få tag på de inbundna längre. (Svär åt svenska bokbranschen – böckers livslängd borde beräknas LITE längre än de gör…)

      För mig brukar det räcka att jag varierar typen av böcker för att väcka läslusten efter en maffig läsupplevelse. Men visst – jag kan också känna en viss tröghet just när man slagit ihop en bok. Kanske än mer när man avslutat en hel serie… Vi får väl se – två böcker kvar för mig nu!

  3. Jag tappade också läslusten efter denna, som jag läste alldeles nyligen. Det kändes som att inget skulle kunna motsvara den. Nu har jag faktiskt börjat om från början. Jag gör så i bland för att kunna ta till mig nyanserna bättre. Förhoppningsvis kommer jag kunna landa någonstans under vägen, så jag ta tag i nya projekt. =)

    1. Ja, jag är nog lite rädd att tappa läslusten – om jag läser serien alltför intensivt. Kanske är det faktiskt därför jag pausar ett tag mellan varje bok, istället för att sträckläsa mig genom hela serien? Inte omöjligt, faktiskt.

      Lycka till med landningen – och tack för kommentaren!

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *