Vuxna människor

Min tyske medtrafikant hänger nästan utanför sidorutan på sin vita firmaskåpbil – armarna vevar och mimiken ackompanjerar. Blindstyren och idioter, lyder hans dom över mänskligheten, så mycket uppfattar jag fast jag inte hör ett ord.

Och eftersom jag tydligen är en av nämnda idioter, för att jag stannat för rött ljus bakom någon som står bakom någon som står i vägen för vänstersvängen min älskvärde medtrafikant velat göra, härsknar jag å min sida till i Saaben.

– Din sumprunkiga jävla röthjärna skriker jag till svar, på svenska förstås och tryggt innesluten bakom plåt och plexiglas.

Medtrafikanten är först helt inne i sina egna gestikulerade tirader, sen lägger han märke till att han får mothugg – och får som förnyade krafter. Hans armar vevar än intensivare, ansiktsfärgen skiftar från högrött till plommonlila och han får till några av de mest skräckinjagande grimaser jag sett.

Jag ska just börja fundera ut en ny litania av väl valda (svenska) okvädingsord, när trafiksignalen slår om. Jag får grönt och kör vidare.

Någon kilometer senare brister något inom mig och jag börjar skratta åt det som hände. Jag skrattar så högt att Saaben hotar brisera av ljudvågorna – ”sumprunkig”? ”Röthjärna”?

Än en gång kom jag osökt att tänka på kollegans olycksaliga uppkörning häromdagen, och vad trafikinspektören skulle ha haft att säga om det lilla skådespelet som just utspelat sig vid rödljuset.

Vuxna människor? Jojo.

9 comments
  1. *skrattar* Det låter som gamla Bamse-svordomar! (Om du minns dem).

    1. Vet du – jag är sjukt obildad, jag har aldrig riktigt läst Bamse…! *gasp* Något enstaka nummer här och där kanske, men inte så att jag kan svänga mig med Bamsologisk terminologi…

      Men om det är något jag lärt mig, så är det att trafik tar fram något primalt hos människorna… Händer även den bästa – uppenbarligen! 😀

  2. Bamse läste man inte, man såg honom i ångtelevisionen. Så det så! 🙂

    Annars tänker jag på din lilla trafik-interiör. Om man gör tankeexperimentet att vi lever i ett land med ymnig tillgång på vapen så är det inte alldeles omöjligt att föreställa sig hur situationer kan gå riktigt rejält över styr ibland. Huvva.

    1. Ah, men accentuera bara min bristfälliga Bamsologiska bildning lite till, hörru…! (”Ångtelevision”! *fnissfaktor*)

      Ja – förvisso kan väl de flesta av oss skilja på lämpligheten i att ryta otrevligheter i en bil och att blåsa skallen av folk… Men att låsa in vapen (eller varför inte ge fan i att tillverka dem…?) är nog klokt. Huvva är ordet, sa Bull.

  3. Att ”Runka sump” var förr en av fiskarens tacknämliga yrkessysslor och inte alls något snuskigt, som det kan låta i dag. ”Röthjärna” däremot, ett cerebralt bakteriellt degenererat tillstånd – det var grovt, insultativt och säkert helt rätt ställd diagnos!

    1. Aha – är tydligen illa informerad om fiskeriterminologi också, ”runka sump” hade jag aldrig hört talas om förut… Alltid lär man sig något nytt!

      🙂

  4. Spännande läsning om att vara utlandssvensk..! Vi funderar på att göra samma resa, men till Belgien. Jag har bara läst några av dina inlägg än så länge, om att vara utlandssvensk, men jag skall läsa alla inläggen noggrant senare i kväll. Liitet avskräckande låter det… Är det så jag borde känna, eller är det för det mesta bra?

    1. Äsch, inte ska du bli avskräckt av att läsa här – fast jag förstår att du undrar. Jag är nog lite sådan att jag mest skriver om sånt jag irriterar mig på, skräms av eller grubblar på. Det som flyter komplikationsfritt är inte lika intressant att skriva om.

      Sen är ju alla människor olika och upplever därmed en utlandsflytt olika. Jag var i ganska dåligt skick när vi flyttade hit (för att uttrycka det milt), och förstod det kanske inte ens själv. Första året har därför blivit en rätt rörig historia av landning/anpassning å ena sidan och läkning å andra – och det är ju en rätt unik situation, och såna saker behöver förhoppningsvis inte påverka ERT första år utomlands.

      Sen är ju Tyskland speciellt på sitt sätt – det finns säkert länder som är lättare att komma in i som ”utlänning”. (Om Belgien är ett sådant land vet jag inte mycket om…!)

      Just nu längtar jag semester som en tok. Jag är trött och sliten och vill bara vara ledig. Men jag ser också fram emot hösten. På många sätt känns det som om det är då det börjar på allvar. Jag pratar hygglig tyska, jag har lärt känna några trevliga människor som jag trivs att umgås med, jag ska plugga intressanta kurser och förbättra tyskan ytterligare genom att börja på yoga och målarkurser och annat kul. Som sagt – det känns som om det är nu det börjar på allvar. Det tog betydligt längre tid än jag hade räknat med, men det där är ju också individuellt.

      Jag säger till dig som vi resonerade själva: Om man får en sån chans och inte tar den – då kommer man alltid att undra hur det skulle ha varit, OM man vågat, OM man tagit steget, OM…

  5. Ja, så tänker vi också, skall man inte ta chansen när den dyker upp. Särskilt när man har ett företag bakom sig om något trasslar. Men det är ju det där med dagis och skola för barnen. I Belgien finns en svenskskola, så då skulle de kunna prata både svenska och lära sig franska/tyska. För mig skulle det passa ganska bra i tiden. Skriva klart avhandlingen kanske, om jag inte lyckats bli klar innan. Och så har jag ju samma önskan som du, att skriva en roman… Mest undrar jag faktiskt över hur det skulle bli för barnen, och så vad man gör med det hus vi har i dag. Sälja är så definitivt och knepigt när man vill hem igen. Men hyra ut ett gammalt hus som vårt är inte så enkelt. Det behöver omvårdnad för att inte rör skall frysa sönder på vintern, och en massa annat fix. Dessutom har jag en slags relation till det här huset, det skulle vara svårt att lämna över det till någon annan att husera i medan vi är borta…

    Känner du att du har läkt och blivit i bättre skick sedan ni flyttade ned? Hade flytten den effekten, eller finns det risk att man bara mår sämre..?

Lämna ett svar till Per Strömsjö Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *