22:a kom och gick

Jag hade en ambition i våras – eller ja, en tanke i alla fall, att varje månad den 22:a sammanfatta ännu en månad i vårt nya land. Jag vet inte hur många 22:or som seglat förbi sedan dess, bortglömda och obemärkta, men jag vet att de varit fler än de månader som faktiskt fått sina milstolpar. Och igår var det dags igen. Kom jag på idag.

Det är lustigt, jag hade nog tänkt mig att det skulle vara annorlunda, alltihop. Fast jag kan inte riktigt säga vad eller hur – för när jag tänker på saken blir det så uppenbart att det är så här det måste vara. Att man går omkring i sin lilla bubbla av annorlundaskap och observerar kulturen omring sig – men den är utanför och kommer inte in. Och det vill jag inte att den ska göra heller. Missförstå mig rätt nu, det är ingen kritik mot det tyska (samhället/kulturen) utan bara ett konstaterande. Jag vill gärna förstå mer av det tyska – men jag har inga planer på att släppa in det och göra det till mitt.

Jag antar att det här är att se alla försök till integrationspolitik – i vilket land det vara månde – från insidan, och relatera till det utifrån egna premisser. Vilket knappast är fel.

Språket är en nyckelfaktor- helt enkelt. Halva min klass i Deutschland als Fremdsprache-kursen går där för att lära sig tyska för att kunna ansöka om medborgarskap. Samma fråga har varit en oerhört het potatis i svensk debatt och i många fall har det ansetts finnas likhetstecken mellan att tycka att ett språkkrav vore bra och att inneha medlemskap i Sverigedemokraterna. Men nu sitter jag alltså på ”andra sidan” och kan konstatera att integration förutsätter att man åtminstone kan snacka med varann. Hur man vänder och vrider på det, så kommer man inte undan språkbarriären. Sen måste man ändå mötas halvvägs såtillvida att man inte lägger så förbannat mycket status i språket, utan fokuserar på vad det handlar om – möjligheten att kommunicera. Som ny i ett land kan man aldrig bli fullfjädrad rent språkligt, och det är inte det som avgör vad man har innanför pannbenet heller.

Igår var det något som kändes annorlunda på tysklektionen också, på något subtilt plan tror jag att det faktiskt var något som lossnade. Kanske kunde jag bara skönja något slags ljus vid det oöverstigliga språkbergets krön, och fick en känsla av att det kanske inte är helt ogörligt ändå, att nå någon slags kommunikativ meddelandenivå på tyska, trots allt. Att det kanske trots allt tjänar något till att knöggla med verbformer från helvetet och godtyckliga artiklar och kvarlevande skillnader på folk och folk som präglar och styr språket (och därmed kulturen?) än idag.

Mer än en gång har jag tänkt att jag blir extra handikappad av att vara såpass ”naturligt verbal” som jag är på både svenska och engelska – jag är inte van att behöva kämpa med fomuleringar för att få ur mig det jag vill ha sagt, jag saknar liksom beredskap för det…

Men som sagt – kanske börjar det smyga sig på ändå. Kanske…

Hursomhelst. Jag hade nog en bild av att livet, anpassningen till Nya Världen och lärdomarna skulle vara tydligare, lättare att sammanfatta i månatliga rapporter i bloggen. Men så har det inte varit. Ibland känns det som om jag står och stampar på samma fläck som när vi kom – men så är det ju inte heller. De sakerna som är samma är nog mestadels saker som SKA vara samma. Men då är det å andra sidan väldigt svårt att få syn på och sätta fingret på den verkliga utvecklingen…

Så – summan av kardemumman är att vi nu bott i Hamburg i 9 månader och en dag. Vi har dagliga rutiner, en veckorytm och livet kanske inte vobblar riktigt lika besinningslöst som i början. Det är bra, tror jag.

1 comment
  1. Grattis till nio månader och en dag!
    Kul att läsa dina rapporter! Jag tror att det här – ”Som ny i ett land kan man aldrig bli fullfjädrad rent språkligt, och det är inte det som avgör vad man har innanför pannbenet heller.” – är något vi alla absolut ska rycka till oss och komma ihåg, för att kunna vara vettiga världmedborgare i vårt eget land, oavsett var vi bor.

    Jag ska tänka mer på att lyssna till människor, inte bara döma ifrån det yttre. Språket är ju något yttre, på samma sätt som kläder är det, och det tar längre tid att byta än en garderob, och jag inser att jag hyfsat bra klarar av att se förbi kropp och utseende, men hör jag förbi andra människors ord vad som sägs? Intressant fundering, för mig, just nu. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.