Nagra rader…

…fran ett besvarligt tangentbord – Kroatiskt, och med bokstaver man anvander mer an man tror pa helt fel stallen.

Semestrar gor jag, med besked. Same procedure as last year, same procedure as every year, James – fast anda ar det annorlunda i ar. Av flera orsaker. Orsaker som jag inte kan forklara. Inte for nagon annan, knappt mig sjalv – aven om jag antagligen forstar pa nagon niva hur det hanger ihop, om an inte helt och fullt vet vad jag tycker om saken. Eller for all del om jag har nagot att saga till om i fragan.

Nar saker forandras marker man sa tydligt de saker som forblir som forr. De saker som haller fast, fornekar och envist havdar att allt ar som forut. Inte minst marker man av de saker som forblir – fast man egentligen inte vill annat an skaka dem av sig.

Men de sitter dar de sitter dar, som ett solvarmt tuggummi under skosulan. Och man marker hur starkt det beror en, det dar javla tuggummit.

Naval. Det ar antagligen en god sak att bli medveten om sadana saker ocksa.

Semestern den har gangen ar inte som semestern i borjan av sommaren, pa Mallorca. Jag ar i Rovigno for sjatte gangen pa sju eller atta ar – och jag tror att jag for forsta gangen faktiskt borjar gilla stallet. Lunken, rytmen, havets narvaro i allt.

Fore helgen var det storm. Vi satt pa stranden och sag det indigobla molnet narma sig, kommenterade hur det sag ut som alienskeppen i filmen Independence Day – men satt anda kvar. Utan tvivel ar man dum i huvudet, som en vis man sa. Regnet var langt borta, det sag vi – men vi glomde vinden. Vinden som bara kom, fran ingenstans, och danade in over stranden och de flyende turisterna. Da kom ocksa vi pa fotter. Och sprang. Genom skogen. Talltopparna knakade – dar kom en gren, dar brots toppen av tradet av och brakade ner i marken tio meter framfor oss.

Vi blev hamtade med bil av var fiskarfarbror, pa parkeringen just efter skogsbrynet. Regnet kom ikapp oss just utanfor huset – men vinden… Den gick hem till sitt igen. Den var nojd med den dar enda knackta tallen som sa nar skramt livet ur oss alla. Barnen var skramda – det var vi alla. Genom skogen hordes skrikande turister, dar man normalt bara hor lojt surrande av cikador och semestersloa manniskor. Det var som att springa genom en scen ur en dalig katastroffilm…

Men sen sag barnen pa TV och vi laste varsin bok. Tva dagar senare gick vi och solade pa samma strand igen. Som om ingenting hant.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.