Hobbynördens våta dröm

(För eventuellt nytillkomna läsare vill jag särskilt påpeka att när jag säger ”nörd” så säger jag det med den djupaste kärlek och beundran, ingenting annat!)

Häromdagen var storpojken och jag på Miniatur Wunderland. Jag hade hört talas om det hemifrån, och när fotonördkompisen och jag vandrade runt i HafenCity i förra veckan passerade vi det, så jag så att säga hade fått det på den interna GPS:en. (Ha, som om jag hade någon…) Det fick bli utflyktsmål för första sommarlovsdagen!

Wunderlandets webbplats ser lite lagom postmodernistiskt industriell ut, så jag hade nog tänkt mig en mer mässhallsliknande lokal med inglasade miniatyrstäder. Istället låg hela härligheten inrymt på de översta tre planen av ett av de gamla lagerhusen i Speicherstadtkvarteren vid hamnen.

(Norstedts ord ger ingen ledtråd till vad Speicherstadt egentligen betyder, men det är världens största lagerhusområde – byggt under rätt intressanta förhållanden i slutet av förrförra seklet, men den lilla historielektionen får vi spara till en annan gång!)

Och det som fick bli rubriken för det här inlägget var faktiskt det första som slog mig när vi kom in. ”Det här är en hobbynörds våta dröm…!” Och mycket riktigt fanns det – utöver storsonen och jag, samt en drös tyska skolklasser som inte gjorde någon hemlighet av att de hellre suttit ute i solen någonstans och… ”hängt” (vad nu det heter på tyska…?) – ett ansenligt antal manliga besökare i övre medelålder, gränsande till pensionsålder, med oförfalskat lyckliga ansiktsuttryck.

Jag förstod dem. Utställningen var absolut hänförande – även för mig som inte skulle ha tålamod att få ihop så mycket som en gavel till något av de myriader av hus som tillsammans bildade miniatyrstäder och -landskap.

Det fanns ett fönster där man kunde se yrkesnördarna… eller ja, vad man nu kallar de lyckliga dårfinkar som har till jobb att bygga upp de här makalösa landskapen. Tyvärr fick jag ingen bra bild på dem, de stod bara och fikade när vi gick förbi – och med en sexåring i sällskapet får man inga andra chanser…! Men jag tänkte mycket på dem under vår promenad genom våningsplanen och landskapen. Vilken detaljrikedom – och ändå är varje ”del-landskap” så stort!

Det fanns ett tomt rum också, där de just påbörjat byggandet av nästa stora projekt: En stor flygplats. Jag skulle uppskatta utrymmet till ca 100 – 150 kvm – eller mer. Så… detaljerna i miniatyrlandskapen är små (varje cyklist i bilden ovan är ca 1,5 cm hög) – men helheterna är enorma!

Jag var osäker på om min sexåring var för liten för utställningen, men det var han inte. Nästa gång vågar jag nog ta med mig fyraåringen också, för det är riktigt häftigt att se. Det går tåg överallt – vissa av tågbanorna fortsätter ut ur landskapen, upp genom luften ovan besökarnas huvud! – och det händer saker i städerna. Eldsvådor och brandkårsutryckningar, byggarbeten och rockfestivaler.

Trafiken är den röda tråden – tågtrafik och biltrafik. Den här bilden tycker jag är så rolig, för jag skulle ha kunnat ta den vid något tillfälle då vi bilat söderöver. Jag har faktiskt försökt, inte minst för att jag har en sådan särskild kärlek för att åka bil på natten – men då sitter det ju alltid en jämrans färddator i vindrutan, och det är en allmänt skakig fotomiljö i bilen, så bilderna blir aldrig bra. Men nu har jag bilden – och det syns knappt att den är fejk! (Liiite fel perspektiv, men man får ju passa på när man kan…!)

Detaljrikedom, som sagt. Allt är inte dynamiskt och motorstyrt, men det som gör landskapen trovärdiga är att de är så rikt befolkade av människofigurer som är inbegripna i vad som ser ut som ett normalt dagligt liv. Det skulle gå att skriva romaner med utgångspunkt i varenda gubbe i vartenda landskap, inte en enda av dem ser ut som om den skulle ha kunnat stå var som helst, utan var och en är unikt skapad för just sin plats i landskapet. Det är nog det som kittlar min fascination allra mest, tror jag!

Jo, det fanns en skandinavisk sektion också – fast den lämnade en del övrigt att önska. Öresundsbron gick mellan Danmark och Norge, och Sverige gestaltades enbart av ett snöigt Kiruna med LKAB som galjonsfigur. Men ändå. Vi fanns med på ett hörn! Och jag fnissade gott åt den här norska sommarstugan – med helikopterplatta!

1 comment
  1. Här var jag en gång när jag var barn, tyckte det var såå häftigt: http://www.madurodam.nl/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.