Finns det svenskt kaffe på hotellet?

Hela helgen – äsch, i flera veckor egentligen, har jag tänkt på saker jag skulle vilja blogga om, resonera kring, fritt reflektera om. Men när jag väl hinner sätta mig vid datorn, så är jag för trött för att prestera mer än en bildlig tummetott.

Jag pratade med en svenska som har barn i samma skola som min äldste, hon har bott här sen 1995 – och då lär hon ha kommit hit ung och utan barn, och kanske rentav tysktalande redan från början. Hon tittar alltid på mig med djupt oförstående tomhet i blicken när jag berättar att jag tycker att det är jobbigt, för att inte säga rena rama galenskapen, att rycka upp sig själv, barnen och familjen och dra iväg – bara sådär.

”Jaså…?” säger hon, och tonfallet talar mer än de fyra bokstäverna i ordet.

Jag vet aldrig vad jag ska svara. För mig är det självklart att det här är en process, att det måste få ta tid och att vars och ens resa är unik. Jag tänker att jag kanske är en mer fyrkantig person än jag själv begriper, att min process kanske är långsammare och långdragnare än andras? Än normalt?

Jag tänker också att jag aldrig känt skillnaden mellan att vara 20 och att vara nästan-40 tydligare än under de senaste tre månaderna (även om jag, förvisso och logiskt nog, heller aldrig varit närmare 40 än dessa tre månader heller).

Men det är svårt att förklara. Särskilt svårt att förklara utan att minimera sig själv. Det är så lätt att man, nervöst efter att ha läst oförståelsen i den andres ögon, slänger ur sig något överslätande – ”äsch, det är bara jag som är larvig”. Eller rent av tänker efter innan man svarar från början, och istället för ett ärligt svar rabblar upp det sedvanliga – jotack allt är så bra så.

Och det är bra, för övrigt. I den mån jag haft någon tidsplan för vår assimilationsprocess, tror jag att vi följer den rätt väl. Men det är fortfarande en berg- och dalbana, energimässigt. Vissa veckor tar bara middagsplaneringen allt jag har – och lite till. Likadant är det för maken och barnen. Fast de har inte riktigt vokabulären att uttrycka saken som vi vuxna – som inte heller alla gånger kan sätta ett verbalt finger på hur det är – så de kommunicerar istället med mer generell gnällighet, trots och känsloutbrott.Som i sin tur suger den sista energin ur oss gamla, redan avdankade föräldrar.

Jag tror att jag sagt det här varje år inför stundande semestertider, och för er som tycker/tror att jag lever lyxhemmafruliv här i sus och dus, lär det verka mycket märkligt – men jag vet inte om jag någonsin längtat så intensivt efter semester som just nu. Egentligen skulle jag helst resa hem till villan i Norra Utposterna, åka ”hem” – men det låter sig ju inte göras, så vi har valt näst-bästa alternativet. Charter. Frukostbuffé och middagsbuffé, någon slags tysk version av Bamseklubben, poolområde och nära till stranden.

Underbart. Jag har redan våta drömmar om frukostbuffen – och jag bryr mig inte ens om hur dåligt kaffet kommer att vara. (Fatta – om jag inte  bryr mig om ifall kaffet är dåligt, då är det illa…!)

Jag kommer att sätta en särskild ära i att vara så turistig jag bara kan – vi reser förresten till Mallorca, sa jag det? Jorå, ska det vara så ska det vara med besked! Jag lovar högtidligen att inte vika en tum från hotellet  och dess mest närbelägna shoppinggata, att på inga villkors vis se något ”genuint” eller ”traditionellt spanskt” – om det inte iscensatts av hotellet, förstås. Grisfest, någon?

2 comments
  1. Det är inte konstigt att det tar tid att acklimatisera er. Trevlig Mallorcaresa! Och så vill jag skriva att jag tycker nya sidan är jättesnygg!:)

  2. Jag tycker att ditt resonemang känns betydligt mer vettigt än ”jaså”. Det skulle vara mer underligt att inte tycka det är jobbigt, och att den andra kvinnan uppenbarligen har glömt hur det är att vara helt ny någonstans, det är ju hennes besvär (att hon dessutom inte ter sig särskilt empatiskt är ju förstås lite tråkigt).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.