by Jenny -

Tacksam för den goda tacksamheten

Så var den då här igen, semestern. Den mytomspunnet efterlängtade och ständigt laddade långledigheten, som vi varje år sätter så mycket hopp till. Här skas självförverkligas, här skas levas livet, här skas solas, badas, ätas glass, drickas rosé, grillas, umgås, vilas, latas samt renoveras på landet, här skas tas ut svängar och excesser på det att man vid återgång till vardagen och arbetet, orkar inklämma sig i späkelse och återhållsamhet för att kompensera för allt man syndat under ledigheten…

Jag gör inte allt av det ovan, har inte ens ett lantställe och dricker inte rosévin, men principen känner vi nog alla. Jag släpar 25 kilo böcker med mig tvärs över kontinenten – VARTENDA ÅR – för att förkovra och utveckla mig själv, och blir alltid lika förvånad över att jag varken hinner eller orkar läsa dem alla. Same procedure every year, James…

Men det är en skillnad i år från tidigare år. Att ladda om och ta ut riktningen är inte längre en fråga om liv och död, som det var för ett år sedan, då jag verkligen kände att jag agerade från ett akut nödläge. I år är det mer en vilsenhet – whoah, jag är fortfarande här, på benen, live and kicking. Så – vad gör jag nu?

Svar: Gör vad du vill.

Det låter så enkelt, så självklart. Men det är kanske det svåraste av allt. Att veta. Vad vill jag? Vad är viktigt för mig? Hur vill jag ha det – och vad har jag redan att bygga vidare på?

Jag funderar en del på nöjdhet kontra missnöjdhet. Jag är ingen missnöjd person – men inte heller nöjd. Min väg går fortfarande framåt, av nyfikenhet till något nytt, av vilja och drivkraft till något mer – kanske också av rastlöshet i största allmänhet. En vän frågade – apropå min undran om rimligheten i allt detta strävande, vid min numera ganska aktningsvärda ålder: ”Skulle du bli lycklig om du slutade?” Nej. Inte lycklig, inte ens nöjd. Jag skulle förtvina och dö inombords, tror jag. Att vara nöjd i meningen bakåtlutad ligger nog inte riktigt för mig. Däremot kan jag bli bättre på, eller mer ”uttalad” i, att praktisera tacksamhet.

Utövad tacksamhet är en del av den positiva psykologin som fått stor uppmärksamhet de senaste åren. Det är psykologisk friskvård som måhända har en viss töntstämpel – men jag tror på att vi psykiskt blir vad vi tänker, på samma sätt som vi fysiskt blir vad vi äter. Maten bygger våra kroppar, tankarna skapar vårt psyke. So choose wisely – vad vill du vara? Vad vill du att dina tankar ska göra dig till? Det är du som sitter vid ratten. Vi kan inte alltid välja vad som ska hända oss – ganska sällan faktiskt. Det vi har kontroll på är hur vi agerar på det som händer, och vad vi gör utgår från våra tankar.

Så det blir en av aktiviteterna inom hälsoområdet (se tidigare postning om mina 5 målområden) framöver – att börja umgås dagligdags med min tacksamhet. Hitta den i dess små och stora yttringar, bli bekant med den, fira den – ja, faktiskt bli lite tacksam över den. För att den sätter mig på rätt spår, och gör mig gott.

by Jenny -

I döda poeters sällskap

Ibland öppnar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag
men tjugosex år kan passeras på ett ögonblick.


Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer har gjort mig sällskap denna grönbetesvecka. Sämre sällskap kan man definitivt ha. Han har sällskapat mig genom boken I arbetets utkanter, som är en fint sammanställd och formgiven djupdykning i Tranströmers skafferi – bokstavligen så, eftersom det var i ett skafferi hemma i våningen i Stockholm, som han förvarade sina anteckningar, skisser, arbetsmaterial, brev mm. Postumt utgiven är boken nära personlig och högst levande. Paradoxalt nog.

Jag tycker mig uppfatta en människa jag kan känna igen mig i. En hjärna ständigt i arbete, vändande och vridande, observerande och upplevande. Och skrivande. Ständigt, ständigt skrivande. Jag kan se honom sipprande och läckande av ordbeklottrade papperslappar till höger och vänster, att skafferiet på Stigbergsgatan blott utgör en bråkdel av bärgad drivved ur ett liv väl levt i ordens ljus och land. Bortom skafferiets strand dånar en ocean av tänkta, möjligen nedskrivna ord, förlorade i havet.

De förlorade ordens ocean.

Vilka avtryck gör han i mig, denna vecka av vila, reflektion och återhämtning som jag tillbringar i hans sällskap? Förutom igenkänningen – som är blyg och nästan skamsen, för vem är jag att jämföra mig med litterär storhet?! – också kontraster och avstånd. Saker jag förlorat längs vägen, saker jag själv tappat och sett virvla bort i de förlorade ordens ocean. Insikt om den grå vardagens Mordor som jag lever existerar i.

Jag hörde om en släkting jag inte haft kontakt med på många, många år. När vi var barn var det för många år mellan oss, när vi blivit vuxna för många andra komplikationer; avstånd, konflikter och valhänthet. Man sa mig att hon har ett för enkelt jobb, att hon inte utnyttjar sina förmågor i det enkla jobbet, att hon är kreativ och ”god för mer”. ”Men jag vill vara fri”, ska hon ha svarat, och som det svaret fastnar hos mig. Krokar i och drar i något inom mig – en längtan. Kanske en sorg? Över vägar som valdes innan jag begrep vad jag gjorde, innan jag hade förstånd att inse att ingenting kommer utan kostnad, utan konsekvens. Och tiden – som målar in en i bekvämlighetens och feghetens hörn. Tiden, plötsligt för kort att backa och välja om. Det lilla, lilla stynget av avund mot dem som vågar – Tranströmer och så hon, min släkting.

(Och egentligen är jag stolt över hennes mod att välja friheten, vilket väl gör mig ”äntligen gammal nog” att skilja min egen ånger från andras val och vägar.)

Dessa dagars grönbete, vila och återhämtning har bjudit så många dimensioner – en rikare regnbåge av färger, ljus och mörker än jag anade på vägen ut, och just därför mer verklig. Verkligheten ÄR ljus och mörker, inte antingen eller – både och. Balansen måste finnas I mig, i vad jag gör, vad jag väljer. Inte utanför.

Imorgon far jag hemåt. Sitter nu med Google maps och plottar färdvägar hem för morgondagen, reflekterar över vad jag tar med mig, förutom juldukar, krukor och böcker jag köpt på vägen. Ett besök i mig själv, en påminnelse eller hågkomst. Kanske har jag lyckats bärga ett och annat ord, en och annan papperslapp, ur de förlorade ordens ocean.

by Jenny -

Memento mori, memento vivere

Jag är ledig. Höstsemester, en ny tradition – en fortsättning på förra årets roadtrip-retreat, den första i sitt slag. Nu tänker jag att jag ska göra det här till en vana. En vecka varje höst, för me-myself-and-I; för natur och kultur och att bara köra genom den färgsprakande vackerheten som är den tidiga höstens signum med sin förmåga att ta andan ur en, även genom en vindruta i en rullande plåtburk.

Och mitt i detta upplevande, rekreerande, levande och upplevande, återhämtande och upphämtande av inspiration och livsandar – mitt i detta får jag veta att en ungdomsvän har dött. En av dem jag hängde med, dagligen, under hela gymnasiet. Jämnårig med mig – ingen av oss har/hade ens hunnit fylla 50.

Siffran femtio, i det här sammanhanget, gör mig kluven. Å ena sidan är man onekligen vuxen, vare sig det känns så eller ej, när man närmar sig femtio. Lika onekligen har man gått in i en andra halvlek – sannolikt kommit en bit in i denna halvlek. Uppvärmningen är tveklöst över – nu är det allvar. Och sen: Snopenheten över att denna andra halvlek kan ställas in. Bara sådär. Plötsligt uppenbarar sig den andra sidan: litenheten inför evigheten. Hon är borta – för alltid. Alltid och alltid och alltid. Med skratt och skoj, smilgropar och allt. Inför detta ändlösa alltid ter sig 50 år som en hastig vindpust, vuxenheten som ett stort, cyniskt skämt.

Jag minns henne med ett stort, stort leende och full av skämt och galenskaper. Jag minns glädjen, jag minns skratten. Hon var en av de bästa, en av dem som var på riktigt, redan då och fast vi var unga och ingen av oss torr bakom öronen. Men vi tappade kontakten. Vi hittade varandra på nytt via sociala medier, men inte på riktigt. Det fanns inte tid, inte ork att återknyta på allvar.

Och nu är det för sent.

Jag vet att man inte hinner allt. Jag vet att vi alla gör så gott vi kan, lever så gott vi kan fast det inte är så himla lätt alla gånger. Att vi inte alltid räcker till – för allt, för alla, ens för sig själv. Känna skuld är meningslöst. Skuld kan inget annat än förlama – vad skulle bli bättre av det? Jag känner sorg, för hur tingen blir ibland. Ett och annat ”jag önskar” skimrar till mellan verklighetens förtöjningar. Men vad kan jag göra – nu? Fortsätta göra så gott jag kan, med den tid jag har – nu med ytterligare en sorgetråd invävd i livet som påminner mig om döden, följeslagaren.

Döden är den eviga, livet ögonblicket.
Så varför lever vi som om det vore tvärtom? Som om det alltid kommer att finnas ett ”sen”?

Memento mori, memento vivere.
Kom ihåg att du ska dö, så att du också kommer ihåg att leva.