Etikett: INFP

Det blev inte mycket med mina narcissistiska övningar – som vanligt när jag planerar saker. Begriper inte varför folk är så besatta av planering överallt – det blir ju aldrig som man planerar ändå, så varför inte ta dagen som den kommer…?

Planen var att börja med min Myers-Briggs-profil och se var jag hamnar någonstans. Jag minns inte exakt när vi gick genom den, jag och karriärcoachen, men jag tror att det var lite drygt ett år sen. När jag satt där och hon förklarade kategoriseringen, vilka parametrarna var och vad de olika bokstäverna stod för, kände jag bara hur paniken växte för varje ord hon sa. Hon byggde upp en mallstruktur som jag visste att hon sedan skulle kategorisera in mig i, och jag kände bara hur själen skrek ”Nej, nej, nej, inte en uppsättning förväntningar TILL som jag inte kan leva upp till!”

Jag tror att det var där och då som det gick upp för mig vilken ENORM issue det där är för mig, att rätta sig efter andras förväntningar om vem jag ska vara. En livslång illusion av att andra bättre kan avgöra vad jag vill, vem jag är och vad som är viktigt för mig. Det är svårt att lära om vid 35, men jag jobbar på det.

Sen sa karriärcochen INFP och gick in specifikt på vad det betyder. Jag sa inte mycket alls, jag kände bara de där stela betongstrukturerna jag föreställt mig MBTI-kategoriseringen som, mjukna och lägga sig som silkestrikå omkring mig, varmt och rätt.

(Senare relaterade hon även en lista med nyckelord om mig, som jag samlat in från personer omkring mig – på jobbet, i bekantskapskretsen, bland folk som känner mig väl och folk som känner mig mindre väl. Till och med några som mest känner mig via bloggen, har jag för mig – och även deras ord stämde in i profilen. Med ett enda undantag, men i det fallet var även undantaget ett slags bekräftelse för mig.)

Jag ska dra det lite snabbt, för att repetera för mig själv och för att det är intressant. Första bokstavsparet står för:

Introversion <-> Extroversion

Det här tror jag att jag nämnt förut, men idag har ”introvert” i princip blivit ett skällsord. Det är helt klart negativt, associerat till bristande social förmåga och ”kufism”, om det nu finns ett ord som heter så. Idealet i 2000-talet är definitivt extroversion, så enkelt är det. Men grejen är att det handlar inte om att vara social eller inte. Min sociala förmåga står snarare i paritet med min dagsform på självkänslofronten, alltså lite högre i våras än just nu. (Å andra sidan behöver jag inte göra nån stor sak av det, nu när jag märkt att det är så jag fungerar. Att höja självkänslan är ett långtidsprojekt, där finns ingen quick-fix att ta till över en natt.)

Nej, den här paramtern handlar om var man HÄMTAR energi, antingen i sig själv (introversion) eller i samvaron med andra (extroversion). Bara det. Inför sociala aktiviteter måste jag komma fulladdad från början, och när jag går hem därifrån behöver batteriet laddas igen – genom egentid, stillhet och reflektion. Därmed inte sagt att sociala aktiviteter är av ondo, och bara tar energi – det ger ju givetvis igen på andra plan. Men om orken inte finns där från början, då är det sällsynt att man återfinner den i stora sociala sammanhang – som en extrovert person gör.

Sen behöver man ju också utmana sig själv lite. Det finns säkert introverta personer som fastnar i att gå för sig själv, men då går de miste om annat gott som kommer ur den sociala samvaron och gemenskapen. Och även en extrovert person mår bra av att söka ensamheten ibland, ägna tid åt sina egna tankar och reflektera åt sitt inre. Alla parametrarna uttrycker ”preferenser”, vad som faller sig mest naturligt för en – men självklart är inte motsatsen omöjlig för en, tvärtom. Man får inte bli för bekväm…!

Andra bokstavsparet står för:

iNtuition – Sinnen (sensing)

Det här handlar om hur man tar in information. Mitt N säger att jag gärna lyssnar på intuitionen, tänker med hjärtat och följer instinkt och… tja, intuition. Motsatsen är att i första hand gå på information från sinnena – det man kan se, höra, ta på osv. N:et handlar också om vision och framtid, förmåga att tänka möjligheter utöver det påtagliga här-och-nu. Å andra sidan kanske man snarare tänker i stora abstrakta drag, och missar en del i detaljer och finstilt, som är självklart och viktigt för de som söker empirisk information. Det händer i min värld, måste erkännas…!

Tredje bokstavsparet står för:

Beslutsprocess: Känslomässig (Feeling) <-> Tankemässig (Thinking)

Om andra bokstavsparet handlar om hur man tar in information, hur man ser sin värld – så handlar det tredje om hur man använder den informationen för att fatta rationella beslut. Det är alltså inte så att F står för irrationella beslut, utan det är fortfarande rationella beslut i förhållande till tillgänglig information om situationen. Den tänkande processen är mer sakorienterad och objektiv, medan den känslomässiga mer tar sin utgångspunkt i situationen och processen – och även väga in ett bredare spektrum av faktorer och konsekvenser.

Judgement <-> Perception

Det sista bokstavsparet är lite knepigare – såpass abstrakta att jag inte bryr mig om att försöka hitta svenska översättningar. Jag har sett flera, men inga som blir begripliga och då kan det lika gärna stå kvar på engelska. Det relaterar till de föregående tre, och handlar om hur man relaterar till händelser och skeenden i sitt eget liv. Judgement-personer vill planera, strukturera och skapa kontrollfaktorer i tillvaron. Perception-personer föredrar att improvisera och ta situationen som den kommer. Man är en obotlig tidsoptimist och föredrar att hålla möjligheter öppna.

Det jag skrev ovan om att det inte är några heldragna linjer mellan ändarna på parametrarna – det gäller alltså alla fyra. Jag har ett P i sista paret, men visst KAN jag göra upp planer, visst KAN jag passa tider – men det faller sig inte naturligt för mig. För mig vore det naturliga att stiga upp när jag vaknar, äta när jag är hungrig och följa dagens rytm som den faller sig. En J-person skulle ha svårare att inrätta sig i en ostrukturerad vardag, vilja inrätta egna rutiner och kanske ha svårt att få saker gjorda. Men J-personer åker ju också på semester och vilar upp sig genom att ta dagen som den kommer. Fast jag föreställer mig att de kan känna en viss rastlöshet…!

Källor: Wikipedia, margaretalycken.se och material från karriärcoachen.

***

När Cecilia, som min karriärcoach heter, berättade om INFP-profilen pratade hon om mig. Om en Jenny som bott inom mig i hela mitt liv, men som jag liksom prioriterat bort till förmån för att uppfylla vad andra tyckt att jag borde vara och göra. En Jenny som jag alltid trott var lite av en parentes – en knasig typ som borde jobba bort sin knasighet, bjuda till lite mer, skärpa sig och tänka efter lite mer. Det vill säga invertera hela profilen – för så tycker jag att idealet har varit. Man ska tänka klokt, vara duktig, hålla ordning, vara rationell, vara utåtriktad… Hela tiden lyste de där idealen framför mig – och jag försökte och försökte och försökte vara allt det där DUKTIGA… Men visst kan man utmana sig själv inom profilen – men man kan inte vända ut och in på sig själv.

Och när jag sen fick den här bilden av mig själv, så föll alltihop på plats. Vad fan är det för fel på att vara såhär? Varför skulle inte detta vara bra nog? Jag känner igen mig iprincip i vartenda dugg som står på den där sidan. Utom möjligen det där med att sluta anpassa sig – för det var ju där det gick fel. Men det där började ju redan när jag var liten, så det var kanske inte så himla konstig att jag inte hade kraft att stå upp för mina ideal fullt ut då.Det har varit ett sabla slit att vända det där – och jag är inte helt hemma än, men jag har kommit över den första tröskeln.

Jag tror att mitt bloggande har med det där att göra – att våga stå upp för den jag är. I många år har jag varit ”öppen i hemlighet”, bloggat anonymt och bytt blogg så fort något kommit för nära, varit livrädd att avslöjas. Sen fick jag en törn just av att ”avslöjas” – men det kanske var bra ändå. Jag överlevde ju och reste mig igen. Nu… nu börjar min blogg bli mer och mer offentlig, jag får skit av okända människor som angriper det jag håller som min främsta stolthet – och jag rycker mer eller mindre på axlarna. Deras blinda inskränkthet, inte min.

Så på ett sätt är bloggen en slags övningsbana – på ett annat sätt en slags ”virtuell förlängning” av mig själv. För jag hämtar kraft här. Jag tänker så bra när jag skriver, det står i min presentation, och det är det jag gör här. Tänker – och skriver. Det är ett verktyg för den reflektion jag behöver för att hämta kraft – min introversion. Att jag kan – och vågar – dela den med andra tycker jag är roligt, jag gör det gärna. Jag har människor omkring mig som ser personlig öppenhet som blottor för sårbarhet, en meningslös idioti som vittnar om svag karaktär och ostrategiskt beteende. Skulle jag gissa på en profil för dessa personer skulle jag säga ISTJ eller möjligen ESTJ… Min raka motsats! Och i alla år har jag lyssnat på andra och trott att det andra säger är det rätta – även när dessa personer har ett rakt motsatt sätt att fungera och resonera.

Sent ska syndaren vakna. Det är svårt att tänka om som 35-åring. Det tar tid att lära en gammal hund att sitta, nöta bort 35 års invanda tankemönster. Men det går. Det gäller att hitta in på rätt spår – och hålla sig kvar vid det. Och den som kallar mig svag för att jag berättar om och delar med mig av detta borde få storstryk.

Jag tänkte på en grej igårkväll, har gått och grunnat på ett gäng olika saker ett bra tag, och igår fick jag nån sorts aha-upplevelse av att jag lyckades knyta ihop säcken på nåt vis. Få se om det känns lika substantiellt idag, och om jag i så fall lyckas förmedla det:

Jag är introvert. Det betyder inte att jag är inbunden och asocial, det innebär att jag hämtar energi i mig själv, inte i kontakt med andra. Min energi har jag med mig till mötet med andra, och är jag toksocial en längre (eller kortare, det beror på utgångsläget) period utan att hämta kraft (i mig själv dårå), så blir jag helt utmattad. Det hände mig på pysselträffen för några veckor sen, jag vet att Fnattan såg att jag kraschade, men tror att jag lyckades gömma mig för alla andra. Jag hade varit på fotomässan dagen innan, haft en allmänt hysterisk vecka och absolut inte haft någon tid att bara ladda om batterierna, bara vara i mig själv. Och det blev för mycket.

Det var nästan en fysisk upplevelse, världen snurrade, alla ljud blev öronbedövande, jag kunde inte ta in mer – ändå kunde jag inte stänga av heller. Läskigt. Hade jag haft en egen bil den kvällen hade jag åkt hem (troligen en trafikfara för mig själv och andra, så det kanske var lika bra att jag inte hade nån bil), men nu skulle jag ju få skjuts hem och detta var långt före dags-att-tänka-på-refrängen-dags. Jag skärmade av så gott det gick, gömde mig på toa och grät en skvätt, gick utanför dörren och svor över att träffen var i ett grannskap där jag inte tordes ta en promenad på egen hand – och lyckades på nåt sätt överleva kvällen.

Veckorna sedan träffen har jag utsatt mig för betydligt mindre sociala aktiviteter, försökt sno åt mig tid för mig själv i den mån jag kunnat och jag börjar väl så sakteliga återfå energibalansen igen – men jag har fortfarande en bit kvar till fulltankade batterier. Det var – med andra ord – en REJÄL urladdning den gången. (Och utan att nåt egentligen hände. Några av er som läser här var ju där den kvällen, så jag vill vara tydlig – INGENTING hände, det var bara det att batterierna tog slut, det fanns inte så mycket som ångor kvar i bensintanken – motorn tvärdog.)

I förra veckan skrev jag till en person att ”alla relationer kräver mer än de ger i början, det tar tid innan relationen når den punkt där den börjar ge mer än den tar”, och fick svaret att det höll han inte med om. Fansnackranom, det är väl fullständigt självklart, muttrade jag för mig själv och fattade ingenting.

I fredags – eller lördags eller nåt – hade jag ett lååååångt samtal med en vän och ägnade säkert en timme åt att försöka förklara en sak som jag tyckte var så himla självklart, men kände hela tiden att vi pratade förbi varann och inte riktigt förstod varann fullt ut. Det handlade om just hur jag smyger in i mitt skal när jag behöver läka, när det blivit för mycket – och förstås pratade vi om det som hände den där lördagen på träffen. Men hur jag förklarade, insåg jag att min vän inte riktigt kunde relatera till det jag sa. Men varför?

Ja, då började jag reflektera över detta med det kraftigt missförstådda begreppet introversion. För mig som har en introvert preferens är det fullständigt självklart att man söker energi i sig själv – att man skärmar av andra människor (även goda vänner), väljer bort allt utom sitt eget läkande inre rum – istället stiger man in i sig själv och bara är, så länge det nu behövs. Jag började leka med tanken att det kanske finns en sorts underliga människor (extroverta) som faktiskt kan söka sig till andra människor när de är som svagast och mest slitna och faktiskt finna energi den vägen! ;o) För mig verkar det underligt, jag funkar ju inte så! Men lika lite som jag förstår hur man kan finna NY energi hos någon annan, kanske det är lika svårt för en extrovert person att förstå hur jag kan finna energi I mig själv, jag sa ju själv att jag var alldeles tom och slut och ingenting mer fanns kvar…?! Då måste man väl söka energin UTANFÖR sig själv?? Men för mig funkar det så, det är lika självklart som att andas.

Min coach säger att en introvert aldrig visar sin bästa sida utåt, utan sparar den för sig själv. Jag kan inte riktigt värdera mina sidor i bästa och sämsta, men absolut – det finns ett viktigt rum i mig dit ingen någonsin får komma, hur öppen jag än kan verka med vad jag känner och tycker och tänker. Det är MITT rum, och det är där allt annat upphör vara. Det är där energin finns att hämta – även när jag är som mest utmattad och inte har något mer att ge.

Så – egentligen får jag nog vederlägga min egen teori om att en relation först efter en lång tid börjar ge mer energi än den kräver. För mig gör den kanske aldrig det. Den ger mycket annat i utbyte, men just energin kommer inifrån. I en längre relation lär sig båda parter att respektera den introvertes behov av att få gå undan, vara ifred en stund, göra ingenting – samla energi. Och den extrovertes behov av att söka kontakt, prata av sig, skapa gemenskap eller vad det nu är (har ju en rätt teoretisk bild av det där…!). En relation mellan introvert och extrovert, vare sig det är en vänskap eller ett partnerförhållande, ställer stora krav på ömsesidig respekt – det är svårt! – och det är lätt att den introverte känner sig överkörd medan den extroverte känner sig åsidosatt. Just därför att preferensen kan vara så stark att man inte alls kan relatera till något annat sätt att fungera – MITT sätt måste vara det ända, det är ju så självklart!

Äh – det känns som om jag flummar, men för mig var det här en viktig insikt – helt klart en aha-upplevelse! Plötsligt fick åtminstone en av Myers-Briggs-parametrarna liv och betydelse i verkliga livet! (One down, three to go…!)

Jag tror jag har tappat orden litegrann – det finns mycket att prata om, men jag orkar inte riktigt sitta och formulera det i text. Eller – orkar är väl fel ord, har inte ro är nog mer korrekt. Är ganska stressad, har för mycket att göra, ont i ryggen, jävlaskitvinternfrånhelvetet på väg att göra sitt föga efterlängtade intåg och virusen bara haglar på dagis. Vi har sluppit vaba några veckor, men X sover dåligt och vi springer i skytteltrafik till hans sovrum om nätterna.

Jag har dock tänkt en del på något jag skrev i förra, eller förrförra veckan. Det där med att prioritera hur mycket energi jag ägnar att att en viss person ska förstå mig. Det finns en nyckel i den där tanken – kanske att jag inte behöver stånga pannan blodig för att bli förstådd av alla, vissa människor kommer aldrig att vara intresserade av att se mig för den jag är. De bildade sin uppfattning för X antal år sen, och nu är det så, basta! Är det något den här ”resan”, hela min utvecklings- och läkningsprocess det senaste halvåret, innebär så är det att de som vill få följa med framöver, de måste fanimej vara beredda att revidera. Det jag sa om mig själv för ett halvår sen kan mycket väl vara helt fel jämfört med vad jag vet idag. Om ett halvår kanske bilden har förändrats igen.

Jag kan uppleva att somliga människor finner detta besvärligt. De söker trygghet i att ha klart definierade personer att placera ut på sitt livs schackbräde, veta var de har varje figur och hur denna kan förväntas agera. När jag plötsligt säger helt andra saker om mig själv idag än jag gjorde för ett halvår sedan faller spelet samman. Jag följer inte reglerna – jag förstör ordningen och tryggheten, jag hemska människa!

Nå, men jag är ju nu en gång inte mycket för att spela spel överhuvudtaget, jag avskyr regler och finner ordning och struktur något påtvingat jag helst skulle vilja vara fri från. Jag utvcklas, går dit näsan pekar och ser var jag hamnar, och det har jag rätt till. Jag kan inte följa andras kartor för att de ska känna sig trygga och veta var de har mig! Vill du gå efter en snitslad bana så är det helt OK för mig, jag kanske rent av går med en bit – men din väg är din, förr eller senare måste jag gå min. Det är inget hot mot dig – det handlar om mig.

För en vecka sen (eller så) sa någon till mig ”Jenny – du borde vara lite snällare mot dig själv”. Ja – det kanske kan ligga något i det. Men efter hand som jag funderat på detta har jag kommit fram till att det är ju det jag är. Den här pestjobbiga, energikrävande, världsomskakande (för mg i alla fall!) och illusionskrossande processen jag utsätter mig för – det är fanimej det snällaste nån nånsin gjort för mig. TROTS att jag gråtit mer det senaste halvåret än jag gjort i hela mitt liv dessförinnan – och troligen har några liter tårar kvar att gråta.

Jag får en känsla av att jag uppfattas som svag, för att jag gråter och är känslosam och inte riktigt har ordning på torpet och inte riktigt har hittat mig själv än och rent allmänt är rätt skör just nu. Men jag känner mig inte svag. Jag visualiserar mig själv och min känsla för mig själv just nu och får en känsla av en kraft. En mullrande, rytande kraft som växer sig starkare och starkare, banar sig väg genom jorden och inte kan stoppas av något, strax bryter den där kraften genom jordskorpan och jag skjuter upp som ett högt, högt träd, med grenar upp till himlen och vida omkring, stark och orubblig och stolt. SVAG?? Nej. Nej, nej, nej. Det är ett missförstånd. Du kan få mig att gråta – men jag reser mig, för varje gång starkare. Tårarna betyder inget – de är steg på en resa. Varje tår sköljer fram ännu ett stycke av det jag söker.

Inget stör mig mer än när någon reducerar mig – skär ner i nån sorts aptitlig, hanterbar kub och säger ”sådärja, det där är Jenny, det där förstår jag mig på”, och blankt struntar i att jag står brevid och vrålar ”Det erente alls!”. Jag är inte det ringaste intresserad av att vara aptitlig eller hanterbar – jag är en människa, lika hanterbar som någon annan, bara man ger det en ärlig ansträngning. Jag vill inte bli reducerad till småbitar och brottstycken för att lättare kunna stuvas ner i ”härför avsedd” låda. Du får fanimej ta mig som jag är eller också inte alls. ”Var lite snällare mot dig själv, Jenny.” Ja, men jag måste också se till att människor omkring mig blir lite snällare mot mig – jag tar (faktiskt) alldeles för mycket skit som det är nu.

Omvänt är jag inte heller så road av människor som reducerar sig själva, kubförpackar och pyttar ner sig i en låda. Sånt skrämmer mig och gör mig obehaglig till mods. Jag vill möta VERKLIGA människor, ärligt och på riktigt. Det är inte alltid så jäkla aptitligt eller hanterbart, men det är ÄKTA!

***

Jag fick resultatet INFP på MyersBriggs-testet. INFP är en konstnärssjäl och en helare. En brokig typ med gott hjärta och öga för mänsklighet, ideal och visioner. INFP står för:
introvert
intuitiv
känslosam/känslostyrd
upplevande

Det som slår mig när jag läser den där listan är att det är inte ord som känns… trendiga eller affärsmässiga. Jag tror att INFP-personer har en viktig funktion att fylla i en rätt hård och kall värld, men jag skulle också tro att jag inte är den enda av oss som känner mig lite vilse ibland.

Introvert används ofta som ett skällsord – är man introvert så är man en världsfrånvänd navelskådare, troligen lite trögtänkt också. Intuitition – vad är det för jäkla flummerier? Att visa känslor anses vara att visa svaghet. Upplevande – tja, upplevelser hör barndom och semester till, i vardagligt vuxenliv ska man vara strukturerad och ordningssam och följa regler och planera.

Ja, jag raljerar – men ärligt talat, känns det inte lite som om receptet för ”framgång på 2000-talet” skulle kunna stavas ESTJ – alltså extrovert, rationell, analytisk, strukturerad. Inte fan är det en helande konstnärssjäl i alla fall…! ;o)

Men – minns ni det jag började skriva apropå hur jag VILL uppfattas? Det jag hann skriva innan det – som nu – blev läggdags, var ju precis det som faller in under begreppet ”helare”. En person som får andra att slappna av, må bra, vara sig själva, anförtro sig, acceptera – sig själva och andra. Sen har jag ett komplext förhållande till kreativiteten – i många år dränktes den i prestationskrav, verkliga eller inbillade är ju oväsentligt nu. Men jag förlorade skaparGLÄDJEN, glädjen i att skapa för skapandets skull. Den har jag hittat tillbaka till, bit för bit, de senaste åren – och det har jag att tacka för mycket av den kraft jag känner just nu. Kraften att vara stolt över den jag är. Sen har jag en bra bit kvar att gå innan jag är ”framme” – var nu det är nånstans. Men utan den stoltheten skulle jag knappast en ha orkat ta det där första steget, när jag satt på en fika med ett gäng människor jag knappt kände då, på Citykyrkan i februari och förklarade för min husläkare att jag nog behövde lite hjälp. Orkade inte ens bry mig om att folk hörde samtalet, var bara helt fokuserad på att botten var nådd och jag behövde hjälp att finna riktningen mot ytan igen. Ni som var där – jag hoppas ni inte tog illa upp! :o)

***

Herregud – hur kunde det bli så sent? Och jag började med att jag inte hade några ord – jo pyttsan… NÅGRA ord hade jag visst…!