Arkivpost: 14 november 2007

Jag tror jag har tappat orden litegrann – det finns mycket att prata om, men jag orkar inte riktigt sitta och formulera det i text. Eller – orkar är väl fel ord, har inte ro är nog mer korrekt. Är ganska stressad, har för mycket att göra, ont i ryggen, jävlaskitvinternfrånhelvetet på väg att göra sitt föga efterlängtade intåg och virusen bara haglar på dagis. Vi har sluppit vaba några veckor, men X sover dåligt och vi springer i skytteltrafik till hans sovrum om nätterna.

Jag har dock tänkt en del på något jag skrev i förra, eller förrförra veckan. Det där med att prioritera hur mycket energi jag ägnar att att en viss person ska förstå mig. Det finns en nyckel i den där tanken – kanske att jag inte behöver stånga pannan blodig för att bli förstådd av alla, vissa människor kommer aldrig att vara intresserade av att se mig för den jag är. De bildade sin uppfattning för X antal år sen, och nu är det så, basta! Är det något den här ”resan”, hela min utvecklings- och läkningsprocess det senaste halvåret, innebär så är det att de som vill få följa med framöver, de måste fanimej vara beredda att revidera. Det jag sa om mig själv för ett halvår sen kan mycket väl vara helt fel jämfört med vad jag vet idag. Om ett halvår kanske bilden har förändrats igen.

Jag kan uppleva att somliga människor finner detta besvärligt. De söker trygghet i att ha klart definierade personer att placera ut på sitt livs schackbräde, veta var de har varje figur och hur denna kan förväntas agera. När jag plötsligt säger helt andra saker om mig själv idag än jag gjorde för ett halvår sedan faller spelet samman. Jag följer inte reglerna – jag förstör ordningen och tryggheten, jag hemska människa!

Nå, men jag är ju nu en gång inte mycket för att spela spel överhuvudtaget, jag avskyr regler och finner ordning och struktur något påtvingat jag helst skulle vilja vara fri från. Jag utvcklas, går dit näsan pekar och ser var jag hamnar, och det har jag rätt till. Jag kan inte följa andras kartor för att de ska känna sig trygga och veta var de har mig! Vill du gå efter en snitslad bana så är det helt OK för mig, jag kanske rent av går med en bit – men din väg är din, förr eller senare måste jag gå min. Det är inget hot mot dig – det handlar om mig.

För en vecka sen (eller så) sa någon till mig ”Jenny – du borde vara lite snällare mot dig själv”. Ja – det kanske kan ligga något i det. Men efter hand som jag funderat på detta har jag kommit fram till att det är ju det jag är. Den här pestjobbiga, energikrävande, världsomskakande (för mg i alla fall!) och illusionskrossande processen jag utsätter mig för – det är fanimej det snällaste nån nånsin gjort för mig. TROTS att jag gråtit mer det senaste halvåret än jag gjort i hela mitt liv dessförinnan – och troligen har några liter tårar kvar att gråta.

Jag får en känsla av att jag uppfattas som svag, för att jag gråter och är känslosam och inte riktigt har ordning på torpet och inte riktigt har hittat mig själv än och rent allmänt är rätt skör just nu. Men jag känner mig inte svag. Jag visualiserar mig själv och min känsla för mig själv just nu och får en känsla av en kraft. En mullrande, rytande kraft som växer sig starkare och starkare, banar sig väg genom jorden och inte kan stoppas av något, strax bryter den där kraften genom jordskorpan och jag skjuter upp som ett högt, högt träd, med grenar upp till himlen och vida omkring, stark och orubblig och stolt. SVAG?? Nej. Nej, nej, nej. Det är ett missförstånd. Du kan få mig att gråta – men jag reser mig, för varje gång starkare. Tårarna betyder inget – de är steg på en resa. Varje tår sköljer fram ännu ett stycke av det jag söker.

Inget stör mig mer än när någon reducerar mig – skär ner i nån sorts aptitlig, hanterbar kub och säger ”sådärja, det där är Jenny, det där förstår jag mig på”, och blankt struntar i att jag står brevid och vrålar ”Det erente alls!”. Jag är inte det ringaste intresserad av att vara aptitlig eller hanterbar – jag är en människa, lika hanterbar som någon annan, bara man ger det en ärlig ansträngning. Jag vill inte bli reducerad till småbitar och brottstycken för att lättare kunna stuvas ner i ”härför avsedd” låda. Du får fanimej ta mig som jag är eller också inte alls. ”Var lite snällare mot dig själv, Jenny.” Ja, men jag måste också se till att människor omkring mig blir lite snällare mot mig – jag tar (faktiskt) alldeles för mycket skit som det är nu.

Omvänt är jag inte heller så road av människor som reducerar sig själva, kubförpackar och pyttar ner sig i en låda. Sånt skrämmer mig och gör mig obehaglig till mods. Jag vill möta VERKLIGA människor, ärligt och på riktigt. Det är inte alltid så jäkla aptitligt eller hanterbart, men det är ÄKTA!

***

Jag fick resultatet INFP på MyersBriggs-testet. INFP är en konstnärssjäl och en helare. En brokig typ med gott hjärta och öga för mänsklighet, ideal och visioner. INFP står för:
introvert
intuitiv
känslosam/känslostyrd
upplevande

Det som slår mig när jag läser den där listan är att det är inte ord som känns… trendiga eller affärsmässiga. Jag tror att INFP-personer har en viktig funktion att fylla i en rätt hård och kall värld, men jag skulle också tro att jag inte är den enda av oss som känner mig lite vilse ibland.

Introvert används ofta som ett skällsord – är man introvert så är man en världsfrånvänd navelskådare, troligen lite trögtänkt också. Intuitition – vad är det för jäkla flummerier? Att visa känslor anses vara att visa svaghet. Upplevande – tja, upplevelser hör barndom och semester till, i vardagligt vuxenliv ska man vara strukturerad och ordningssam och följa regler och planera.

Ja, jag raljerar – men ärligt talat, känns det inte lite som om receptet för ”framgång på 2000-talet” skulle kunna stavas ESTJ – alltså extrovert, rationell, analytisk, strukturerad. Inte fan är det en helande konstnärssjäl i alla fall…! ;o)

Men – minns ni det jag började skriva apropå hur jag VILL uppfattas? Det jag hann skriva innan det – som nu – blev läggdags, var ju precis det som faller in under begreppet ”helare”. En person som får andra att slappna av, må bra, vara sig själva, anförtro sig, acceptera – sig själva och andra. Sen har jag ett komplext förhållande till kreativiteten – i många år dränktes den i prestationskrav, verkliga eller inbillade är ju oväsentligt nu. Men jag förlorade skaparGLÄDJEN, glädjen i att skapa för skapandets skull. Den har jag hittat tillbaka till, bit för bit, de senaste åren – och det har jag att tacka för mycket av den kraft jag känner just nu. Kraften att vara stolt över den jag är. Sen har jag en bra bit kvar att gå innan jag är ”framme” – var nu det är nånstans. Men utan den stoltheten skulle jag knappast en ha orkat ta det där första steget, när jag satt på en fika med ett gäng människor jag knappt kände då, på Citykyrkan i februari och förklarade för min husläkare att jag nog behövde lite hjälp. Orkade inte ens bry mig om att folk hörde samtalet, var bara helt fokuserad på att botten var nådd och jag behövde hjälp att finna riktningen mot ytan igen. Ni som var där – jag hoppas ni inte tog illa upp! :o)

***

Herregud – hur kunde det bli så sent? Och jag började med att jag inte hade några ord – jo pyttsan… NÅGRA ord hade jag visst…!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *