16 mars 2013
av Jenny
4 kommentarer

Efterlysning av balettanimation

Idag har jag absolut ingenting att säga, och försökte fuska genom att leta efter ett youtube-klipp som jag är säker på att jag visat förut, men för flera år sen, så det skulle mycket väl vara okej att köra i repris. (Dessutom tror jag det finns flera av samma tecknare, så planen var att kanske hitta nåt nytt, rent av.)

Men eftersom jag inte hittar den frågar jag er som läser istället om det möjligen är någon som sparat länken smartare än jag (inte) har.

Det var en tecknad kortfilm, där en streckgubbe vaknar (tror jag) och dansar balett med en kvinna som är ett minne, en längtan, en ande. Han är tecknad i svart, hon i halvtransparent vitt på vad som ser ut som brunt återvinningspapper (men säkert är svindyrt konstnärspapper, förstås). Dansen virvlar och är dans och älskog i ett, fast hon egentligen inte alls är där.

Är det någon som vet vilket filmklipp jag menar? Filmen var otroligt vacker och känslosam, en film om längtan som känns ända in i hjärtat – enkla, skissartade figurer, men så ofantligt levande…

Om någon vet vad jag menar och har en länk att dela med mig, så… blir jag glad!

15 mars 2013
av Jenny
Inga kommentarer

…och storhandla på svenska

”Sie haben aber einen sehr guten Appetit, Frau Li…!” pustar leveransmannen från onlinemataffären sedan han kånkat upp ungefär hälften av min beställning till lägenheten två trappor upp. Han tar stöd mot dörrposten med händerna och står och flämtar en stund, som för att accentuera hur gräsligt mycket mat jag beställt.

Jag skrattar förstås, för han säger det på skämt – fast jag tänker också ”Tyskar! De har då aldrig förstått det här med svensk storhandling!”

För så är det. Tyska kassor i mataffärerna har tio meter långa band före kassörskan, och sen en liten avställningsplats stor som en frukostbricka för de färdigskannade varorna. På bandet före kassörskan ska många kunder kunna rada upp sina inköp, prydligt uppställda med streckkoden på rätt håll. Efter kassörskan are they on their own. De flesta vräker tillbaka varorna i kundvagnen, och packar sedan halvt dubbelvikta in i bakluckan på sin bil ute på parkeringen. The German Way.

(När Lidl kom till Sverige hade de också sådana kassor, men fick givetvis på tafsen av de svenska kunderna – och har såvitt jag vet fått bygga om.)

Mina matkassar innehåller råvaror för 4 planerade middagar, mejerivaror och frukostgrejs, frukt och grönt samt diverse stapelvaror, tvättmedel, sköljmedel och sånt där. Inget konstigt, egentligen.

”Sehr guten appetit”, va? På grund av det där lilla…? Aktarej om jag ger mig på att verkligen storhandla någon gång…!

14 mars 2013
av Jenny
2 kommentarer

Saker som händer

Det är godare att äta äpplen i bitar, jag håller med honom. Fast nästa gång ber han nog om hjälp istället för att ge sig på kniven (en vanlig bestickkniv, för övrigt) själv.

Det är ingen fara med honom, men det blir ju dramatik och uppståndelse, och mammanerverna triggar oanade adrenalinreserver – så är det bara. Så en sån kväll blev det idag. Men otursfågeln sover i alla fall sött.

***

Och nej, den här bilden kommer inte från nya kameran, det är en photoshoppad Instagrambild.

13 mars 2013
av Jenny
2 kommentarer

Pruta på tyska

Men hej på dej lilla vän, var kom du ifrån månntro…? För inte var det väl jag som…? Eller?

Jo, faktiskt så kom jag till skott till slut. På impuls klev benen av tåget en station tidigare än jag tänkt mig igår, och slank in i en kamerabutik jag faktiskt aldrig varit i förut. Och innan jag visste ordet av, stod jag där och förhandlade – på tyska – om inbytesobjektiv och listpriser och konkurrenters priser, både online och i stan.

Eftersom jag var där på ren impuls hade jag inte med mig objektiven jag ville byta in, utan fick gå tillbaka idag. Försäljaren var en ung herr Schmitt, som var oerhört hjälpsam och tillmötesgående – men möjligen en smula ny på jobbet, för han måste gå och fråga sin chef om nästan allt jag sa. Och jag hade jag satt mig i sinnet att utmana min tyska med att pruta så långt jag kunde, så stackarn fick springa till chefen många gånger…!

Men nej, jag fulprutade inte och var inte någon ”jobbig kund”. Efter avslutad affär tror jag att alla inblandade var nöjda och glada – killen hade troligen gjort sin första större försäljning (en systemkamera med dubbla kit-objektiv, samt en värsting till fast 35-millimetersoptik – jag hoppas killen får provision!) och jag hade fått sammanlagt €250 i rabatt och inbytespeng för de tre skräpobjektiv jag lämnade ifrån mig…!

Fast nu efteråt kommer ångesten krypande i alla fall. Herregud, vad har jag gjort? Tänk om jag inte blir nöjd med den nu. Tänk om jag ångrar mig. Tänk om den faktiskt inte är ett dugg bättre än min fåniga kompaktkamera som jag aldrig gillat. Tänk om…

Nåväl. Det är säkert bara nerverna som spökar. (Och lite Jante. ”Vad ska jag med en dyr kamera till – jag blir väl inte bättre fotograf för det, vad inbillar jag mig egentligen?” Och sånt.)

Imorgon ska jag testa på allvar i alla fall. Yay!

***

Och ja, det där är en systemkamera. En riktig. De behöver faktiskt inte vara större nuförtiden. Det är som de säger – size doesn’t matter.

12 mars 2013
av Jenny
2 kommentarer

Mellan silke och pansar

Jag står mellan ytterligheterna, ser åt höger, ser åt vänster. Som åsnan mellan sina hötappar: Vilken väg ska jag välja? Fortsätta låta bloggen bli en glättad yta av trevligt samkväm, där ingenting betyder något, och ingenting har något som helst värde – vare sig för mig själv eller någon annan. Eller låta den glänta på Den Gömda Dörren, låta mörkret innanför skymta fram – blotta och blottas.

Det glättade är inte jag, det är en säkerhetszon på ljusårs omkrets från min kärna, mitt verkliga, min verklighet. För varje gång någon trampat sönder något i den verkligheten, något av mig, har säkerhetszonen blivit bredare, försedd med högre murar, mer taggtråd.

Och visst finns det delar man bör skydda, vara rädd om, hölja i skyddande silke. Men det är skillnad på silke och pansar. Oavsett om du ser det från ut- eller insidan.

En Klok Person™ frågade mig idag – delvis på skoj, delvis på allvar – om jag på något särskilt vis attraherar människor som ser och poängterar fel och gör bekräftelse till en villkorad trofé, som dessutom är mer eller mindre skamfylld att trängta efter.* Jag svarade att jo, det verkar nästan så.

Och det gör saker med en, saker man inte kan springa ifrån, saker som alltid kommer ikapp – förr eller senare. Sådana saker tar plats. Inte ljusårs plats, innanför pansar och taggtråd kanske – inte egentligen. Men vem har råd att ta risker?