Himmel & Ord

Inte ett endaste litet julkort har det blivit i år, vare sig digitalt eller analogt, facebookat eller instagrammat, fotografiskt eller köpekort. Det hanns liksom inte med, och jag har blivit för gammal för att stressa mig till vansinnets rand för att hinna ALLT. Jag är övertygad om att mina vänner önskar mig en fridfull och stressfri jul – precis som jag önskar er – och vet att jag tänker på er även utan formella julhälsningar. För det gör jag.

Vare sig ni firar eller inte, önskar jag er alla en God Jul och ett synnerligen Gott Nytt 2014!

Nu står Jul för regnstänkt port, klappar på och ryser:
Kära barn, släpp in mig fort – här står jag och fryser!

Nej nån vit jul verkar det inte bli i år. I Hamburg väntar man sig det inte heller, fast såvitt jag förstått är det lika illa i Sverige? Ur led är tiden. (Och rummet, för den delen.)

Jag vet inte hur många bloggtexter jag börjat på den senaste veckan, med någon vag idé om något tema att skriva om – och sen blir det liksom inte mer. Så mycket som tränger sig emellan. Saker att göra, listor att skriva, barn att hindra från slagsmål och skadegörelse. (Förargelseväckande beteende har jag gett upp för länge sen.) Och sen kommer jag tillbaka till de fyra, fem osammanhängande raderna jag skrivit sedan förut, tittar oförstående på dem och inser att det är lönlöst. Tråden är tappad och kommer aldrig åter.

December är som en ketchupflaska. Först är man väl förberedd och ute i god tid, och det är flera veckor kvar till jul. Massor av tid. Maaassor. Men sen – sådär från Lucia och framåt… Då är det som om någonting händer med tiden. Den uppnår ljusets hastighet eller försvinner in i ett svart hål – och plötsligt har maaaassor av tid förvandlats till ett paniskt kaos av ogjorda saker och ohandlad julmat.

Jag går på det där vartenda år. Jag var tidig med att ha handlat julklappar (dessutom handlade jag mestadels på nätet) – men eländet ska ju slås in också… Och vi ska egentligen inte ha så mycket julmat – vi firar ju hemma, bara vi fyra i familjen och vill inte överdriva. Men vissa saker måste man ju bara ha på ett julbord. Maken måste bara ha vissa saker och jag måste bara ha helt andra saker och barnen måste ha hemlagade köttbullar.

Och en sån där god, tung julkaka med massa frukt i, att sitta och mumsa på i soffan, med en kopp te och till alla filmer vi sagt att vi ska se i jul. Och den där ”superenkla” chokladkolan min väninna hade gjort till sitt glöggmingel, och som smakade precis som farmors, fast utan att tänderna fastnade i dem. Och…

För att inte tala om alla saker man vill få tag i. Förra året köpte jag ett bröd som var så vansinnigt gott; fyllt med nötter och frukt och godsaker. Himmelskt! Men inte minns jag var jag köpte det då, vad det hette eller var tusan jag ska få tag på det i år. Har letat i alla mataffärer i trakten, hittar inte ens något liknande.

(Hittar i ärlighetens namn inga julbröd alls i år, bara kakor. Tyska mattraditioner till jul är ett besynnerligt kapitel som jag aldrig riktigt förstått mig på. I Sverge är det ju så när grundlagstiftat om vad ”man” ska äta för mat till jul, men här verkar alla äta lite vad som helst, på självaste julafton. Och inte är det alltid så himla lyxigt käk heller: Många äter tydligen korv och potatissallad på julafton. Korv! Och potatissallad!! Eller ”nån fisk”, fast jag har aldrig fått klarhet i vilken slags fisk det ska vara – misstänker att det varierar det också.)

Men, men. Jag tror nog att det ordnar sig. Det har det ju faktiskt gjort alla andra år, trots december månads ketchupflask-karaktär och julens sätt att lömskt smyga sig på en. Same procedure as every year.