Vet ni – från och med idag har jag åtminstone slagit personbästa i #blogg100. Idag är nämligen dag 38 sedan utmaningen kickades igång – förra året kom jag bara till 37.
(Dessutom har jag ju dubbelbloggat flera gånger, vilket är skälet till att jag räknar dagar i utmaningen istället för antal postningar. Räknat i inlägg är jag nog uppe i 42-43 nånting.)
Så härifrån är allt bonus, skulle man kunna säga.
Det känns fint. Framför allt är det fortfarande roligt – nästan hela tiden. Självklart går några inlägg trögare än andra, vissa dagar är man trött och grinig och skulle helst ha sluppit blogga helt och hållet. Det märker säkert ni som läser också. Men än har jag inte nödgats publicera något så andefattigt att jag har tyckt att jag behövt skämmas över det.
Jag kanske inte riktigt är framme vid det slags ord- och tankeflöde som jag hade hoppats på – men jag är ganska nära. Bloggen är den typ av blogg jag själv skulle gilla att läsa, texterna varierar livligt kring en hel uppsjö parametrar, ämnen och seriositetsnivåer – och jag tycker att jag hittat en schysst balans mellan publikanpassning och mitt eget höga skrivnöje.
Fastandet har det gått si och så med, det måste erkännas. Under perioder då jag sitter fastkedjad (bildligt uttryckt nu alltså) vid datorn och de dignande akademiska arbetsdrivorna, är ju Twitter mitt fikarum – platsen jag går till för att prokrastinera och fördriva mina mikropauser. Flöde eller ej, en blogg – eller andra långsammare kommunikationskanaler – kan inte riktigt fylla DEN funktionen.
I normala fall, när jag inte sitter fastnaglad vid skrivbordet med Luthers pliktmantran mässande i öronen, är det en annan grej. Då är det reflektioner och eftertankar i bloggform som funkar bäst, medan det planlösa twittersurfandet mest blir en slentrian.
Men i alla fall. 38 dagar down, 62 to go. Och hur det än går, har jag i alla fall slagit personbästa OCH hittat en form för bloggandet som jag är nöjd med. Det känns fint.
