Apropå längtor och hemkänslor och sånt, sa en god vän något idag som slog an en sträng hos mig någonstans. Han sa att känslan av att höra till en plats hänger på hur väl våra berättelser knyter an till den platsen. Om berättelserna vi berättar om oss själva utspelas just där eller inte. Jag tycker om det sättet att se det – och för mig känns det ganska logiskt. Så måste det ju faktiskt vara. Och kanske inte minst för mig, som nog tenderar lägga berättelser i ungefär allt jag gör.
När jag tar kameran och går ut, går jag ut i jakt på berättelser – visuella berättelser, för det är vad bilder är för mig. Värdet av en bild ligger i vad den rör upp i mig, i form av frågor och tankar, reflektioner och känslor. Ingenting annat.
(Så sent som igår hade jag en rant på twitter – nejtackarsomfrågar, fastan går inget vidare just nu, men skam den som ger sig – om kameranördar som verkligen bara är kamera-nördar och ingenting annat har att säga om en bild än något andefattigt om objektivet som satt på kameran när fotografen tog bilden. Jag kan inte relatera till det. En bild är ett ögonblick, ett stycke tid fruset på ett papper (eller i en datafil). Däri ligger magin, inte i tekniken som står för själva infrysningen. Bah!)
Så visst finns där berättelser, även i Hamburg, även för mig. Det är bara att gå ut och fånga dem. Skillnaden är väl att de inte riktigt är mina berättelser, utan bara något jag sett då jag passerat förbi. Det är okej. Jag lånar dem, medan jag är här. På sätt och vis blir de mina när jag fångar dem, men jag fäster mig vid berättelserna i sig snarare än vid platsen där jag fann dem.
Det är också okej. Men det förklarar ett och annat.
