26 juni 2022
av Jenny
Inga kommentarer
Ordnung ist nicht das Gegenteil von Chaos. Und Chaos ist kein bedrohlicher Wirrwarr, sondern ein noch nicth entdeckter Spielraum des Möglichen.
Norbert Bolz, Das kontrollierte Chaos. Vom Humanismus zum Medienwirklichkeit
Ordning är inte motsatsen till kaos. Och kaos är inget virrvarr som hotar ordningen, utan en ännu inte upptäckt spelplats för det möjliga. (Mitt försök till översättning/tolkning.)
23 juni 2022
av Jenny
Inga kommentarer
Igår betalade jag den årliga räkningen för webbhotellet den här bloggen vilar på. En hundring i månaden, samlat till en årsfaktura är trots allt en fyrsiffrig utgift – och den får mig alltid att fundera över nödvändigheten, rent av syftet med att ha en blogg när jag inte säljer eller ”konverterar” något, eller överhuvudtaget har något affärsintresse att mediera med mina ord. Jag delar inte ens länken till de få inlägg jag gör i sociala medier. Några få tappra själar hittar dem ändå (❤️ till er), men om ”grejen” med en blogg är att bli läst eller ”sprida ordet” eller något ditåt, gör den här bloggen inte det den ska.
(Och dess innehavare är inte tillräckligt intresserad för att få det att hända heller.)
Men, för att läsa av min egen inre barometer, tycker jag nog att jag knotade något mindre om den där dryga tusingen som skulle ut än jag brukar göra – och hur som helst, här sitter jag ju nu. Kanske borde jag försöka dela webbhotell med någon – jag menar, ett webbhotell lär ju rymma flera bloggar/sajter. Men då måste jag ju nånstans erbjuda nån form av administrationsservice, och nej – det kommer inte att hända. Jag får ta min årliga ekonomiska lavett som det kommer. Och gruffa om det en stund i bloggen. Same procedure every year, James.
(Men vem vet hur ekonomin och världen ser ut om ett år? Tomorrow is a promise to no one.)
Jag hade en tanke för några månader sedan; att skriva en memoar. När min mamma dog, i det känslomässiga kaoset efteråt, vet jag att jag letade efter något, en skriven reflektion/självreflektion, ett eftermäle, något med hennes röst. Men mamma var inte en person som skrev sådant – det visste jag ju. Men någonstans tänker jag att jag är, eller skulle kunna vara det. Borde jag därför göra mig till det? Är det en potential att sträva att uppfylla? Kanske. Fast jag är inte säker på att mina barn är personer som skulle leta efter det.
(Å andra sidan är jag inte heller säker på att de inte är det. Eller kommer att bli det.)
Hursomhelst – jag har 25 års anteckningsböcker sparade, och ägnade en gräsänkehelg i vintras åt att gå genom dessa. Nej, jag läste inte allt, gjorde snarare stickprover och tidssorterade dem. Det mesta var, uppriktigt sagt, skit. Ingenting jag vill kännas vid, eller ser något potentiellt värde i. Vardagsgnäll, krämpor och jobbigt på jobbet. Om jag söker efter uttryck för någon slags existentialism, så är det inte där den finns. De böckerna kan med gott samvete brännas på bål.
(Förutom det där med koldioxiden då. Hur mycket koldioxid frigörs genom förbränningen av femton-tjugo kilo anteckningsböcker?)
Däremot kan den (existentialismen) finnas här. Och i mina tidigare bloggar. Här har jag genom tiderna ändå gjort någon slags filtrering för publik läsning. Ibland roar jag mig med att gå tillbaka i bloggtexterna, och tycker inte att de är så pjåkiga ändå. Några av dem får mig att reflektera på nytt. Det finns inget att skämmas så värst över, i alla fall. Men även bloggarna spänner över tjugotalet år – de behövs filtreras. Sammanställas.
(Sen kanske jag kan stänga bloggen, sen kanske den faktiskt gjort sitt.)
20 mars 2022
av Jenny
Inga kommentarer
Ett vitt ark; papper eller digitalt, spela roll.
Vitt och tomt, ännu tyst, väntande.
Vem är jag inför detta tysta? Vem kan jag bli? Vilken rätt har jag, att ens tänka tanken
att jag ska fylla tystnaden, att jag har något att fylla den med?
Länge kunde jag fnysa åt det där, rätten var självklar, given.
Så är det inte längre.
Tåg har gått, vatten flutit under broar,
sikten framåt minskat från en evighet till ett ynka ögonkast.
Nu grinar det åt mig, arket
Tomheten, tystnaden.
Och inom mig
grinar något tillbaka, allierad
med tvivlet.
Ord alltför laddade att närma sig.
Ord alltför skrämmande att yttra,
ens för mig själv,
ens i tystnaden på ett vitt papper.
Dikt.
Ord. Mina.
Vill. Kan. Får.
Nu.
Döden, döden.
Jag vänder blad.
Anade aldrig att
tystnad var så tungt.
02 januari 2022
av Jenny
Inga kommentarer
Och så är det här – det nya året. Året då allt ska ske, allt ska förändras, allt ska… jag vet inte ens. Kroppar ska tränas och trimmas, hem ska rensas och städas, liv ska renoveras och förnyas. Nyårets kranka blekhet och krav stirrar en i ansiktet så snart raketerna gnistrat klart och champagnen bubblat sig ner genom strupen…
Jag älskar känslan av året ger en ny, fräsch start, att allt är möjligt – men har svårt att balansera mellan krav (som jag tycker att jag har mer nog av utan att ställa fler på mig själv än absolut nödvändigt) och navigering (utan vilken det är svårt att komma någon vart överhuvudtaget). Det är befriande att kunna ge sig själv en nystart – hur ytligt och konstruerat det än är. 1 januari är en dag som vilken dag som helst – egentligen. Men om vi gör det till en dag för nystarter, så blir det ju det. Kruxet blir att inte drunkna i prestationskrav, för vem tusan blir lyckligare av det…?
(Så handlar allt om att bli ”lycklig”? Ja. Vad annars? Vad nu det betyder – men det ÄR väl det som betyder något, eller hur?)
En av de bästa sakerna med förra året var att jag fick en dröm. Det kanske mest är en fantasi, vad vet jag – men en dröm är en riktning. Att bara veta vad man INTE vill ger ingen riktning, bara…rastlöshet. Och den rastlösheten har varit min kompanjon länge nu. Det riktningslösa sökandet, det rotlösa rotandet, den vilsna demonen nafsande i bakhasorna, skrämd och frustrerad. Den genererar så mycket energi, men den energin måste kanaliseras – annars gör den mer skada än nytta.
Men jag har ägnat alltför stor del av mitt vuxna liv åt att göra upp med tillvaron som målsökande prestationsrobot för att vara beredd att gå den vägen igen. Det finns andra sätt att navigera. Det måste det. Och är det någon som kan hitta dem så är det jag. Det är en hisnande jantebefriad tanke, men den är sann. Det är sådant jag är bra på. Hitta nya sätt att göra saker på, navigera, få saker att funka på andra sätt än de man tar för givna. Sätt som inte har sönder folk – inte ens en själv, fast det kanske är den person åtminstone jag tenderat vara mest vårdslös med.
Men alltså: Riktning. Det är viktigt. För att energi som inte kanaliseras förtär. Energi som vet vart den ska, kan skapa vad som helst.
***
Jag gör inga löften, sätter inga ambitioner för mitt skrivande/bloggande. Är det roligt skriver jag, om inte gör jag något annat.
31 december 2021
av Jenny
Inga kommentarer
Det är dyra årsreflektioner de här, när de är det enda – mer eller mindre – jag använder bloggen till att skriva. Jag har redan länge funderat på värdet att fortsätta med den här bloggen, de funderingarna lär fortsätta 2022. Men ’tis the season för årsreflektioner och var skulle jag skriva den om inte här?
Förra året skrev jag nog inte ens någon reflektion alls ens, 2020 var ett år alltför miserabelt för beskrivningar. Och någonstans våndas jag lite för att dela den här reflektionen, det är ju ändå nyårsafton, en dag för fest och glam och idel glitter – men det är inte den sortens reflektion jag gör i år. Jag har haft ett helt okej år, det har tagit mig till en avsevärt bättre plats än var jag var för ett år sedan – men inte fan har det varit särskilt glittrigt…
En väsentlig del av 2021 handlade mest om att röra sig bort från 2020, att lägga tid mellan det som är och det som var. Tid läker inga sår, men distans är en smärtstillare – som två Alvedon för själen. Följaktligen: Under första halvåret åkte jag mest med, skrapade ihop mig, fick upp styrfart. I maj strödde vi mammas aska i havet, som hon önskat. Det var vackert och smärtsamt sorgligt och saknaden revs upp igen – men jag föll inte, jag stod kvar.
Från sommaren och framåt har det varit mer av… resning, och lite revansch. Inte mot döden eller sorgen förstås, på dem biter inga ynkliga nafsanden med imaginära tänder. Men mot andra käftsmällar 2020 hade att bjuda på. Jag gick in i 2021 med en önskan: Att året skulle väcka mig ur mardrömmen jag hamnat i. Och på det har 2021 förvisso levererat, men smaken i min mun är fortfarande åtminstone delvis bitter. Nu önskar jag att 2022 ska ge mig lite sötma, viska: ”I would have you smile again” och ta mig bortom de senaste årens krav på mod, resiliens och uthållighet. Jag kan allt det där, det vet jag nu. Jag klarar vad som helst. Men jag är förbannat trött på att ”klara”, jag önskar mig glädjen och lättheten tillbaka.
Vad mer kan sägas om 2021?
En bra grej var att jag läste mycket i år, mer än jag gjort på flera år. Jag startade året med en läsutmaning på Goodreads på 12 böcker, och motiveringen ”en i månaden ska jag väl klara, med lite extra lästid på semestern”. Men sen förlängde jag utmaningen flera gånger om, och året slutade på hela 31 lästa böcker – av mycket varierande omfattning, men ändå.
Och knepet har varit lite fusk, att jag retirerat till en läsform jag egentligen inte gillar (eller strängt taget anser är läsning överhuvudtaget): Ljudböcker. Det började med radioföljetonger från P1, som jag lyssnade på under mina promenader: Dörren av Magda Szabo, uppläst av Julia Dufvelius och Händelser vid vatten uppläst av… ja, vem var det… Rolf Lassgård? Minns inte längre – inte lika starkt uppläsarintryck som av Dufvelius i alla fall. Och inte tycker jag att det gills som läsning – egentligen. Men jag får åtminstone en dos berättelse som näring för själen, även när jag inte har tid och hjärnkapacitet att läsa ”på riktigt”.
Bästa böckerna 2021? Tja, de här kanske:
Jag kom av mig i mitt tecknande, någonstans i klivet mellan att rita av fysiska saker framför mig och att rita människor och saker från huvudet/fantasin. Men jag har gjort lite framsteg i mitt digitala vektorritande i alla fall. Gjorde den här dekalen till mitt team på jobbet, och blev väldigt nöjd – även om den bara är en enkel form och lite skuggningar. Ett tacksamt projekt som gett mersmak – men också lätt hänt att härifrån gå på lite för svåra projekt, har jag märkt…
Det jag tittar på mest just nu är det som kallas character design, dvs att designa karaktärer – ofta för animerad film eller manga, vilket gör att jag tycker att det är svårt att hitta källor som inte är väldigt snävt vinklade mot en viss slags hjältefigurer eller manga/anime-stilen (som jag personligen alltid haft svårt för). Men jag ska väl hitta något som tar mig vidare, tänker jag. Var ute i förrådet igår, i syfte att rensa – men hittade en bok illustrerad av Ilon Wikland som jag ska titta närmare på, och en av Björn Bergenholtz, som skrivit om ”Mormors lilla kråka”, med illustrationer jag tycker om.
Foto har jag inte alls ägnat mig åt i år, även om jag tog mig för i början av året att lägga upp alla/många av mina tidigare foton i ett Adobemoln för att kunna härbärgera dem alla. Det känns bra att ha dem där, men uppriktigt sagt är det för stor massa för att vara riktigt hanterbart, så jag behöver hitta ett sätt att ta mig genom dem och filtrera. SEN kanske jag kan börja roa mig med att generera nya bilder igen… Eller – genererar dem gör jag ju, med telefonen. Men att även ta hand om dem, inte bara knäppa-och-lagra.
Det kanske dummaste jag gjort i år, var att börja plugga igen. Sociologi, på B-nivå – fortsättningen på mitt ledarskapsprogram som jag haft studieuppehåll från sedan 2018. Och det är urbota dumt, därför att det finns verkligen ingen tid eller kraft till prestationer bortom vad arbetet kräver, men… ”It seemed like a good idea at the time”, och jag har lärt känna trevliga människor i den klass jag nu läser med. Jag har två år kvar på halvfart för en kandidatexamen i sociologi med inriktning ledarskap (eftersom ledarskap i sig inte är ett kandidatämne), och planen var att ta ett år i taget med studieuppehåll emellan för att kunna ta ner tempot till kvartsfart. Men nu tar det uppriktigt sagt emot att kliva av, just eftersom jag kommit in i en trevlig och inkluderande klass med många bra och intressanta personer att lära med och av. Men klokt var det inte…
(Dessutom är jag extremt kritisk till utbildningskvaliteten, som sjunkit långt under tidigare modesta nivåer, bara på de 3 år jag haft studiepaus. Det är nog det allra största hotet mot min studiemotivation…)
Jag har fortfarande inte haft Covid. Det är väl snart en grej i sig, att ha klarat sig utan under hela pandemin. Eller så blir jag bara sist ut, det är ju inte över än… Jag har inte heller varit så mycket som förkyld sedan 2019, så jag antar att när jag väl trillar dit så småningom, blir jag väl dunderförkyld och däckad i en tredjegradens man-cold…
Däremot har jag INTE blivit fit och sund med hemarbetets frihet och disponibla tid för hemmaträning – tvärtom, jag har tyckt att det varit svårt att få till hemmaträningen så att den funkat på något effektivt sätt och inte bara blivit sporadisk och slumpartad. Inte heller med hybridarbete växlande mellan kontoret och hemma blev någor riktig ordning på träningsrutinen, även om jag kom iväg till gymmet ett par gånger. Pendlingen i sig tog stor kraft – fattar inte hur jag orkade pendla 5 dagar i veckan förut – och även om jag i princip går förbi gymmet på väg till bussen hem, var de få stegens omväg alltför ofta övermäktiga. Däremot tyckte jag att det var kul när jag väl var där, så det är väl ett gott tecken ändå.
Golfsäsongen blev en totalflopp – kom inte ut mer än ett fåtal gånger, och det känns som om jag glömt allt och skulle behöva börja om från ruta 1 igen. Överväger allvarligt att ta några lektioner innan nästa säsong, för att slippa bli den mänskliga karikatyren av kolerisk golfare som kastar klubborna i närmsta damm när svingen inte funkar…