Ett vitt ark; papper eller digitalt, spela roll.
Vitt och tomt, ännu tyst, väntande.
Vem är jag inför detta tysta? Vem kan jag bli? Vilken rätt har jag, att ens tänka tanken
att jag ska fylla tystnaden, att jag har något att fylla den med?
Länge kunde jag fnysa åt det där, rätten var självklar, given.
Så är det inte längre.
Tåg har gått, vatten flutit under broar,
sikten framåt minskat från en evighet till ett ynka ögonkast.
Nu grinar det åt mig, arket
Tomheten, tystnaden.
Och inom mig
grinar något tillbaka, allierad
med tvivlet.
Ord alltför laddade att närma sig.
Ord alltför skrämmande att yttra,
ens för mig själv,
ens i tystnaden på ett vitt papper.
Dikt.
Ord. Mina.
Vill. Kan. Får.
Nu.
Döden, döden.
Jag vänder blad.
Anade aldrig att
tystnad var så tungt.