Himmel & Ord

Igår betalade jag den årliga räkningen för webbhotellet den här bloggen vilar på. En hundring i månaden, samlat till en årsfaktura är trots allt en fyrsiffrig utgift – och den får mig alltid att fundera över nödvändigheten, rent av syftet med att ha en blogg när jag inte säljer eller ”konverterar” något, eller överhuvudtaget har något affärsintresse att mediera med mina ord. Jag delar inte ens länken till de få inlägg jag gör i sociala medier. Några få tappra själar hittar dem ändå (❤️ till er), men om ”grejen” med en blogg är att bli läst eller ”sprida ordet” eller något ditåt, gör den här bloggen inte det den ska.

(Och dess innehavare är inte tillräckligt intresserad för att få det att hända heller.)

Men, för att läsa av min egen inre barometer, tycker jag nog att jag knotade något mindre om den där dryga tusingen som skulle ut än jag brukar göra – och hur som helst, här sitter jag ju nu. Kanske borde jag försöka dela webbhotell med någon – jag menar, ett webbhotell lär ju rymma flera bloggar/sajter. Men då måste jag ju nånstans erbjuda nån form av administrationsservice, och nej – det kommer inte att hända. Jag får ta min årliga ekonomiska lavett som det kommer. Och gruffa om det en stund i bloggen. Same procedure every year, James.

(Men vem vet hur ekonomin och världen ser ut om ett år? Tomorrow is a promise to no one.)

Jag hade en tanke för några månader sedan; att skriva en memoar. När min mamma dog, i det känslomässiga kaoset efteråt, vet jag att jag letade efter något, en skriven reflektion/självreflektion, ett eftermäle, något med hennes röst. Men mamma var inte en person som skrev sådant – det visste jag ju. Men någonstans tänker jag att jag är, eller skulle kunna vara det. Borde jag därför göra mig till det? Är det en potential att sträva att uppfylla? Kanske. Fast jag är inte säker på att mina barn är personer som skulle leta efter det.

(Å andra sidan är jag inte heller säker på att de inte är det. Eller kommer att bli det.)

Hursomhelst – jag har 25 års anteckningsböcker sparade, och ägnade en gräsänkehelg i vintras åt att gå genom dessa. Nej, jag läste inte allt, gjorde snarare stickprover och tidssorterade dem. Det mesta var, uppriktigt sagt, skit. Ingenting jag vill kännas vid, eller ser något potentiellt värde i. Vardagsgnäll, krämpor och jobbigt på jobbet. Om jag söker efter uttryck för någon slags existentialism, så är det inte där den finns. De böckerna kan med gott samvete brännas på bål.

(Förutom det där med koldioxiden då. Hur mycket koldioxid frigörs genom förbränningen av femton-tjugo kilo anteckningsböcker?)

Däremot kan den (existentialismen) finnas här. Och i mina tidigare bloggar. Här har jag genom tiderna ändå gjort någon slags filtrering för publik läsning. Ibland roar jag mig med att gå tillbaka i bloggtexterna, och tycker inte att de är så pjåkiga ändå. Några av dem får mig att reflektera på nytt. Det finns inget att skämmas så värst över, i alla fall. Men även bloggarna spänner över tjugotalet år – de behövs filtreras. Sammanställas.

(Sen kanske jag kan stänga bloggen, sen kanske den faktiskt gjort sitt.)