Tro’t eller ej, men jag vill verkligen blogga just nu. Jag tänker nästan varje dag att jag ska sätta mig och formulera allt det där som puttrar och rusar omkring inombords – men när jag väl sitter där är det helt enkelt för rörigt. Det är som det är just nu.
Sedan en dryg vecka tillbaka har jag faktiskt sommarlov, sedan den sista uppsatsen skrapats ihop ur vad som fanns kvar av min och kurskamratens hjärnor vid denna sena timme på läsåret. Fast för att vara ”ledig” har jag haft närmast bisarrt mycket att göra, och knappt tid att sätta mig med en kaffekopp på stamfiket ens – vilket jag alltid hann när jag pluggade, eftersom jag lika gärna kunde läsa där som hemma. Eller skriva för den delen.
Och mitt upp i myckenheten finns det så mycket att reflektera över, saker att hinna göra innan det är för sent. För snart är jag inte här mer. Snart springer jag ekorrhjul i Stockholm som alla andra, bubblan är stängd och borta, vardagsstressen ikapp. Kanske kommer jag att säga som äldste sonen sa när vi ganska nyss flyttat hit: ”Jag fattar inte att jag väljde Tyskland.” Jag fattar inte att jag väljde Stockholm.
Nåja. Jag är egentligen inte så orolig för ånger och tillbakalängt. Inte egentligen. Var sak har sin tid, och det är rätt naturligt att drabbas av en smula separationsångest när man ska lämna något som ”hyst en” under en väsentlig del av ens liv – för fem år är en väsentlig del. De gick så fort, men avtrycket av dem sitter för evigt fast i våra liv.
Vi ser det allra tydligast på barnen. Vi kom hit med småbarn, reser hem med stora – eller ja, halvstora åtminstone. I deras liv kommer Tyskland alltid att vara en stor pusselbit. Det var här de växte upp, här de var barn.
Men även för en medelåldrig vuxen är fem år en rätt väsentlig tidsrymd – trots att de schwooschar förbi så fort – och det vore antagligen märkligare, för att inte säga betydligt mer oroväckande, om jag inte hade minsta lilla separationsångest nu när veckorna före flytten smälter ihop fortare än en isglass i en varmluftsugn.
Men ändå. Tankarna surrar som hungriga bin kring en honungsburk, runt, runt, runt vad som ska hända i höst och hur allt ska bli. Det är inte mycket att fundera på egentligen, det blir som det blir, och det blir säkert bra – men försök säga det till de hungriga bina. De bryr sig inte nämnvärt, utan fortsätter kretsa runt, runt, runt honungsburken.
Så – jag har svårt att blogga just nu. Det är för rörigt, för kaotiskt – både invändigt och utvändigt. Elva veckor till flytten nu och däremellan kommer semestern, som i vanlig ordning ska fördrivas på en lat strand vid adriatiska havet. Veckorna i Tyskland är få, och fulla med måsten och borden – samt en och annan ”skulle vilja”. Men jag ska försöka blogga ändå. Någonstans tror jag att det hjälper att skriva om saker – även om de är röriga och kaotiska. Och kanske just därför.
