Om det är något jag är genuint kass på, så är det att leva. Du vet sådär ”i nuet”, där man ”fångar dagen”, ”dricker livet i djupa klunkar” som det heter. Inte ens om man skalar bort flosklerna och förhåller sig mer krasst till det subjektiva levandet (i motsats till det objektiva överlevandet, för det klarar till och med jag. Än så länge i alla fall – förr eller senare går ju det åt helvete det med…!) kan jag påstå att jag landar ett högre betyg än ett vacklande svagt och undernärt G som i Godkänt.
Och detta trots att Leva™ varit ett återkommande tema under alla år jag bloggat – och alla åren dessförinnan när jag mer eller mindre maniskt torrbloggade i dagboksform. Jag är full av vilja och goda intentioner, och jag har en teoretisk bild av vad det innebär att Leva™ –men sen när det kommer till kritan, då gör jag som jag alltid gjort, om inte värre.
För dem av er som följer mina Delicious-länkar nere i högra hörnet är den här länken redan gamla nyheter. Men jag har tänkt att ta upp Lyckobloggens artikel i ett inlägg sedan jag såg den första gången, just för att det är ett sådant generalfel som jag tror att vi alla (ja, jag också) gör – trots att vi teoretiskt vet att man inte ska.
Artikeln handlar om hur man kan ledas in på två möjliga tankesätt kring sig själv. Enligt det ena är man född med en viss, fast angiven mängd begåvning, och livsgärningen kan sägas vara ett slags förvaltningssyssla (min tolkning). Enligt det andra tankesättet är begåvning, kreativitet och kunskap en fråga om utveckling och potential – och livsgärningen blir snarare att ”kultivera” sig, odla sina förmågor till frodig grönska och blomstring.
Ni ser skillnaden? Enligt det fixerade tankesättet blir prestationen synonym med identiteten. Exemplet i artikeln är så tydligt: Ditt barn kommer hem med alla rätt på ett prov, ”Vad duktig du ÄR!” säger du – men nästa dag kommer barnet hem med ett sämre resultat på ett prov, vad ÄR hon/han då?
Jag tror att vi är många som strider mot det här dilemmat – på olika nivåer, och med olika yttringar. Det har präglat mitt livslånga förhållande till skrivandet – som jag egentligen inte klarat av att närma mig sedan högstadiet. Att göra det nu… är en kamp, på fler plan än jag någonsin kan förklara. Därför att det utmanar MIG, mitt inre fort där jag förskansat mig och min trygghet.
Jag fick ett mejl från en god vän igårkväll, han skrev (apropå just skrivkurserna):
Fast snöa nu inte in på att jaga bekräftelse i det du redan kan
utan åk lite off-pist när du har varit klok nog att skaffa dig utrymme
i tillvaron för det.
Disch! (- som mina barn ljudillustrerar sina lekta snytingar mot varann.) För visst tusan är det precis det jag varit i färd med att göra – jag tror till och med att jag skrev det rent ut för någon vecka sedan, när jag visade min konsertpianist-text till kursen. Att jag kände mig pressad att lämna in bra texter till kurserna, för att få MER beröm. För det är ju så med bekräftelse utifrån – lite som att pinka i byxorna: Varmt och gott till en början, men det går snabbt över… och förvandlas till något helt annat. Ett hål – en saknad, ett begär efter nya bekräftelsefixar. Se MIG! Tyck om den jag är GENOM det jag gör! För utan bekräftelsefixarna ÄR man… ingen.
Ingen som syns i alla fall, och ingen som betyder något.
Sen ett par dagar tillbaka har jag gått med en värk, eller ett tryck kanske, i bröstet. Jag har haft så ett par gånger förut, och paniskt rusat till doktorn och krävt EKG. Och två gånger fått beskedet att ”EKG:t ser fint ut, är du stressad just nu?” varpå jag fått vända en skamsen blick mot mig själv och tänka ”No shit Sherlock, liiite stressad kanske?”. Sen har jag lyckats lugna ner tempot i livet någon vecka eller två. Kanske.
Here we go again. Jag tänker inte ens gå till någon doktor den här gången, den här gången känner jag igen alltihop. De fysiska symptomen. Min oförmåga att lära mig leva ordentligt. Strukturera. Prioritera rätt saker. Det ändlösa jagandet för att uppfylla alla måsten. Kluvenheten… nej, splittringen kring allt som måste göras. Stressen av att befinna sig mitt i detta hav av kaos – och inte ens veta åt vilket håll jag ska börja simma.
Och nu skulle ju allt bli annorlunda. Det var ju det som var grejen. Jag skulle lära mig leva – inte nya sätt att prestera. Och lik förbannat gör jag som jag alltid gjort – för jag vet inget annat sätt. Duktigmössan på och bekräftelsehåven i högra handen, så marscherar vi på rad i prestationsledet, ett och två. Jag måste bryta det här. Jag måste verkligen det, och gör jag inte det nu så kommer jag aldrig att kunna. Det är samma läge som när jag efter flera års enträgna försök lyckades slutade röka ENBART för att jag bestämde mig för att det var sista försöket, att jag inte skulle ge mig själv fler chanser sen.
Det är ingenting som jag direkt nämnt förut, men det var faktiskt ett av de tyngsta skälen till att maken och jag var så överens om att göra den här flytten – att jag skulle få tid att läka. Läka och sedan lära mig Leva™ – en gång för alla. För man kan inte gå omkring och må som jag har gjort i så många år, utan att både kropp och själ tar stryk av det. Alla timmar, alla tårar, all smärta utspydd hos Kloka Människor genom åren – men när det kommer till kritan faller allt tillbaka på denna oförmåga. Att jag inte kan Leva, inte vet hur man gör. Och det kan inga Kloka i världen lära mig – det måste jag lära mig själv.
Jag vet fortfarande inte hur – allt jag vet är att jag aldrig får en bättre chans än denna. Kan jag inte nu, så kommer jag aldrig att kunna. Den vetskapen är i sig en stressfaktor, en ångestklump i magen – och ännu en järnhand kring hjärtat. Men det förändrar ingenting. Ångest är ju nu en gång så beskaffad – den känns förjävlig, men den förändrar ingenting. Livet är som det är ändå. Tricket är att komma ihåg att förhålla sig till livet och verkligheten, och inte till ångesten – för den är ett villospår, en omväg och en kringväg.
Så – idag tvingade jag mig själv att göra saker som inte alls stod på måstelistan (men som kanske borde stå där istället för något annat?). Börja läsa en bok som inte står på någon litteraturförteckning. Gå genom HELA Isemarkt, inte bara de 50 meter som ligger på min väg hem.
Isemarkt är min lokala veckomarknad. Den går mellan U-bahnstationerna Hoheluftbrücke och Eppendorfer Baum, under själva spåret. (Ja, just där gör U-bahnen faktiskt skäl för företagsnamnet Hochbahn, för där går den på en högbro på pelare över marken.) Där säljs grönsaker, ägg, frukt, kött, fisk, bröd, smycken, halsdukar, städattiraljer, blommor, korgar, antikviteter/junk, kakor, kryddor, ost, barnböcker, filtade iPhonefodral och ungefär allt möjligt annat som tänkas kan. Jag köpte ett dussin ”ökologische” ägg, en bit gorgonzola till söndagsmiddagen (om den nu överlever så länge – husmor är svår på osten…), en ask hallon och en ask blåbär, samt en färsk (men skalad!) ananas till barnen.
På något sätt måste jag klura ut hur man lever – inte bara överlever till nästa fix. För det är en junkies liv, ur hand i mun (om än med andra parametrar) som jag levt – och fortfarande lever. Och det måste få ett slut.
