Jag kom på en grej idag. Jag kom på att jag har haft fel hela året när jag den 22:a i slumpvis valda månader deklarerat milstolpe och talat om hur livet som utlandssvensk (ur-) artar sig. Idag för ett år sedan var vi nämligen på födelsedagsfika hos bror min, innan vi styrde Saaben söderut för att angöra Hansestadt Hamburg sent på kvällen, sova en natt på hotell – och ta emot flyttbilen klockan nio morgonen därpå – alltså den 21:a, inte den 22:a.
Nu hände det ju sig så att just på inflyttningsdagen hände en olycka som innebar att halva familjen fick tillbringa större delen av första veckan i det nya landet på sjukhus – så årsdagen är ingenting vi känner för att fira direkt. Däremot kan man konstatera att cirkeln nu sluts, och vi går in på andra varvet. Och att det faktiskt känns bra.
Det känns BRA att göra saker för andra gången från tysk mark, och på något psykologiskt plan tror jag att vi faktiskt helst vill göra saker ungefär på samma sätt i år som förra året. Vi har planerat sommarsemestern närmast som en karbonkopia på förra årets, av just det skälet. Förra året utan koll – i år med koll. Förra året en slags trial run, i år – skarpt läge.
Fast jag skulle överdriva om jag påstod att vi nu hafver landat och står med familjens alla åtta fötter stadigt förankrade i den tyska myllan. Jag trodde ju först att vi skulle göra det efter några månader. Sen efter ett halvår. Sen att vi åtminstone skulle vara färdiga med flyttprocessen efter ett år – men nej, det känns inte riktigt så. Det är fortfarande väldigt berg- och dalbanemässigt, där vi just nu befinner oss lite i en svacka igen.
Vinter är alltid en svacka, tycker jag – mörkt och kallt och eländigt. Men året började också tufft för barnen – äldstingens bästa kompis flyttade hem till Sverige igen, med allt vad det innebär av uppbrott och rubbade relationscirklar i hans värld. Och den yngste killen, som hankar sig fram efter bästa förmåga på ett vanligt tyskt kommunalt dagis, kom tillbaka efter nästan 5 veckor hemma under jullov och influensadäckning, bara för att upptäcka att hans kompis funnit någon annan att leka med – och har ännu inte riktigt lyckats hitta någon bästis igen. Det är inte så lätt att börja om från ruta ett – en gäng till – när man är fem och inte världsbäst på svenska ens, än mindre på tyska…
Så. Andra varvet innebär en viss stabilitet på något plan – men tillvaron är ändå ett gungfly. Cirklar rubbas så lätt – och då faller den tillkämpade, illusoriska stabiliteten. Det är kanske något att bara vänja sig vid?
Vad kommer att förändras under det närmaste året? Jag hoppas på mer stabilitet – att pojkarna ska hitta vänner som inte försvinner. Vilket kanske är det knepigaste med en tillvaro där de flesta bor här på ett mer eller mindre flexibelt kontrakt, mer eller mindre tillfälligt. Även de som är permanentplacerade här, är mer benägna att ”prova något nytt” genom att flytta, byta stad, byta land – än människor som bor där de alltid har bott. Alla vi möter här kommer någon annanstans, planerar flytta tillbaka – kanske mellanlanda någon annanstans. Det präglar oss – detta att vara utanför våra egna referensramar. Förändringsbenägenhet är en slags inflationsfaktor – har man en gång tagit steget, kan man göra det igen. Nya möjligheter, nya vägar. ”Tack för den här tiden, ha det så bra…!” Jag hoppas att barnen vänjer sig. Och att de kanske hittar vänner som ska stanna ungefär lika länge som vi.
Men vi går som sagt in på andra varvet nu. Jag kan kommunicera, om än knackigt, på tyska. Jag kan (och vågar!) köra bil i stan. Jag är fortfarande beroende av GPS, men jag börjar få lite överblick över stadsdelarna – och jobbar på att lära känna olika delar av staden. Att göra utflykter kommer att bli både enklare och roligare när våren kommer och man slipper frysa sig fördärvad av att vistas utomhus en halvtimme. Jag hittar det jag behöver – mataffärer, tennishallar, kaféer med drägligt kaffe. Vi är inskrivna hos husläkare, barnläkare, tandläkare. Vi är medlemmar i hyresgästföreningen.
Saker har hänt det här året. Även om det fortfarande känns rotlöst och otryggt, så har saker hänt. Och då har vi fortfarande två år på oss att återfå balansen. Om ett år skulle jag vilja att jag… har hittat ett socialt sammanhang där jag kan känna mig lite hemma, även om jag troligtvis fortfarande känner mig som en främling i Tyskland.
Svårt att förklara det där… Visst finns det människor här som jag kan ringa, bjuda hem, prata och ha trevligt med. För en kväll eller så. Okomplicerat, vänligt, socialt. Men jag skulle önska att jag hade någonstans som kändes som att komma hem. Jag tänker på pysselträffen jag ska på i Sverige i helgen som kommer, och vet att det är något liknande jag söker efter. Där man kliver in i gruppen och är hemma – även om man knappt träffats förut. Där man har något litet gemensamt – och det räcker. Undrar om något kan fungera så – här? Jag tror att det kan det, jag måste bara hitta det.
Jag tror att jag rent av behöver hitta det där, för att rå på rotlösheten. Jag kan nog leva med rotlösheten – men det vore trevligare att slippa...
Och så vill jag lära mig att fickparkera, för att slippa vara så feg med att ta bilen dit jag behöver åka. Jag är mångdubbelt modigare nu än för ett år sedan (någon kanske minns under vilka enorma adrenalinpåslag jag tog ut bilen ur garaget i våras, någon gång i maj, tror jag…!) – men ännu vågar jag inte ta bilen om jag inte vet hur det ser ut dit jag ska åka, och en någorlunda statistiskt säkerställd chans att få en parkeringsplats som inte kräver fickparkering…
(Och ja, jag åker fortfarande hellre kommunalt – så länge det funkar. Men när det inte gör det, då vill jag hellre våga ta min egen bil än behöva krångla med taxi…!)
