Att det ska vara så svårt – att bryta sina mönster. Alla planer, alla jävlaranamma-beslut och genomtänkta strategier. Sen gör man som man alltid gjort. Lik förbannat.

Å ena sidan: Livet känns förbannat strukturlöst just nu. En stor, öppen, planlös yta. Är det bra eller dåligt? Mitt på den ytan står jag och får ångest av så mycket som jag aldrig kunde föreställa mig att jag skulle kunna få ångest av. Valmöjligheter. Frihet. Öppna dörrar. Allt det där jag drömde om – nyss.

Å andra sidan: De strukturer jag har, får mig att vilja kräkas. Eller åtminstone fly, gömma mig, försvinna. De får mig att känna snaror dras åt och skuldrorna pressas mot betong.

Så fånigt. Var kommer den känslan ifrån? Vad vill den mig? Vad ska jag göra med den?

Jag vet inte. Och tills jag vet, försöker jag att bara leva med den, som man lever med ett litet, men mycket ilsket husdjur. Pliktskyldig omvårdnad, en hastigt undandragen hand – och ljudet av små vassa tänder som smäller ihop, hårt, hårt, en millimeter ifrån mina fingertoppar.

Och så tanken. Tanken att jag gör saker och ting väldigt komplicerade för mig själv just nu.