Himmel & Ord

09 november 2011
av Jenny
8 kommentarer

Random act of kindness

Röd gubbe.

På ena sidan stod en ung man och en ung kvinna. De trampade på stället, verkade nervösa och pratade sinsemellan i korthuggna, lågmälda meningar. Kanske om den tjocka bunten nyprintade dokument i hennes famn? De såg i alla fall ut som om de var på väg till något viktigt, något som de laddat länge för. Då fick hon syn på den – den stora senapsfläcken på hans snygga överrock. Ve och fasa! Han fick bort hälften av fläcken med fingrarna, torkar på torra löv vid gatkanten. Hon rotar i handväskan – varför har man aldrig näsdukar till hands när man behöver dem??

Jag stod på andra sidan gatan och såg på. I min ficka låg näsduksfodralet med döskallen som jag ropade hem i en Rosa bandet-auktion på pyssel.net, fylld med svenska ICA-näsdukar. När ljuset slog om till grön gubbe hade jag redan en näsduk redo i handen. ”Brauchst du so ein…?” fick jag ur mig – och duade i hastigheten helt oförskämt (jag lär mig visst aldrig det där…!). Och killen tog emot, tackade förvirrat och vi gick liksom båda vidare utan att stanna – överräckningen skedde ju precis mitt i gatan.

Knappt ett möte, men ett möte ändå.

Jag gillar egentligen inte uttrycket random act of kindness – det känns uppförstorat på något vis. Men det var faktiskt ganska roligt att kunna överraska en vilt främmande människa sådär, bara för att jag nu råkade ha näsdukar i fickan. Jag hoppas att han fick bort fläcken från sin rock – och att mötet de var på väg till gick bra.

07 november 2011
av Jenny
2 kommentarer

Dagboksblogg

Tänk vad mycket enklare det var att blogga när jag kostade på mig att flumma ihop lite vad som helst om vad som hänt och vad jag tänkt under dagen. Sen fick jag nån konstig idé om att vara ”blogga seriöst” och varje inlägg skulle vara en liten ”artikel”… Bah. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – ibland är jag min egen värsta fiende och livstillkrånglare.

Till höger och vänster ser jag gamla (?) erfarna bloggare antingen tacka för sig och hänvisa till sitt twitterkonto för fortsatta öden och äventyr, eller åtminstone ursäkta sitt infrekventa uppdaterande – och oftast med brasklapp om att ingen ljusning är i sikte. Ryktet om bloggandets död har många gånger konstaterats betydligt överdrivet, men… odödligt tror jag inte att bloggandet är. Om inte annat måste nog Fågel-Blogg-Fenix ta och återsuppstå i någon ny form för att inte dö en glömskans död inom inte alltför oöverskådlig framtid.

Idag blir det dock dagboksblogg – och kanske blir det mer av den varan framöver, är för splittrad i livet för att kunna få ihop fokus till något annat. Samtidigt saknar jag – för egen del – att summera, sammanfatta och reflektera över livet. Så som jag gör när jag skriver. Läsvärdet är väl diskutabelt, men det får ni stå ut med!

Det har blivit höst – på riktigt. Gatorna syns knappt till längre, under drivor och oceaner av gula löv. Tyskarna kallar Hamburg die Schönste Stadt der Welt, personligen sätter jag nog fortfarande min slant på Stockholm, men faktum är att snart sagt varenda gata i den här stan är kantad med träd, ordentliga, uppvuxna träd. Det märks såhär års.

Halloween har vi också haft. Jag är kluven till alltihop – har ingen kulturell koppling till att spöka ut barnen till monster och vampyrer och skicka ut dem att tigga godis i grannskapet – och kleta senap överallt om de inte får tillräckligt mycket godis (eller bara tycker att det är kul att kleta senap överallt).

Vi kompromissade. Jag bjöd hem ett par av barnens kompisar – med familjer – på ”Spökfest”, och så fick de vara utstyrda på hemmaplan. Tanken var att de skulle jaga/leta efter godis här i lägenheten, men innan vi hunnit dit på programmet var alla ungarna så uppspelta att det inte funkade riktigt, vi fick dela ut det istället. Men ändå. Det var inte Halloween, men ändå läskigt och spännande och kul. Mamma nöjd, barnen nöjda.

***

Och så har jag just dykt ut, med blotta förskräckelsen, ur första kursblocket för höstterminen 2011. Kurserna Systemering med användarfokus samt Introduktion till digital grafik är avslutade. (Förvisso inget betyg utdelat än, men jag skulle nog tro att jag är godkänd iaf.) Som jag redan skrivit om var det hektiskt, galet, stressigt intill vansinnets rand – och ändå alldeles, alldeles underbart. Mental fartvind i håret, stimulans och känslan av att växa, utvecklas och lära sig saker varenda, varenda dag – och även påminnas om saker jag redan kan, är bra på, fast kanske lite grand hade glömt bort.

Nu stundar nästa kursblock. Sitter just och väntar på första föreläsningen i Grundläggande webbdesign – och på att få ut schema och vidare information om kursen Vektorgrafik och animation. Så nu är det lite skolstart igen. Det är spännande, förvirrande, förväntningarna är på topp. Förra blocket var kurser som kändes lite småbekanta någonstans, men ändå bjöd på rejält med utmaning. Hur ska det bli nu? När vi lär oss saker jag verkligen aldrig hållit på med förut?

Jaja. Jag tänker inte måla fan på väggen riktigt än – just nu känns det mest spännande.

Det som känns läskigt är att jag tagit på mig extraarbete i form av en extrakurs på högskolan i Skövde – Interaktion, design och användbarhet, som är lite repris/fördjupning på systemeringen jag just gjort klart. Tricket med extrakursen är att det finns en fortsättning på den – eller rättare sagt tre fortsättningskurser faktiskt – och det är dem jag vill åt. Användbarhet är kul – och inte alls alltid lika självklart i processerna som man skulle kunna tro. Har sett de första föreläsningarna redan – de är riktigt bra, och det känns motiverande och kul. Det är bara det där med tiden… Kommer jag att hinna sova nån gång före jul överhuvudtaget?

***

El Maco har för övrigt varit på sjukhus/verkstad igen. Den här gången konstaterades att hans skärm är kaputt, och att det skulle kosta mig € 650 att byta ut den. Skulle inte tro det va – på en fyra år gammal laptop. Sen hade de bytt någon slags ”heat pipes” som var nån del av kylsystemet (det finns gott om utrymme för missförstånd/oförstånd mellan min tyska och datateknikernas engelska, kan jag meddela) – men om det gjort så stor skillnad vet jag inte. Däremot har jag beställt ett nytt internminne åt honom, à € 49, så sen ska han ha åtminstone 4GB att photoshop-jobba med. (Och så får vi ju hoppas att den trasiga skärmen inte brakar helt och hållet, för då var det ju helt klart en onödig peng att kosta på den blivande pensionären…)

En ny iMac står dock fortfarande mycket högt på önskelistan. En med extra allt och 16 GB RAM. Sen jädrar ska här photoshoppas utan att burken laggar eller får feber!

 

 

29 oktober 2011
av Jenny
2 kommentarer

Men tjena snygging, var har du hållit hus?

Om man inte har tid att blogga på dagarna, får man väl göra det när man inte kan sova på nätterna, det känns väl logiskt? Det är säkert deadlinen på söndag som spökar i huvudet, trots att jag vet att vi har gott om tid och kommer bli klara – säkert redan imorgon. Men här är jag –  vaken mitt i natten.

Jag har tänkt en del de senaste dagarna på en annan aspekt av varför  jag trivs så bra med mitt just  nu rätt hysteriskt intensiva ”arbets”-liv, där projektavslut trängs om timmarna med kommittéarbete och lärarrekrytering till skolan där mina barn går. Det är stressigt, galet, adrenalinet flödar – men det slog mig häromdagen att jag ändå börjar känna igen mig själv igen. Det var ett tag sedan.

På så sätt kan jag känna en sorg över att projektet/grupparbetet snart är över, även om det innebär att jag kommer att återfå ”makten över min tid” på ett sätt jag inte haft medan vi jobbat med vårt (klart överambitiösa) projekt.

(För läsare som stundom bannar mig för ambitioner som flyger högt, högt över ribban, kan jag meddela att jag från början faktiskt föreslog ett betydligt mindre omfattande projekt, men nejdå – mina gruppkamrater ville prompt designa om skolans lärplattform. Alltså det gränssnitt som är distansstudentens hela kontaktyta mot skolarbetet… Och det har varit grymt kul och lärorikt – men nog har vi fått slita för att få ihop allt…!)

Känslan av sorg rör förstås den sociala faktorn: Jag har faktiskt haft en arbetsgrupp i några veckor, fått ingå, lära känna och samarbeta med andra. Inte alls uppskattat alla sidor hos mina gruppkamrater alla gånger, men fått hitta vägar genom gruppdynamiken för att komma framåt. Gud så jag saknat det där! Och inte minst har jag nog saknat den del av mig själv som går igång på och faktiskt är rätt bra på det där – även om hon inte alltid minns att hon är bra på det där…! Den delen av mig nöttes ner – då när jag mådde som sämst och ingenting funkade.

(Bitvis borde man möjligtvis kalla det ”maldes ner” snarare än nöttes ner, men… Nåja, snick-snack. Vem är jag att vara petig?)

De senaste dagarna har jag tänkt på det där flera gånger – just att jag känner igen mig själv igen. Ur det nernötta börjar det spira av något jag känner igen, tycker om – och har saknat mer än jag ens begripit själv. Nu möter jag mig själv på nytt och säger ”Tjena snygging, long time no see” med stora famnen och hoppas att jag ska kunna skydda henne bättre i framtiden, så att hon aldrig ska nötas bort igen.

 

22 oktober 2011
av Jenny
Inga kommentarer

Ännu en Rosa bandet-auktion hemropad!

Nu har jag vunnit en auktion i pyssel.nets Rosa bandet-kampanj  igen!

Ni ser – det är snygga grejer, och varenda spänn jag (med glädje!) betalar går direkt till Rosa bandet. Tycker nästan mitt nya råsnygga armband blir extra snyggt med det i åtanke… 🙂

Och ja – auktionerna är öppna för alla! Du kan mejla in dina bud – eller så hojtar du till mig, så kan jag förmedla bud – förutsatt att jag vet vem du är och tycker du verkar pålitlig. 😉 Vinnande bud är bindande.