Himmel & Ord

Ett av skälen till att jag blir så glad av mitt pluggande just nu, fast det är hektiskt och smågalet mest hela tiden, är att det visar mig att jag faktiskt fortfarande har kapacitet – till och med för hektiskt och smågalet. Det fanns en tid då jag på fullt allvar trodde att jag bränt kapacitetssynapserna för all framtid. Men de finns där ännu och vädrar morgonluft efter en lång tids vinterdvala och läkprocess.

Mycket att göra på kort tid är fortfarande inget problem. Det har det egentligen aldrig varit, på med mentalturbon bara så kör vi! Att köra fort är roligt, en raksträcka med fri sikt och gott väglag – adrenalinet flödar, man känner att man lever och det är en enorm kick – nästan som ett rus.

Problemen börjar först när raksträckan är slut – och bromsen inte tar. Antingen hamnar du i en sits där hastigheten fortsätter öka och öka, genom kurvor, svängar och tvära girar. Till slut hinner du inte ens tänka på att försöka bromsa, du bara åker med och styr så gott det går, fast mest för syns skull. Du har redan förlorat kontrollen över bilen – och situationen.

Eller så är det vägen i sig som blir problemet – du är på väg till femton olika ställen på samma gång, hittar inte till något av dem och hinner inte stanna och fundera på saken. Avfarterna ligger tätt, men det finns inga skyltar eller instruktioner. Eller också finns det hur många skyltar som helst, men alla säger olika saker och ingenting hänger ihop någonstans. Känslan för riktning har du tappat bort för länge sen.

Det säger sig självt – det funkar inte. Att köra fort på en raksträcka, när man har full koll på vart man är på väg och hur man ska komma dit är en sak. Men det är när man kört för fort, för länge som fartblindheten sätter in och det börjar bli farligt. Helt enkelt för att vi inte längre märker hur fort vi kör och vad det gör med oss.

Och så är det skammen.

Den där chimären om vår osårbarhet som vi på ständigt ”går på”, fast vi borde veta bättre. Och vi säger också att vi vet bättre. Det finns ju inte en vettig människa idag som inte vet allt om stress och utbrändhet – ALLA vet. Ändå tror vi inte på det. Det händer inte mig”, tänker vi. ”Jag har koll på situationen”,  fast vi redan sitter där i bilen och håglöst vrider ratten hit och dit i hopp om att hålla oss på vägbanan. Eller sturskt väljer en avfart på måfå och hoppas att det ska visa sig vara den rätta – alla vägar bär till Rom, eller hur var det nu…?

Vid ett tillfälle, det är många, många år sedan nu, sa jag till en chefsperson att en kollega, vars ansiktsfärg en länge tid varit gråaktig och nu sakta men säkert började skifta i grönt, verkade visa tydliga stressymptom. Jag minns inte de exakta omständigheterna, men till svar fick jag ett ganska snäsigt ”Bry dig inte om det, X vill själv ha det så!” Det var helt klart inte min sak att lägga mig i hur mina kollegor mådde. Senare, när det var min tur att ha kört sönder både navigationssystem och synapser, var det följdaktligen ingen som sa något, vare sig till mig eller till någon annan. Point taken.

Problemet är att en del av myten är att vi ska ”gilla stress”. Vi ska inte bara vara maskinmässigt tåliga för långvarig, intensiv stress och andra former av ohållbara arbetsförhållanden – vi förväntas också gilla att ha det så. Det är en huvudsaklig konkurrensfaktor. Försök söka ett jobb och svara nej när de frågar om du är stresstålig, och se vad som händer.

Men, det jag verkligen undrar över är: Varför är vi så infernaliskt rädda om vår kära myt? Den  får oss att försöka leva upp till något som är en lögn rakt igenom, och trasa sönder oss själva i processen. För det är inte det att just du inte är en übermensch – utan att sådana människor faktiskt inte finns överhuvudtaget. Förr eller senare går vem som helst sönder av att handskas vårdslöst med sig själv. Och även om det är roligt att köra fort på raksträckorna ibland, måste man få ”finköra” mellan accelerationerna. Se på landskapet, ta in intryck, varva ner – också. Magin ligger i dynamiken, i växlingarna. Men vi tillåter oss inte den sanningen, utan väljer att leva efter lögnen. Varför?

Jag kan förstå myten och hur den uppstår – men försvarsmekanismerna? Hur uppstår de?

Jag menar inte att bara chefer putsar och fejar på den där myten – det gör vi allihop. Stress tas inte på allvar förrän någon bränt ut sig – och numera har begreppet utbrändhet blivit så urholkat att det knappast betyder något längre. Så vem tas på allvar nu? Och vem tar sig själv på allvar, när farten ökar och bilen far som en vante över vägen? ”Det är mig det är fel på”, tänker vi. ”Hoppas ingen märker något!”

Tja, kanske är det just där försvarsmekanismerna uppstår – i rädslan att någon ska avslöja oss som varken mer eller mindre än helt vanligt mänskliga?

Det här med att sitta uppe på nätter – särskilt fullmånenätter, eftersom det vanligtvis är då jag inte kan sova – och skriva blogg, det är en (o-)vana som lär hänga i ett tag. ”En borde inte sova när natta faller på, en borde si på stjärnera, en borde vara två” – hade jag nu inte haft barn som prompt måste stiga upp långt före gryningen, så skulle jag praktisera det varje natt tror jag…!

Bloggen ”Fem minuter du aldrig får tillbaks” – som för övrigt skrivs av the artist formerly known as Kollegan, och det är vi ju förvisso fortfarande, men det känns bara konstigt att poängtera den lilla detaljen NU, när jag inte infunnit mig på kontoret på över 1,5 år… Hon skrev hursomhelst om bloggandet häromdagen, en inspirerande och medryckande text fick mig att minnas hur det var när det var som allra bäst. Och ja, jag skulle gärna skriva så igen, ett ständigt pågående skrivande, tänkande flöde – från min hjärna till din skärm, via tangentbord och automagi.

”But it is not this day” – jag är helt enkelt inte där just nu.
Och den tanken fick mig att fundera vidare – var är jag egentligen?

Jag menar – ingen blev mer förvånad än jag åt att förra läsårets skrivkurser fick mig att så kapitalt tappa skrivlusten. Och läslusten, för den delen. Den enda bok jag läst sedan semestern är Stéphane Hessels 44 sidor korta pamflett Säg ifrån! som jag plöjde en kväll i badkaret. Från hysteriskt plöjande av travar och drivor av böcker – till absolut stiltje, bara sådär. Och jag saknar det inte ens. Varken skrivandet eller läsandet – inte just nu åtminstone. När Nanowrimo drog igång igen nu i november funderade jag som vanligt på om jag kanske skulle ha velat vara med – lockades lite, som alltid, av galenskapen och ”gemenskapen I galenskapen” när vänner och bekanta lite smårusigt, sådär som man blir av kreativitet, adrenalin och goda idéer, sade sina farväl och dök in i projektdimman.

Jag vet inte om jag borde vara orolig för det här eller inte. En god vän har lärt mig att när det gäller kreativa resor får man ibland acceptera att stationen dyker upp där man minst anar det, och att man vackert får stiga av och vänta på nästa tåg. Och kommer det inget – tja, då får det väl vara så. Andra säger att kreativitet är som kondition, att man tränar upp den, genom att helt enkelt göra kreativa saker varje dag. Den idén kan jag också köpa. Men just nu… har jag bara ingen lust.

En del av problemet är förstås att jag jobbar/pluggar så mycket. Tiden, orken, lusten lyckas aldrig sammanfalla utan att inkräkta (värre än vanligt) på sömntimmarna. En annan del av problemet är ensamhet. Brist på och för mycket av – på samma gång, och på ett sätt som jag antagligen inte alls kan förklara på något begripligt sätt. Detta att jag sitter ensam hela dagarna och pluggar – och njuter av det, på sitt sätt. Arbetsro. Läkro. Ro i sinne, ro i själ.

Och jag pratar med kurskamrater via Skype, med andra via Twitter och känner mig uppriktigt sagt inte särskilt ensam.

Men kreativt känner jag mig ändå ensam. Och det gör jag utan att riktigt förstå varför – skapande har väl alltid varit lonely-business? Men kanske är det att skapandet förut var en ventil att söka ensamhet, när jobb och vardag varit överbelamrat av människor, ljud, kontakter, möten och prat… Och nu när vardagen och arbetet är tysta och ensamma skulle kanske ventilen behöva bjuda på motsatsen för att skapa samma balans?

Tja, kanske.

Och eftersom jag skriver om det här, så antar jag att det någonstans stör och oroar mig trots allt. I grupparbetet som vi avslutade för ett par veckor sedan dök det upp en del av mig som jag saknat. Men nu börjar jag visst upptäcka en annan del som verkar ha tackat för sig, åtminstone tillfälligt – och det gillar jag inte alls.