Mina veckor är verkligen helt bakvända.
Jag menar – de flesta jag känner svär och osar svavel inför måndagar, men lyser upp och vädrar morgonluft när fredagen närmar sig. Jag har blivit helt tvärtom. På fredagen… eller egentligen ofta redan på torsdagen, faktiskt – känner jag mig som ett utsketet äppelskrott, som nån uttryckte saken. Trött, slut, mer död än levande.
Måndagar är egentligen de dagar i veckan då jag känner mig mest som människa. Glad, energisk – liksom extra mycket ”jag”.
Andra människor lagar veckans finmiddag till fredagsmyset – i det här huset får det vara måndag eller möjligen tisdag om jag ska orka laga något mer avancerat än korv och makaroner… (Okej, idag gjorde jag faktiskt kycklingklubbor (som traditionen bjuder…!) – men jösses vad det tog emot…)
Och jag kan inte låta bli att tänka – är jag verkligen så jäkla gammal? Ska det kännas såhär – redan? Vid ynka 38??
