Himmel & Ord

…och sällan har väl en julledighet setts fram emot med sådan glasartad matthet som denna. Fråga mig inte vad som hände, men det blev en lång och intensiv höst – fast den gick väldigt fort… Hm. Jag antar att jag just svarade på frågan jag bad er att inte ställa…

Men nu är det jullov i alla fall! Imorgon bitti förmiddag styr Saaben norrut, mot skånskt vinterslabb istället för det tyska som nu skvalat om örona på oss i närmare två veckor. (Varje gång jag hör ”I’m dreaming of a white christmas” kan jag inte tänka annat än ”jojo, dream on, ba”…)

Min egen skola tar förvisso inte jullov, nejdå. Den 28 december är det meningen att jag ska lämna in en labbuppgift i Flash, med actionscript (som jag ännu inte begriper nåt av) och grejer. Strax därefter är det javascriptsidor som ska in, och sen duggar sluttentorna loss på allvar. Det är egentligen högst oansvarigt av mig att ta jullov överhuvudtaget, men jag väljer att tänka tvärtom – att det i själva verket är högst ansvarigt av mig att vara lite ledig just nu.

Förutom ledigheten i sig, är ju december min vanligtvis reflektiva månad, och jag går redan och grunnar kring saker som ”2011 – hur blev det nu egentligen? Och 2012, hur ska jag göra då?” 2012 är vårt sista år i ”bubblan”, 2013 flyttar vi hem till Sverige igen är det tänkt. Så hur vill jag att 2012 ska vara, för att kännas som att jag tar vara på möjligheten att få göra den här resan? Optimerar jag tillvaron redan som det är nu, eller vill jag ändra något?

Jag har njutit av att plugga och arbeta intensivt nu i höst, det har jag. Det är roligt och jag lär mig massor. Samtidigt… distansplugg ÄR något väldigt speciellt, och senaste veckorna har jag känt av en rejäl släng av lappsjuka. Jag blev lite snopen när jag blev medveten om känslan – men det är ju knappast särskilt konstigt. Jag sitter ju och jobbar hela dagarna – precis som man gör på ett ”riktigt jobb”, skillnaden är att jag sitter ensam.  (Vissa dagar får jag lägga band på mig för att inte helt pladdra öronen av folk på Twitter, som blivit mitt digitala fikarum…!) Den lilla obalansen måste styras upp under 2012.

Och så är det de gamla vanliga livsknutarna. Mer tid och utrymme för skapande, för barnen, för vila. Träning, kost och ordning-i-livet. Visst ska väl 2012 bli året då jag löser dem alla…?

Nåväl. Nu loggar jag av för ett tag och önskar er alla en riktigt god jul – må din jul bli just så tindrande magisk som du önskar!

…och kommer aldrig åter. Ibland går de lite extra fort – och ibland tappar man helt enkelt bort dem.

Imorse firade vi St Nikolaus, för det gör man här i Tyskland – inte nog med att barnen ska skämmas bort med presenter och godsaker till jul, utan även den 6 december ska det vara godis. Barnens stövlar ska putsas och ställas utanför dörren, varpå St Nikolaus under natten fyller de snälla barnens stövlar med godis – och de styggas, som slarvat med stövelputsningen, fylls med ris. Smiskris. Jaja, gamla traditioner, ni vet. Vi kompromissade – tömde ut och borstade den värsta grusen ur barnens stövlar (nej, inget syftningsfel – VI gjorde det, inte barnen… Ehm.) och stoppade varsitt (inplastat) Smarties-rör i dem.

Morgonen kom, tumult uppstod då femåringen hittade skatten och med stor iver visade sin bror – samtidigt som de båda för oss påtalade att ”Nikolaus är faktiskt död, han levde för flera tusen år sen” – för att ytterligare späda på förvirringen.

Sen har jag ägnat resten av dagen åt att försöka lista ut varför folk påstår att det är den sjunde idag, när det helt klart var måndagen den femte igår…? Och det vet ju alla att Nikolaus kommer den sjätte…!

Jojo. Allt går att tappa bort – så även en regnig Nikolaus-tisdag i december.

Och med anledning av St Nikolaus, måste jag ju dela den här lilla tyska julpärlan med er. Det är inte ens någon vettig video till, men det är 34 sekunder av innerlig julstämning som liksom bara måste spridas efter bästa förmåga. Den finns även på Spotify, att förgylla julens alla tindrande spellistor med!

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=bLYPhbeDC4g’]

(Första gången vi hörde den var det för övrigt ur den sångtokige minstingens mun, han var då fyra år och hade lärt sången på Kindergarten. Mor satte sig att söka på nätet, och fann… den här, som givetvis snabbt föll på den lille headbangerns läpp.)