För någon som nördar hejvilt med både foto och scrapbooking, är gamla foton givetvis den största skatt som tänkas kan. De här bilderna fick jag med mig hem efter den senaste Sverigeresan – lycka! Det är utan tvekan de bästa bilder som någonsin tagits på mig, och även fotonörden i mig piper lite extra lyckligt när jag ser dem. Det är mysiga bilder, helt enkelt – och jag tycker om de starka kontrasterna, som ändå lämnar rum för mjukhet och nyanser. Jag tror att det är min farbror som tagit bilderna, sisådär nån gång hösten 1974 eller våren 1975.

Bilderna kom dessutom färdigscrappade, precis såhär som jag skannat in dem. Så snyggt att man börjar undra vad man egentligen håller på med, med allt bjäfs och pynt jag hänger på mina fotosidor… Men, men – det ena måste väl inte utesluta det andra, antar jag. Men minimalistisk presentation gör något extra – särskilt när man har bilder som talar för sig själva, som de här. Jag har en hel bunt andra ”retro”-bilder från svunna tider med mig hem, som jag däremot ska försöka göra något av. Ska försöka komma ihåg att presentera dem lite avskalat.

(Fast sen ska väl erkännas att de flesta bilderna inte håller den här kvaliteten – det är mestadels mörka och murriga och illa exponerade snapshots, men det är ju ändå bilder av min barndom – rariteter av sentimentala skäl, om än inte fotografiska.)

Om någon undrar vad jag håller på med på bilderna – särskilt den översta på andra collaget – så kan jag berätta att jag håller på att demonstrera hur STARK jag är. Jomenvisst, serru!

Nå – ni som känner mig personligen eller minns mer ”samtida” foton jag har visat genom åren: Är jag mig lik?! 🙂