Idag läste jag Hermans sommar för barnen – och för mig själv. Den är kurslitteratur på en av mina kurser och jag har haft den på bevakning på Adlibris sedan i somras, sökt den på bokhandlar, antikvariat och guvetinteallt – men rackarn är slut överallt. Nu vet jag varför – det är en underbar bok, kanske en av de allra bästa jag läst. Den är en upplevelse – en helhet…

Och jag vet att jag aldrig kommer att kunna recensera boken väl nog att verkligen kunna få fram varför den är så bra – så gör mig bara en tjänst: Gå till ditt bibliotek, STRUNTA i om du har något barn att läsa den för eller ej – för inom dig bor ett barn som längtar efter att läsa den här boken, det LOVAR jag dig!

Jag lånade den på biblioteket här i byn, så jag har tre dagar på mig att läsa och ta ut de känslomässiga och läsupp-levelsemässiga satsdelarna ur boken, innan vi reser vidare och boken måste lämnas tillbaka. Idag, imorgon och på måndag. Jag hinner läsa den minst tre gånger till, säkert sex-sju.

Till kursen ska jag analysera samspelet bild-text, och det är väl just det som är så speciellt med den här boken. Bilderna har för det första en alldeles speciell särprägel – och ska jag vara ärlig så tyckte jag först att de såg lite obehagliga ut. Lite för realistiska. Vilket är skälet till att jag inte äger den här boken (vilket retar mig till vansinne!), utan måste speedlåna den på biblioteket, för att klara av mitt kursmoment. Jag köpte den aldrig när den stod på bokhandelshyllorna vart man gick – på grund av bilderna.

Bilderna är hårt bearbetade fotomontage, med hårda kontraster och starkt mättade färger. Lika delar realism och kolorerad barnbilderbok – i en slags surrealistisk mix. Från början tyckte jag att de var obehagliga – och antagligen tittade jag inte riktigt, och reflekterade inte som jag borde ha gjort… Jag såg bara det okonventionella och valde att titta åt ett annat håll. Min idiot.

För de är verkligen underbara. Hermans gamla tanter är rynkiga, tandlösa och oändligt vackra, oändligt livsvisa och oändligt… tantiga, på ett underbart vis som aldrig kunnat skildras med vanliga tecknade illustrationer. Genom Stian Holes fotomontage får de verkligen liv – även om någon av mina kursböcker förfäktat en idé som jag faktiskt tror på: Ju fler detaljer författaren envisas med att meddela sin läsare – desto tunnare och plattare blir karaktären, därför att detaljerna distanserar. Ja – i vanliga fall är det faktiskt så, men Hermans sommar visar att det går att uppnå raka motsatsen.

”Några dagar varje år kommer tanterna på besök med gikt och bråck och nötkaka. De kommer med båten från en annan tid och har med sig ett mjukt paket till Herman. Nu är Herman nästan lika lång som tanterna fast han bara är sex år. Tanterna krymper lite i solen varje sommar, tänker Herman, snart når de inte upp över gräset längre.”

”Tanterna ska åka. De har all tid i världen, men ingen tid att spilla.”

Ja, jag blir faktiskt lite kär i Hermans tanter. De är fina, skildrade och illustrerade med stor ömhet. Jag tror Stian Hole, som skrivit och illustrerat boken, gillar tanter. Han gör dem lyckliga och närvarande och fulla av livshumor. Till det översta citatet visar bilden tre tanter som liksom sticker upp sina huvud ur krocketplanen, leende och lyckliga trots att de ”knappt når över gräset längre”! Texten skildrar Hermans tankar – bilderna visualiserar dem. På en annan sida frågar tanterna Herman om han har fjärilar i magen för att börja skolan – och bilden visar en röntgenplåt av Herman, med magen full av fjärilar.

Fantasibilderna är på en gång ganska tekniska – och oerhört drömska. Jag tror att det bidrar till att de är så suggestiva – och upplevs som en stor del av läsupplevelsen. Texterna i boken är egentligen ganska ordinära. Enkla, raka – förvisso på ett välskrivet och träffsäkert sätt. Men utan bilderna skulle de inte vara stort mer än en serie välskrivna texter. I kombination med bilderna uppstår läsmagin.

Ja. Jag är såld. Seså, kom igen nu Alfabeta – se till att trycka om Hermans sommar nån gång, för den här boken måste jag äga!