För någon vecka sedan tog jag mig fint i kragen och fick iväg en batch bilder till framkallning här i Tyskland. Jag hade fått tips om fotolabb från ett tyskt scrapforum och tänkte att ”tja, de måtte väl veta” – även om webbsidan där jag laddade upp bilderna gjorde ett slags ”kom-å-köp-konserverad-gröt”-intryck. Med facit i hand kan jag konstatera att tyska scrappare kanske inte är riktigt lika kräsna med fotokvaliteten som svenska – för det jag fick hem var bleka bilder på dassigt papper, och jag blir bara irriterad av att se dem… Alltså – bakläxa, fast den här gången går uppdraget till Crimson, eftersom jag nu ändå ska gästa svensk mark inom kort.

När jag beställde bilderna här i Tyskland, hade jag inte hunnit genom alla månader sedan min förra fotobeställning – som jag alltså tror att jag gjorde i slutet av förra sommaren… Så nu satt jag här och gick igenom bilder från oktober 2009. Och hittade bland annat den här. Den ger mig en sån hemlängtan, och får mig (än en gång) att undra vad tusan vi har gjort mot barnen. Hur tänkte vi när vi bosatte oss mitt i stan, egentligen?

Suck. Jaja. Det är svårt att förhålla sig till saker som är bra och dåligt – här respektive där. Det är lite av varje på båda hållen. Förstås. Jag är fortfarande medveten om att jag inte ”landat” färdigt, och att jag långt ifrån känner mig hemma här – men jag känner normalt inget skriande behov av den sortens ”landning” heller. Det är ett ”undantagstillstånd” – men det är okej.

Men så kommer det ögonblick… När jag håller på att få spader på det mikroskopiska köket, där ingenting får plats, och alla grejer bara belamrar de få ytorna som finns – och jag tänker på mitt fina kök hemma i Norra Utposterna, med nästan löjligt mycket förvaringslådor och skåp och grejer. När jag drabbar samman med lokalbefolkningen (lyckades fräsa ifrån på tyska häromdagen, och imponerade rent av på mig själv…!). Och när jag ser bilder som den här.  Ååå, då önskar jag att vi var där. Just där i den stunden då jag tog bilden – och att den stunden fick vara evig.