Idag kommer en lång postning om saker som hände för många, många år sedan, och jag vill alldeles särskilt be dig hålla ut ända till slutet. Texten är lång av en anledning, och även om inledningen är lång, så har den betydelse för det som kommer – och som handlar om här och nu.

***

Under december 1994 och januari 1995 var jag i Manila på Filippinerna och besökte en barnmission som drivs (drevs?) av en avlägsen släkting till mig. Jag hade pluggat en termin i Japan och var ju så att säga ”ändå i krokarna”.

Min släkting och jag hade inte mycket gemensamt, och  inte heller särdeles mycket med varandra att göra under min volontärtid. Desto mer hade jag att göra med norska Heidi Fai Johansen. Jag bodde ensam i missionens Guesthouse, och följde med på missionens resor från den fattiga innerstadsdel där missionshuset låg, till de slumområden i stadens utkanter som kom fattigdomen inne i stan att te sig ”marginell”.

Sex veckor är alldeles för kort tid att vara volontär, så mycket lärde jag mig under mina sex veckor i Manila. Sex veckor är vad det tar att bara landa och lära sig ta in verkligheten, sådan den är – utan att börja gråta, förlora handlingskraft och förmåga att tänka klart.

Heidi tog hand om mig under de första chockartade veckorna. För mig var hon lugnet och tryggheten personifierad, men hon försäkrade mig att hon grät lika intensivt hon ibland. Hon hade ju Bong att gråta ut hos, sa hon.

De var nog ett ganska nyblivet par då – jag minns inte riktigt, och vi var ju egentligen alla unga då. Allt var nytt…! Men att de hörde ihop var inget att ta miste på, det märktes lång väg. Och båda brann för att göra något gott för de fattiga och vara närvarande där nöden var som störst. För nöden var stor.

Jag har inte så många bilder, inte fotobilder åtminstone. Bilderna i mitt huvud försvinner aldrig – men de är svårare att dela med sig av. Jag minns besöket vid ett område invid en soptipp, där barnen arbetade med att sortera ut plast och sådant som gick att sälja, ur de stinkande säckarna från stadens soptunnor. Jag minns särskilt ett av de fallfärdiga plåtskjulen människorna levde i, där vi fann en handikappad flicka med deformerade lemmar som låg bortglömd och hjälplös. Några dagar senare hade hon fått komma till missionshuset inne i stan, där hon kunde få hjälp och omsorg. Ingen kunde säga hur gammal flickan var – liten som en bebis, men kanske ett år eller två ändå. Jag minns besöket vid hotellstråket, där unga flick-kvinnor och deras barn till västerländska sexturister levde. En av dem var gravid – men själv inte stort mer än ett barn.

Och jag minns positiva saker också. Jag minns barnen i de ringlande köerna till matutdelningen – som ungar är mest; glada, busiga. I början skämdes jag att ta fram kameran – men när jag väl gjorde det ville de gärna vara med på bild.

Missionens buss reste alltså runt till de områden i stan där hjälpen behövdes som mest, med mat och Guds ord till tröst och mod. Bong stod för Guds-orden och han höll dramatiskt livfulla tal (eller predikningar, kanske det heter) på filippinernas språk som heter tagalog och är fullständigt obegripligt men ändå påminner om en hel mängd andra, sinsemellan obesläktade, språk. Det var en upplevelse att höra – trots att jag ingenting begrep av vad han sa.

Heidi berättade att de drömde om att starta en egen mission, och driva den enligt sina egna visioner. Jag minns att jag tyckte att det lät stort och svårt och ganska skrämmande.

Mitt besök i Manila var kort – i efterhand har jag ångrat att jag bara stannade så kort tid, att jag inte gjorde något ”ordentligt” av möjligheten att vara volontär. Men nu blev det så, att mitt besök var kort och knappt hade jag börjat kunna ta in världen omkring mig och börja göra någon liten nytta under resorna runt i staden – förrän det var dags att åka hem.

Sista dagen träffade jag Heidi i småbarnskammaren på missionshuset. Där fanns två små, små tvillingar – för tidigt födda, jag minns inte hur tidigt. De vägde ett kilo var, det minns jag – jag tänkte på mjölkförpackningar och kunde inte förstå att en människa, liten och spröd men med ett envist pickande hjärta, kunde vara så liten och fågellikt lätt. (Det fanns en bild av mig också med en av de där ungarna i famnen – men den hittar jag inte just nu.) Just så här minns jag, både Heidi och mina veckor i Manila – som glädje och varsamhet om livet.

Även korta upplevelser lämnar spår, och även om mitt liv rullade på här hemma, tänkte jag ofta på Heidi och Manila och det jag varit med om där. Vi växlade några brev, men sådant rinner ju som ni vet så lätt ut i sanden – och plötsligt var postadresserna inaktuella och kontakten bruten.

När jag så småningom började hänga på nätet blev ”+Heidi +Fai +Drammen +Manila” en vanlig sökning – och jag kunde då hitta nyhetsbrev från hennes hemförsamling i Norge, där jag förstod att Heidi och Bong gift sig och att drömmen om en egen mission hade blivit sann. Jag minns hur glad jag blev, och varm om hjärtat för att de vågade!

Förra året återfann jag Heidi på Facebook, och kunde börja följa henne där. Familjen har hunnit få tillökning, hela tre gånger, och vi chattade några gånger om barn och familjeliv. Så kom september 2009, då Manila drabbades av svåra översvämningar och jag förstod på Heidis få statusuppdateringar att deras hem var ett av de som stod under vatten. Senare under hösten dök det upp bilder och korta rader om att familjen nu befann sig på norsk mark – men så värst mycket mer har jag inte riktigt hunnit hålla kontakten, med min egen familjs flytt och nya hemvist och allt.

Så det var med förvåning jag, också på Facebook – det låter väl som om jag lever halva mitt liv där… men det är väldigt praktiskt för vänner man har utspridda över världen! – fick en inbjudan till gruppen ”Vi som ønsker at Roberto Enconado får komme hjem til familien i Drammen”.

Va? Är Bong inte med familjen i Norge?

Nej, han är visst inte det. Efter över 15 år tillsammans – i ”nöd och lust” i kanske mer bokstavlig mening än i de flesta fall med tanke på var de bott, levt och arbetat – så får Roberto inte uppehållstillstånd i Norge, för att Heidis missionärslön inte är hög nog enligt norska regler. Jag antar att det handlar om försörjningsplikt, men det faktum att ingen av dem (eller deras tre barn) svultit ihjäl under de 15 år de levt på den missionärslönen hör tydligen inte hit. Lagen är till för att skydda mot tvångsäktenskap (enligt Facebookgruppens informationstext – ska erkänna att jag inte forskat djupare än så) – men jag kan inte påstå att jag riktigt förstår logiken som bygger på inkomst/försörjningsplikt, och bortser från 15 års äktenskap och familjeliv.

Jag tänker på hur liten människan är i förhållande till juridiken, liten och fågellikt lätt i förhållande till paragraferna. För lagen lämnar utrymme för undantag ”særlig sterke menneskelige hensyn” – men det anses inte gälla här. Det var om det en av Heidis och Bongs söner frågade ”Er ikke vi mennesker nok, vi som er barn?”, som fick bli rubrik för det här inlägget. Man kan ju fråga sig. Man kan ju verkligen fråga sig.

Och det värsta är att det inte är någon Norgehistoria. Just den här lagen har vi väl inte i Sverige – men vi har ju andra, som folk kommer i kläm i. Du känner igen den sortens rubriker och nyheter – sorgsna familjeansikten på Aftonbladets webbplats, man tittar, skakar lite harmset på huvudet och scrollar vidare. För det är så många sådana berättelser, så många människor som kläms mellan regler och paragrafer, så många och så ofta att vi inte kan ta det till oss utan att allvarligt börja tvivla både på våra egna förstånd och det samhälle vi lever i.

Men den här gången handlar det om människor jag en gång kände, som påverkade och berörde mig – inte minst genom sitt sätt att påverka och beröra andra människors liv. Människor med bara fötter i leran. Människor som skapat sig ett hem av bortkastade kartonger och presenningar. Människor som pratade och skrattade och höll fram sina termosar för att få sin ranson av den proteinberikade kakaogröt missionen hade att dela ut under sina besök. Den såg verkligen inget vidare ut – men kunderna var inte kräsna av sig.

Nöden i Manila är säkerligen lika svår nu som då – men jag tycker att Heidi och Bong har gjort sitt. De har byggt upp något, skapat skolor och stödverksamheter som kan leva vidare även i deras frånvaro.

Jag grät och grubblade mig igenom 6 veckor i Manila. Hade jag stannat längre hade tårarna torkat in och slutat rinna, men hjärtat hade skavts och nötts och tärts lika intensivt om jag stannat i 15 veckor, 15 månader eller 15 år. Femton års missionsarbete borde ge tapperhetsmedalj, adelstitel och fetare arvoden än några styrelseknösar kunnat drömma om – men jag vet att det är inte vad Heidi och Roberto är ute efter. De vill bara få vara tillsammans – och vara familj.

***

Så vad vill jag säga med detta? Gå med i facebook-gruppen? I ärlighetens namn vet jag inte heller hur mycket nytta en Facebookgrupp kan göra – jag har gått med mest för att visa Heidi mitt stöd. Och med det vaknade en berättelse i mig som inte berättats på många år, minnen som legat nedpackade i malpåsar och dammiga koffertar – och den ville jag berätta, dela med dig. Om du tror på Facebookgruppers kraft – gå med, vet jag.

Roberto är en bra kille – och jag är säker på att hans barn saknar honom väldigt mycket.