[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:6rVEF2IhVjREbnBypGhLIc” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Varje morgon vaknar jag till den här låten. Det har jag gjort i princip varje morgon sedan jag skaffade iPhonen för över två år sedan. Jag försökte byta låt vid något tillfälle, men… det kändes liksom fel. (Å andra sidan inser jag medan jag skriver det här, med låten spelande i högtalarna, att det nog är första gången under samma tidsrymd som jag faktiskt hör hela…!)

Nåväl – jag vaknar till den här låten. Snoozar tills jag får upp ögonen länge nog att fokusera blicken på något. Idag blev detta ”något” telefonens RSS-läsare, där jag till stor glädje fick se en favoritblogg som haft uppehåll ett tag i listan över nya inlägg. Det handlade (bland annat) om att ”fulblogga” mer, våga släppa texter även om de inte är finslipade till perfektion och avslutas med knorr – för att faktiskt släppa texter, istället för att lägga oavslutade texter (eller idéer till texter) på hög.

Jag tänkte på mitt adventskalenderprojekt i december – det om något var väl fulblogg så det förslog. Men det var ganska kul ändå. Och som jag skrev då, det hände faktiskt saker medan jag skrev. Inspiration. Flow. På nåt plan i alla fall, även om det kanske inte kan betecknas som ”mirakelkur”. Mödan värt, i alla fall.

Så står jag några timmar senare i snöyran och väntar på att en butik ska öppna (så att jag kan impulsköpa en kälke åt barnen). Fram med telefonen igen, denna gång går jag in på Facebook och scrollar genom morgonens inlägg – och hittar detta från Deepedition.

Själva uppropet från Bisonblog har jag missat helt.

(Mitt twitterflöde har vuxit mig en smula över huvudet på sistone, och kännetecknas just nu mest av allt jag missar. Och förra året missade jag ju uppenbarligen hela grejen.)

Men nu, på omvägar och kringvägar, får jag se det. Och börjar le någonstans inom mig – för jag gillar tanken.

På ett sätt kan jag känna samma tvekan som Deeped – och samma lockelse. Jag har bloggat nästan lika länge som han, och det är lite first-love-känsla kring bloggen som medium. Det är hit jag alltid återvänder, här jag känner mig hemma – även om jag tenderar glömma bort det mellan varven.

Så jag är på. Det är en sjujäkla utmaning – jag menar jag lyckades ju inte ens prestera 24 adventskalenderinlägg i december, utan 23 – och av dem kom åtminstone två efter midnatt på ”fel dygn”, så att säga. Min track-record för dagligt bloggande har alltså slagsida redan från början. Och 100 inlägg på 100 dagar är helt klart mer än 24…

Men jag är på. För att det är kul, och för att jag nog inte tycker att fulbloggande är så hemskt fult ändå. Tvärtom. Det är spontant, levande och tidsaspekten med dagliga inlägg innebär att texterna får bli lite oputsade – sådär så att det syns att de är äkta.

Och jag gillar ju sånt.

Liten brasklapp

Jag kommer att resa en del under våren (mer om det senare!), och då kommer jag – utmaning eller ej – inte att springa benen av mig för att jaga wifi. Finns det på bekvämt/armlängds avstånd, så kanske. Annars får inläggen vänta de dagarna. Lite fusk, men så får det bli!