Jag vet inte riktigt hur det gick till… eller hur det går till, vartenda år. Hur dagarna drar sig fram, på en och samma gång linkande av decembertrötthet och ilande, schwooschande som bara decemberdagar kan, och rätt som det är är det den 22:a och ingenting är förberett. Min facebookfeed avslöjar allt om hur man borde ha gjort – folk har pyntat och bakat och klappat och fixat i flera veckor.

När jag började julskriva den här kalendern hade jag nog någon slags ambition att Den Här Gången Ska Jag Också Göra Rätt. Hänga upp julgardiner till första advent, laga lutfisk och koka knäck. Jojo. Det gick som det gick med den saken… Igen.

Nåväl – misären är inte fullständig: Vi har julfint med (plast-)gran och mängder av ljus och tomtar och julkulor i girlang över de vanliga gardinerna, (plast-)grankvistar i vas och en elektrisk glasfiberupplyst alpby med ett litet tåg som kör runt-runt-runt i snöig idyll. Jag har bakat pepparkakor och jag har gjort glögg, så lite juldoft har vi också fått med. Lite julstök light, sisådär.

Fast julklappar var det sämre med. För att inte tala om annan julmat än de där pepparkakorna. Så dessa två faktorer skulle vi åtgärda idag (jaja, igår då). Den 22 december.

Kamikazeuppdrag.

(I Tyskland har man ju den lilla extra kryddan på julplaneringen att det verkligen är stängt i alla affärer alla röda dagar OCH söndagar. Efter tre år i det här landet har jag fortfarande inte vant mig vid att inte kunna säga ”äh fan jag glömde köpa…” och sticka iväg och fixa vad som saknas. När som helst.) 

Nåväl. Vi lever och med några veckors jullekommer nog att hämta oss från den traumatiska julhandelsupplevelsen . Fast jag missade rätt dag med kalenderluckan innan jag fick en lugn stund att skriva något… Men nu har vi huset fullt av mat (ja, balkongen också, för den delen), klapparna väntar på inpackning och julen kan få komma bäst den känner för.

Pust.

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:1ieq2YaXJBzyJ33fOYvG8W” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]