Det var en jul – kanske den första? – då vi bestämt oss för att inte resa land och rike kring för att hälsa på alla under julen, utan stanna hemma och fira i lugn och ro. Vi hade – vilket antagligen är rätt klassiskt när man ska fixa julbord själv första gången – köpt alldeles för mycket mat, och hölls med att fixa och dona inför vår lilla julafton.
Den 23:e december, på förmiddagen, fick jag för mig att ringa min mormor. Ett infall bara, ingen särskild tanke, inget särskilt att fråga om. Nånstans tänkte jag att ”Äsch, det är ju egentligen larvigt – jag ringer henne ju imorgon för att önska God Jul…” – men någonting fick mig att ringa i alla fall. Vi pratade om ditt och datt – jag minns faktiskt inte vad vi sa. Inget särskilt, men vi pratade i alla fall.
Senare samma kväll föll mormor ihop på sitt köksgolv och var död.
[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:4cGPWeCfoQTw7i0wqNRcjI” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]
Jag har tänkt på det där så många gånger. Att jag ringde. Att jag fick för mig att göra det, och att jag faktiskt inte sköt upp det till julafton. Vilket hade varit så logiskt, så rimligt. Och alldeles, alldeles för sent.
Det blev en märklig ”jul” den gången – och efter det också. Det var mormor som fick jularna att hända, som samlade släkten kring mat och traditioner. Så på sitt sätt var det väl extra ironiskt att hon dog just natten till julafton.
Låten vi spelade mest den julen var Tommy Körbergs och Sissel Kyrkjebøs ”Julen är här”, och särskilt raderna:
För den som inte finns hos oss,
tänder vi nu ett bloss.
God jul, mormor. Jag saknar dig.
2 kommentarer
Kommentera →