Inför flytten hit hade jag en vision om att bloggandet skulle få världens lyft under den här resan. Mycket nytt att skriva om, många nya intryck och nya perspektiv att inspireras av. Det som hände blev snarare tvärtom, gnistan och lusten försvann och i själva verket har bloggen på sistone känts mer som en ångestfaktor än ett glädjeämne. Inte minst till min egen stora förvåning. Vad sjuttom var det som hände?

Har jag övervägt att sluta blogga? Ja. Det har jag. Men varje gång jag funderat på saken har jag kommit fram till att jag inte vill sluta, att det inte är bloggandet i sig som är problemet utan något annat, något som jag inte riktigt kunnat sätta fingret på. Att lägga ner bloggandet skulle ha varit som att ”skjuta budbäraren” och ändå inte ha kommit underfund med vad det verkliga problemet är.

Häromkvällen läste jag den här texten. Jag beskrev den på Twitter som den enda bloggtips-text jag någonsin funnit mödan värd att läsa – och det stämmer faktiskt på lite av varje, så den är väl läsvärd för alla som driver blogg i en eller annan skala. Den fick mig att börja fundera på den här obehagskänslan jag har kring bloggandet, och inse att det Dan Perez ringar in i sin text är ungefär exakt det jag tappat bort i mitt bloggande de senaste åren.

Det hade egentligen inte så mycket med flytten i sig att göra, snarare inträffade den efter en lång period som varit mer än lovligt tung – på flera sätt.  Flytten var i sig en omställning, och även den en tuff process med åtskilliga komplikationer längs vägen. Jag landade i en känsla av otillräcklighet gränsande till oduglighet, och upplevde världen som en törnekrans av hårda pekfingrar, glåpord och misstroenden. Kanske fanns det verkligen pekfingrar, kanske var det bara historien/situationen i sig som fick mig att uppleva det så – jag vet faktiskt inte, och det spelar knappast någon roll heller. Jag upplevde världen sådan just då, och inrättade mig därefter.

Bloggen blev ett ställe där jag skulle återupprätta mitt tilltufsade självförtroende – någon annan referenspunkt mot omvärlden hade jag ju inte, distansstudent och hausfrau som jag är. (Tävla i Mest-välstädade-lägenhet eller Mest-biodynamiskt-välgödda-kids är tyvärr inte min grej – men det förekommer friskt i den här världen, och jag förstår varför.) 

Men jag lyckades aldrig skriva tillräckligt bra, tillräckligt intressanta, tillräckligt vassa, tillräckligt proffsiga texter för att passera min egen kravställning. Åtminstone inte varje gång. Enstaka guldkorn gills inte. Följdaktligen utvecklades bloggen till en förlängning av min egen största fiende. Ett tvång, en plikt, en prestationsångestfaktor.

I år är det jämnt 10 år sedan jag började blogga. När jag började var det en lek med ord och tankar, ett utbyte och ett kontaktskapande. Det fanns inga krav, inga how-to’s och ”personligt varumärke” hade jag inte ens funderat på. En lek, som sagt. Dan Perez’ tankar om bloggande påminner faktiskt väldigt mycket om hur jag bloggade då – och fortfarande gjorde för några år sedan. Och jag inser när jag läser att det är det bloggandet jag vill tillbaka till. Kan jag nå dit, är det värt att fortsätta. Om jag inte lyckas… ja, då är det dags att lägga ner.

Så. I år är det jämnt 10 år sedan jag började blogga. Och i år måste jag lära mig blogga – igen. För allt jag lärt mig under resans gång, har bara fått mig att glömma bort hur man verkligen gör. Och jag tror faktiskt att Dan Perez har en viktig poäng här:

”…when it comes to writing, ignorance is indeed bliss.”

***

Fortsättning följer.